-
Inför Manchester City - Fulham
City har fortfararande inte släppt in något mål på hemmaplan men Fulham vann sin enda bortaseger i östra Manchester förra året.
Efter veckans landslagsspel så kan Stuart Pearce andas ut. Inga nya skador rapporteras från landskamperna och i b-laget så gjorde både Andreas Isaksson och Ousmane Dabo comeback igår. Ingen av dom är dock redo för a-laget än. Dessutom så är både Trevor Sinclair och DaMarcus Beasley tveksamma efter skadorna som dom fick mot Newcastle.
Fulham som är ett litet irriterande lag från utkanterna av Chelsea lyckades råna oss i April när dom stal med sig tre poäng efter två sena mål. Vi har bara vunnit en gång mot dom i Premier League men då blev det 4-1(29/1-03) efter mål av Anelka, Wright-Phillips, Benarbia och Foe (RIP). Nu kan vi ställa upp med Dickov, Trabelsi, Reyna och Hamann, känns som det var bättre förr.
Säsongen 98-99 då vi var nere i något som liknade skärselden så lyckades Fulham med hjälp av Harrods miljoner och musse pigg taktik vinna serien ganska komfortabelt. Vi fick uppleva både helvete och himmel på Wembley men sen dess så har de två klubbarna turats om att underprestera speciellt i jämförelse med deras rika småbröder.
Vet inte om det finns några fler likheter mellan klubbarna (bortsett från 27% cross completion) då vi är en sleeping giant och Fulham på sin höjd kan anses trötta.
Jag tycker faktiskt inte så illa om klubben, det var rätt charmigt att stå på ståplats på Craven Cottage och titta på div 3 boll förutom den gången när det var svinkallt och jag och mitt sällskap var lite sena till matchen. I typ första minuten så hördes ett vrål från arenan då vi fortfarande hade ett par hundra meter kvar och när vi skulle betala entré så hördes ett till. 1-1 efter mindre än 5 min och sen frös jag mer än jag kan minnas att jag gjort på en fotbollsmatch. Efter att inte fått tag på något varmt att dricka i halvtid så bestämde några av oss att gå på puben i stället. Direkt när vi kom ut från arenan så blev det mål igen. Matchen slutade 4-2 och jag såg inte ett mål.
Fulham kan få fortsätta spela charmig boll i någon lägre division eller i stort sett få göra vad dom vill men kom inte och stjäl våra poäng en gång till. Cris Coleman om någon borde väl vara tacksammare än han visat sig vara tidigare. Kanske läge för Stuart att hota med lite box a la Wenger då han garanterat skulle bli engelsk mästare i no rules dug-out.
Jag nöjer mig gärna med att han visar sig vara en taktisk mästare, den Pearce vi fortfarande hoppas på.
Om Micah Richards finns massor att säga (skrev en hel artikel i det ämnet igår men datorn gillade tydligen inte det då den krashade) och vi får hoppas att han rycker med resten av laget till de höjder han visade mot Holland. Om Paul Dickov, som gör sin 400e match i karriären, får det där rycket såsom på Wembley och avgör så kommer jag kanske inte tro på himmlen men väl på månen.
Blue Moon...