Matcher vi inte minns (Repris).
24 september 2008 publicerades en artikel om en match för 12 år sedan. För att än en gång åskådligöra var vi har varit så publicerar vi den idag igen.
Idag för 12 år sedan spelades en match som var ett av de största lågvattenmärkena i Citys historia. Lincoln hemma.
Ligacupens andra omgång, Manchester City 0 Lincoln 1 (Agg 1-5).
Maine Road inför 14242 åskådare.
Man City: Dibble, McGoldrick (Brown, 10), Frontzeck (Phillips, 45), Lomas, Symons, Wassall, Summerbee, Clough, Dickov (Kavelashvili, 57), Kinkladze, Rösler.
City var nyss nerflyttade från Premier League efter att ha vägrat göra mål på Liverpool i sista omgången. Jag var ändå helt inställd på att flytta till Manchester och som ursäkt kom jag på att jag skulle studera på Queen Victorias University of Manchester.
Min första match (och tionde Citymatch sammanlagt, ingen hade vunnits) skulle bli returen i ligacupens andra omgång men då vi hade förlorat bortamatchen med 4-1 så var inte suget enormt till att börja med. Matchen krockade också med någon form av upptaktsträff för utländska studenter men jag hoppades hinna med både och. Klockan närmade sig och passerade avspark innan suget blev för stort och jag var tvungen att ursäkta mig från samlingen för jag kunde inte hålla mig. När jag lämnade byggnaden så hörde jag att vaktmästaren satt och lyssnade på matchen och det verkade som det just blivit mål. Mycket riktigt 1-0 Lincoln i 17e minuten.
Trots det sprang jag till Maine Road och jag var där efter ca 12 minuter (för övrigt rekommenderas det ej att springa genom Moss Side när det är mörkt). Nästa problem var att komma in för de hade inte räknat med eftersläntrare 30min in i matchen men efter att ha sprungit runt ett tag och bankat på några portar kom jag in. Konstaterade snabbt att ställningen fortfarande var 0-1 men jag hade goda förhoppningar att vi åtminstone skulle vinna matchen då Lincoln spelade i Football League two, alltså i fjärde divisionen.
Sen kommer jag inte ihåg något från resten av matchen förutom att jag stod på North Stand och fotbollen var bedrövlig. Ingenting hände, matchen slutade 0-1 och vi åkte ut med sammanlagt 1-5. Vårt lag bestod bland annat av England första £10m man, Buster Phillips och någon Wassall som jag inte kan placera just nu utan att Googla. Samtidigt var det en del klasspelare på planen, eller åtminstone meritmässigt sett. Michael Brown, Uwe Rössler, Nicky Summerbee, Steve Lomas, Nigel Clough, Paul Dickov och guden Kinkladze borde borgat för mer.
Allan Ball hade fått sparken månaden innan och Asa Hartford ledde laget i väntan på en ny frälsare. Två veckor efter kom Steve Coppell men han avgick efter 33 dagar. Hans totalt oduglige assistent Phil Neal fick chansen till mellandagarna då Frank Clark tog över men inte ens han (ja det låter ironiskt nu men då var han the man, the myth, the mustasch) kunde rädda oss. Säsongen slutade med en 14e plats i ligan (Port Vale 8!) och då var vi ändå storfavoriter att vinna. Året efter var vi andrahandsfavoriter och då åkte vi ur en division till.
Idag möter vi Brighton i ligacupens andra omgång. Igår blev vi officiellt övertagna av Abu Dhabi United Group och förmodligen därmed världens rikaste klubb. I söndags slog vi Portsmouth med 6-0 och enligt en vän på plats så var det den kanske bästa matchen sen Colin Bells dagar. Vi är med i toppen på Premier League och framtiden ser mycket ljus ut. Frågan måste dock bli, är det så mycket bättre och roligare nu? Ja blir det naturliga svaret men bara lite för det var inte så värdelöst då heller. Vi är ju trots allt Manchester City. By far the greatest team, the world has ever seen.
CTID
