"Laughing stock" igen?
City har sparkat Mark Hughes och det var väl på många sätt bara en tidsfråga. Han var aldrig ledningens man och har inte lyckats full så bra som han borde. Men det betyder inte att det var rätt att sparka honom.
City har sparkat sin manager efter en rad undermåliga insatser på planen som knappast representerat visionen och målet som klubben numera har. Det är egentligen inte mycket att säga om. Jag har länge försvarat Mark Hughes och tyckt att han fått för mycket skit men även jag har känt att det i år ligger en stor börda på just hans axlar att det kanske inte fungerat som det ska på plan. Dels har han använt spelare fel (läs Ireland) och dels så sålde han i min bok bort både Citys själ och sin egen chans i somras när han tvingade bort Richard Dunne. För den som tycker att Toure och Lescott är 34 miljoner pund bättre än det vi hade behöver en magnetröntgen av huvudet.
Men jag tänker ändå ge honom ett sista försvarstal. För vad man än säger om Citys spel och resultat den här säsongen så finns det något som bara inte går att bortse ifrån. Vi ligger sexa i Premier League, är obesegrade hemma, har bara förlorat två av sjutton matcher och tagit oss till en cupsimifinal för första gången på nästan trettio år! Hur i hela jävla helvetes pip piiiip piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip pip piiiip kan någon tycka av vi då ska sparka managern? Och dessutom tycka att det är en bra ide att ersätta honom med en italienare vars främsta erfarenhet av Engelsk fotboll är att han för länge sedan spelade tillsammans med David Platt? Hans italienska meriter imponerar ju inte heller så där våldsamt med tanke på hur lätt det är för storklubbarna i det landet. Och vad vad det där med att avgå för att sedan ångra sig? Jag är helt gobsmacked. Hallå!!! Det är City vi talar om, Manchester City! Klubben som patologiskt underpresterar och som plågat sina fans långt över vad flera internationella konventioner tillåter. Visst irriterar man sig på att lag som kostat kaffepengar för oss kan få kvittera gång efter gång men jämfört med de senaste tio-femton åren är det här rena himmelriket.
Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att Mancini kan föra City till framgång och han bevisar mig fel vad gäller hans kapacitet. Men jag tvekar på det. Jag tror det här kommer bli ännu en av Citys alla pannkakor. Trots alla pengar är vi återigen inne i en spiral av kortsiktighet. Och kortsiktighet har en tendens att göra på sig i fotbollsvärlden. Jag förstår tanken med att byta innan januarifönstret så Mancini får både en chans att inventera och förstärka truppen men risken är att man slänger bort vår bästa chans på en titel och dessutom offrar den position vi trots allt har i ligan. Visst, det kan vara värt det om han levererar i längden men allt man gör nu är skapa oreda och ovisshet.
Hughes borde ha fått hela den här säsongen på sig. Målet var uttalat att ta en placering bland de sex främsta och det målet håller man. Att man dessutom är nära en titel är ju bara grädde på moset. Visst finns det åsikter att ha om Hughes men hur lång tid tar det innan vi kommer ha det om Mancini? Det jag imponerades mest av när den nya ledningen kom in var insikten att det här kan ta tid. Att pengar inte är någon garanti. Uppenbarligen misstog jag mig. Det City gjorde i somras var inte bara att spendera en väldig massa pengar utan det var också att försöka ta en genväg till framgång som väldigt väldigt sällan fungerat. Om den någonsin har gjort det. Att inte ha insikten att några av spelarna faktiskt skulle bli misslyckade köp, att laget inte skulle fungera perfekt efter tre matcher och att truppen faktiskt inte är så bra som lönespecarna tyder på, det är oroande för City.
