Vi kan vinna ligan!
Halva säsongen har gått och för City har det blivit mer än en symbolisk nystart med ny tränare, ny kravbild och förmodligen också en del nyförvärv i januari.
Målet som sattes upp i somras var minst en sjätteplats och fullt satsning på cuperna. De stora värvningarna var gjorda och nu skulle truppen få lite tid på sig. Champions League-spel efter nästa säsong och titlar säsongen efter det. Vi har nu svart på vitt att det inte bara var ett rimligt mål utan dessutom en lögn. Citys nya ägare vill ha framgång så snabbt det bara går och då finns inte plats för bakslag. Årets Premier League är den jämnaste på länge och med slagläge på inte bara en Champions League-plats utan kanske till och med titeln redan i år fanns det inte plats för Mark Hughes tillkortakommanden i Citys revolution. Så, ut med Mark Hughes och in med Roberto Mancini.
Nu handlar det inte längre om en sjätteplats och att låta laget få tid på sig. Mancini har själv sagt att en Champions League-kvalificering är målet redan i år och att man nästa år ska satsa på titeln. Inte mycket att orda om. Personligen tycker jag det vore tjänstefel av Mancini att inte försöka inpränta i spelarna att titeln är inom räckhåll redan i år. Visst är vi tio poäng efter serieledande Chelsea men de har inte övertygad den senaste tiden och vi har en match mindre spelad. Dessutom har vi ju redan slagit dem en gång i år. Men det kräver att City gör om prestationen från 1936-37 då man var obesegrade de 22 sista matcherna och vann ligan.*
Men ska det bli någon bussresa genom Manchester i maj krävs det att Mancini lyckas med några grundläggande saker. Kvaliteten på spelarna finns redan för att vinna ligan men Mancini måste lyckas där Hughes inte gjorde det. Han måste få ihop individerna till ett l-a-g. Alldeles för mycket har byggt på individuella prestationer. Hughes fastnade ju tyvärr i den fälla han så uttryckligen inte ville hamna i, att vissa var större än andra. City köpte inte spelare till ett lag i somras, man köpte stjärnor till klubben. Mancini har fördelen att inte ha gjort några som helst löften till några av spelarna, i alla fall inte än så länge. Men han har det inte lätt. Samtidigt som han ska förbättra lagspelet ska han få redan tjuriga stjärnor att prestera bättre. Det spelare som Robinho, Adebayor och Toure presterat håller bara inte med den målsättning vi numera har.
Kan Mancini bygga ett lag med en klarare spelide och bättre organisation och mer taktiskt kunnande är titeln där för City att ta. Nyckeln ligger i att inte slarva bort poäng mot lag som bara ska slås. Vi har redan visat att vi har vad som krävs för att slå precis vilket lag som helst i den här serien. Nu gäller det bara att få ihop det vecka efter vecka efter vecka. För en bra tränare ska det inte vara en omöjlig uppgift. Till sin hjälp har Mancini dessutom en av Englands bästa coacher. Kidd höll inte riktigt som mannen på toppen men som mannen på träningsplanen och som bisittare på bänken har han få konkurreter. Fungerar det bara mellan honom och Roberto kan det här bli hur bra som helst.
Å andra sidan kan allt gå åt andra hållet också. Som Citysupporter är det lika bra att förbereda sig på det. Mancini har visserligen fått en bra start som manager för City men det betyder ju inte att han är rätt man för jobbet. Minns Citys inledande matcher den här säsongen. Jag ser gärna att han lyckas och tror också att han kan det men hans brist på rutin skapar en osäkerhet. Uppenbarligen finns det inte tid för någon inlärningskurva i det revolutionerade City. Förhoppningsvis kan Kidd vara en enorm tillgång här.
Men även hur bra Mancini är lämpad för jobbet som Citymanager finns det saker som kan ställa till det framöver. För det första så har City för tillfället väldigt mycket skador. Om det är ren otur, dåligt eller fel tränade spelare eller helt enkelt sköra spelare som är orsaken har jag ingen aning om. Men det ställer till problem i ett tätt spelschema. Inte blir det bättre av att både Toure och Adebayor försvinner till Afrikanska Mästerskapen under flera veckor. Alla skador och bortresta spelare tvingar nästan Mancini att värva i januari och januarifönstret brukar ju vara en mardröm att tvingas handla i. Numera behöver vi visserligen inte tänka så mycket på priset men vi får hoppas att han har samma fingertoppskänsla vad gäller januarivärvningar som hans företrädare hade. Tyvärr kommer dyra nyförvärv i januari att göra precis det som talar mest emot att Mancini lyckas. Det kommer att öka pressen ytterligare. Mancini har i princip fem månader på sig att skapa ett lag redo att ta titeln. Laget behöver inte göra det i år, men det behöver vara bra nära. Den pressen kan skapa en del oreda om resultaten börjar gå emot City igen. Skulle City misslyckas i cuperna och dessutom ”bara” komma femma kan Mancini mycket väl ryka i sommar. Att han har kontrakt fram till sommaren med option på förlängning säger ju en del om lednings kravbild på honom.
Och det är det här det hela kokar ner till. För även om mycket talar för City just nu så finns det en liten röst i mig som rabblar upp alla tidigare misslyckanden. Och då menar jag inte bara Citys. Fotbollshistorien är ju överfull av ”revolutioner” som inte bara misslyckats utan dessutom störtat klubbar mot nya bottennoteringar. Hur helhjärtad är egentligen den här revolutionen? Vi får inte glömma att det som gjorts hittills är den lätta delen. Det är lätt att bli fartblind i den här industrin av drömmar och förhoppningar, vilket den första delen av den här texten visar, men det är nu det svåra börjar. Att ta det där sista steget upp på pallen och bli nummer ett. Det är ett steg som är få förunnat. Och ett steg som kräver tålamod.
Hur mycket bättre måste det bli med Mancini för att han ska få fortsätta? Om det är ett halvårs provanställning som gäller för tränarna, hur länge kan man då acceptera att spelare underpresterar? Och framför allt, hur många miljarder är Sheik Mansour villig att slänga in? Chelseas oligark var det överlägset rikaste fotbollsvärlden sett när han tog över men han tappade ganska snart tålamodet med de enorma utgifterna. Jag tror redan Sheik Mansour fått en liten näsbränna i form av Robinho. För Citys skull hoppas jag man visar mer tålamod med Mancini än vad man gjorde med Hughes. Alla vägar är inte raka och speciellt inte inom fotbollen.
Ägaren Shiek Mansour, ordförande Al Mubarak och VD Cook har valt en farlig linje. Det är inte fel att ha visioner och drömmar och det är inte heller fel att satsa allt för att nå dem. Men om man inte når dem, i alla fall inte direkt, vad gör man då? Det är det som oroar mig med dagens City. För vi ska inte inbilla oss något annat än att City just nu är en reklampelare för något annat. Så fort City inte längre fyller den funktionen, då är vi inte längre världens rikaste klubb. Då är vi bara en klubb med väldigt dyra vanor. Och vi vet alla var de klubbarna brukar sluta.
*1936-37 bestod Ligans första division av 22 lag vilket gjorde att man spelade fler matcher än idag, 42 stycken mot dagens 38. Sista förlusten den säsongen kom på juldagen mot Grimsby med 3-5 i den tjugonde omgången. På Annandagen(!) inledde man den förlustfria sviten med en 2-1 vinst mot Middlesbrough.
