Är fjärdeplatsen rökt nu?
Tredje derbyförlusten i slutsekunderna på en och samma säsong är mer än någon ska behöva genomlida och ändå är det inte själva derbyförlusten som irriterar.
Visst är det irriterande (ok, man mår faktiskt lite fysiskt illa av deras sjukliga flyt) att återigen tappa en match mot united på övertid men det som skiljer den här matchen från många andra är irritationen över att vi förlorade. Inte att det var mot just United, utan just det faktum att vi förlorade tre poäng som vi verkligen behöver. Man kan skylla förlusten på mycket, Ireland, Mancini, domaren och till och med Hin Håle själv, men vad det egentligen handlar om är att de där Spursen gjort vad absolut ingen räknat med. Jag, och jag tror de flesta med mig, kände att en förlust mot United inte är så farlig, status quo kommer ändå att råda efter Spurs förlust mot Chelsea. Eller hur?!
Som fotbollssupporter är det jättekul att både Chelsea och Arsenal är så pass mänskliga och numera övervinnerliga att de faktiskt inte bara marscherar rakt mot mål och ännu en titeljakt sinsemellan utan att andra lag faktiskt kan ha en påverkan. Som Citysupporter är det dock oerhört frustrerande att se Spurs göra det man hoppats att City skulle göra, ta upp kampen ordentligt med de så kallade stora. Arsenals sanslösa hjärnsläpp mot Wigan gör att man numera tror att vi ska kunna ta en första vinst borta mot dem sedan 1975 men jag tror ändå att Spurs har större chans att plocka poäng av United än vi har av Arsenal. Arsenal kommer vara hur revanchsuget som helst av alla möjliga orsaker och faktum är att det finns en mental svaghet i City. Trots att United var där för att slås så var det City som hade den överdrivna respekten och det finns en stor risk att det kommer vara så även på Emirates.
Och det är det den här säsongen kommer handla om nu. Mod och Hjärta. Att hela City vill vinna den där fjärdeplatsen råder det inget tvivel om. Men ska man göra det måste man också våga. City måste våga ta matchen till Arsenal för det är så man slår dem, med mod och hjärta, och City måste våga visa Aston Villa att man faktiskt är det bättre laget. Vågar man inte det och har man inte hjärtat att kämpa sig till de segrarna, då kommer förmodligen matchen mot Spurs vara ganska betydelselös. Vi har länge klängt oss fast vid att vi haft Spursmatchen att spela på men det har byggt på tesen att de skulle förlora tre raka matcher mot topplagen. Den tesen har spruckit och helt utraderat de eventuella marginaler vi hade att tappa poäng.
City har kommit långt den här säsongen men den kan ändå sluta i moll om man faller så nära mållinjen. I det långa loppet betyder det förhoppningsvis inte så mycket om vi klarar den där fjärdeplatsen eller inte men man vet aldrig. Utan Tevez hysteriska form hade vi aldrig varit i närheten av där vi är. Trots förstärkningar kan nästa säsong gå trögare och går det trögare vet man inte hur länge Shejken kastar pengar på City. Mancini pratar om att han fortfarande tror på den där fjärdeplatsen och jag är nog inte den enda som börjar tröttna på managers som pratar om att leverera innan det är gjort. Fråga valfritt Liverpool-fan. Fjärdeplatsen finns fortfarande där för City och betydelsen av den kanske vi aldrig får veta men hur det än går kan man vara säker på en sak. Den här säsongen går till historien som den då återigen var med och fajtades i toppen. Om det sedan bara blir ännu en säsong som lovat mer än den levererat eller om den faktiskt blir ett avstamp mot något större återstår att se. Förhoppningsvis har City modet och hjärtat att nå någonting större.
