Äntligen!
En man i tajta rosa adidaskläder dök upp hos mig igår.
Den 23 augusti 2010. Kom ihåg det datumet. Redan under helgen hade det börjat surrras en del på olika forum. Nu skulle det bli annorlunda. Nu när Milner kommit skulle vi få se ett annat City, ett offensivare City. Wilander-City skulle förpassas till en annan tid. Nu skulle vi få se en offensivt orienterad mittfältare spela centralt i City. Centralt! Värvandet var klart. Nu hade Mancini alla pusselbitar. "Be part of it" hade City skrivit på en vägg. Äntligen var det dags för City att ta det sista steget och visa att City, det är en klubb att räkna med. För att höja allting ytterligare ett snäpp hade till och med Shejken vågat sig till Eastlands för första gången någonsin.
Icke. Den så uttjatade och deprimerande triaden på mitten var uttagen. "Säkra hemåt, säkra hemåt och säkra hemåt innan ni vågar er på några äventyr grabbar." Milner var placerad på kanten och Johnson likaså med ett ensamt litet penntroll på topp. Det var allt i offensiv väg. Yaya, DJ och Barry var till synes bara där som den första försvarsmuren mot Gerrard och Torres. 0-0 stod det på tavlan efter nittio minuter i våras och man hade svårt att se mycket annat nu heller. Det där laget där alla ska försvara men bara några få får anfalla och där avståndet mellan lagdelarna varit vidare än kanalen såg ut att bestå. Men så skedde det. Det där som man så förtvivlat hoppats på och någonstans trott att det bara måste vara meningen för det får bara inte vara sant att vår manager är så tråkig, det skedde.
Liverpool försökte lite men City tog nästan genast kommandot och som en bisvärm från Kalle var de över de röda. Istället för att lita till individuella prestationer och motståndarnas misstag rullade City upp Liverpool i anfall efter anfall. Chanserna var kanske inte så många men intentionen fanns där. Viljan att vinna, viljan att visa vad man kan, viljan att spela fotboll! Ett rörligt anfallspel med virtuosen Tevez i mitten där mittfältarna sprang både på djupet och på bredden och där ytterbackarna kom farande på kanterna som brunstiga tjurar och Johnson, denne Johnson, fick alla som älskar det vackra spelet att le som fån. Och det var då han dök upp. Flygandes genom fönstret med persiennerna runt halsen och ståendes bland planteringsjord och porslinsskärvor skrek han i högan sky: Äntligen! Football with a smile.
