Guide till Manchester
Om ni har funderingar på att åka till Manchester och framför allt om ni är förstagångsbesökare så skall ni definitivt läsa den här reseguiden skriven av Peter Steen-Christensen . Artikeln som även beskriver vår senaste resa har tidigare publicerats i Blue Moon nr 9-10.
Manchester
Jag har en kärleksrelation till en stad. Det började på flirtstadiet i form av favoritlag i fotboll, gick senare vidare till ett evigt dejtande med popmusiken och klubbkulturen för att slutligen hamna i en stadig relation innehållande så mogna saker som middagar och promenader. Mitt Manchester och jag.
Det har skrivits spaltmil om Manchester. Det speciella musiklivet som har växt fram här och fotbollen är det som är mest omtalat. Jag kan egentligen inte speciellt mycket om stadens historia förutom att det kanske är Englands
mest utpräglade arbetarstad. Dock har de flesta stora industrier lagt ner sedan länge och ett nytt Manchester är på väg att växa fram. Både ekonomiskt och utseendemässigt. Det pågår ständigt stora ombyggnationen i staden, ett projekt hinner inte bli klart innan nästa påbörjas. En stor del av bygginfernot beror naturligtvis på den stora IRA-bomben bredvid stadens största köpcenter The Arndale Centre 1996. Mirakulöst klarade sig invånarna nästan utan skrubbsår men de materiella skadorna blev väldigt omfattande. Uppbyggnaden av innerstadskärnan pågår fortfarande. Det mest mirakulösa med bomben som ödelade ett helt kvarter är att brevlådan som stod några meter från bomben inte hade en skråma på sig trots att alla byggnader runt omkring var totaldemolerade. Fortfarande går en del av stadens äldre invånare till The Lucky Letterbox för att posta sina brev. Man vill ju vara säker på att de kommer fram.
Stadens enorma bidragande till det engelska musiklivet är vida omtalat och återberättat. Den Manchestervåg som startades med Factory Records akter Joy Division och sedemera New Order och fortsatte med The Smiths, Happy
Mondays, Stone Roses och senare Oasis har betytt mycket för popmusiken. Efter den så kallade Summer of Love 1988 då Acid House hade sitt intåg i England med ecstasyn i släptåg - att Manchesterklubben Hacienda var första hållplats var föga förvånande - böt staden namn till Madchester för en tid framåt. Även om genomslagskraften inte är lika stor som förr lever och frodas musikscenen fortfarande. Och det är inte bara den patenterade pop- och dansmusiken som exporteras från staden. Numer är hip-hopens Grand Central Records med namn som (skivbolagsägarna) Rae & Christian och Aim nya musikambassadörer. Popmusiken finns dock kvar med bolaget Twisted Nerve (Badly Drawn Boy, Alfie etc) som fanbärare. Även mindre smickrande smeknamn har titulerats staden. Under början av nittiotalet utvecklades ett gängkrig som främst gällde kontrollen över drogtrafiken i staden. Benämningarna Gunchester och Gangchester blev begrepp. Personligen upplevde jag alltid att man i Manchester var tvungen att slänga ett öga över axeln när man var ute på kvällen till skillnad från i London. Då jag beroende på att Manchester City har sitt tillhåll där gjorde frekventa besök i den "värsta" stadsdelen Moss Side, då kallat The Bronx of Britain, fick jag insyn i vad stadens sämsta sida hade att erbjuda. Nuförtiden känns Manchester dock hur lugnt som helst men jag ryser då jag tänker tillbaka på min hittills enda övernattning hos en kamrat i Moss Side vars ytterdörr hade ramlat av gångjärnen och ställts lite på sniskan framför ingången. Hans förklaring att absolut ingen skulle kliva in i en lägenhet utan ytterdörr i Moss Side gjorde mig inte speciellt mycket lugnare.
Det var just fotbollen som tog mig till Manchester från första början. Fotbollen som tar stor plats hos invånarna. När vi intervjuade Tim Burgess i Charlatans för några år sedan frågade vi honom om klubbtillhörighet och han svarade
att han var röd. Han gillade inte fotboll men sa att där han kommer från är man antingen röd eller blå, det bara är så. Även om Manchester United är det klart mest framgångsrika laget, speciellt beroende på de senaste 15 årens otroliga segertåg så är stadens andra lag (eller enda, United kommer från Salford) minst lika populära just i Manchester. När de härom året var i tredje högsta divisionen hade de ett publiksnitt på över 30.000 människor.
De är nu dock tillbaka i högsta ligan och flyttar in i Englands modernaste arena med plats för 48.000 åskådare nästa år. Den 200 miljoner pund dyra anläggningen, ja ni läste rätt, är en gåva från staden till sitt fotbollslag och finansieras av skattemedel och dylikt. Innan den överlåts till Manchester City ska den dock användas till de för en svensk lite oförklarligt stora Samväldesspelen.
Nu kanske vi skulle ha börjat med att påpeka att jag är en anglofil av stora mått för att ha fått det avklarat på en gång. Jag semestrar oftast hellre under en duggregnande himmel i en engelsk förort än under ett soldränkt parasoll på en knökfull sandstrand. Vid mitt senaste besök fick jag vatten på min kvarn då jag åkte dit med ett resesällskap som delvis var förstagångsbesökare. När Manchester sträckte ut handen och frågade chans likt staden gjort mot mig 11-12 år tidigare svarade de, liksom jag gjorde, enhälligt JA utan minsta betänketid. Men jag är inte svartsjuk. Då skulle jag inte heller skriva denna artikel. Min och stadens förhållande är mångårigt och Manchester har numera mest blivit som en riktigt god vän, dock har inte våra heta nätter tillsammans försvunnit ur relationen. Även om de nykära dansstegen på Hacienda bara lever kvar i minnet, och möjligen en smula i filmen 24 Hour Party People, så är det nya nightspots som kan göra mig upphetsad. Men vill jag uppleva lite nostalgi och få en flashback till min tidiga tid i Manchester behöver jag inte misströsta. De lokaler jag oftast befann mig i på kvällstid under mina besök i början och framförallt mitten av 90-talet finns båda två kvar. 42nd Street och Fifth Avenue, båda så nära ett mecka man kan komma för de indie- och britpoppande invånarna staden kryllade av på den tiden. Vid ett besök på 42nd Street i år kändes det som om tiden hade stått stilla, hundratals Mancunians dansade - ja, det DANSAS verkligen - sig drypande svettiga till alla gamla favoriter. Charlatans, Stone Roses, Happy Mondays, New Order etc. De flesta banden med hemstaden Manchester som gemensam nämnare. Vid några tillfällen lyfte taket, när de spelade The Smiths This Charming Man och Charlatans The Only One I Know är två exempel. Och mycket närmare än en resa i tiden kommer man inte än när 42nd Street formligen exploderade när ljuset vreds på och dj:n släppte ner pickupen på Oasis genombrottssingel Supersonic. Dansgolvet räckte inte till för den dansande massan utan båda barerna bytte skepnad för fem minuter när verkligen hela stället överröstar Liam och prickar varenda textrad. Precis som det var förr.
Fortsättning följer i del 2.
