Reseberättelse från Manchester påsken 2002, del 1
För att visa hur kul man kan ha det i Manchester så publicerar vi nu en reseberättelse från i våras som tidigare publicerats i fanzinet Blue Moon.
Tidigt, tidigt på långfredagens morgon så skulle fem käcka gossar från Stockholm åka över till Manchester för en fotbolls-/partyhelg. Undertecknad, Thomas (vår VD) och Richard (vår kassör) skulle träffas vid snabbtåget till Arlanda. Det var inte helt oväntat att jag och Thomas fick hålla upp dörrarna för att Richard skulle hinna med. Ute på Arlanda träffade vi de andra två gossarna som skulle ta samma flyg, Klinga (som för övrigt visade sig vara en travhäst) och Jonas. Efter check-in träffade vi på ett annat gäng AIK:are som skulle till Leeds och se deras match mot det äckliga laget från Trafford + Mattias och Sophia som skulle vara i Manchester i över en vecka, lyckostarna. Flygresan med Finnair gick bra. Det kändes riktigt skönt att flyga direkt till Manchester och slippa bussar upp från London. Dessutom fick man ju mat och alkohol på flyget vilket ju inte händer på Ryan Air. Väl framme lyxade vi till oss och tog en taxi till hotellet i Fallowfield. Det var härlig sommarvärme, ca 20 grader i skuggan och strålande solsken. Det var nästan så att man trodde att man kommit fel. Efter incheckning på våra två rum gick vi ut på stan, och var går man först när man är i Manchester? Jo, på Abdul’s förstås. Efter en chicken kebab var man redo för sin första pint vilken avnjöts på en pub vid universitetsområdet där de hade en jukebox med en massa gudomlig Manchester-musik, Stone Roses, Smiths m fl. På puben träffade vi också den sjätte käcka gossen från Stockholm, Peter, som hade åkt över i jobbet dagen innan och skulle skriva reportage om party-staden Manchester. Han berättade om en blöt kväll som Manchesters turistbyrå hade bjudit på kvällen innan. Sedan blev det lite shopping. Bl a var vi inne i en designers affär och köpte lite kläder. Jonas var på väg att köpa en t-shirt med ett motiv som föreställde en kille som mumsade kebab men han fegade ur. När jag säger mumsade kebab så menar jag något annat, har ni sett Ali G så förstår ni nog. Sedan satt vi och gassade i solen på den trendiga baren Barca innan vi åkte till hotellet och bytte om för utgången. På kvällen gick vi till Revolution, en vodkabar i Fallowfield där Mattias slöt upp och sedan hamnade vi på indieklubben, 42nd street. Även om musiken där inte var lika bra som på 5th Avenue så blev det ett vilt partande hela natten. Vi lämnade Jonas där för han hade fått napp (trodde vi). Richard somnade sin vana trogen på bussen hem och låg över gången så att folk knappt kunde ta sig fram. Vi avslutade på Abdul’s och när vi sa Abdul’s så vaknade Richard och hängde på. Vi tyckte att han borde gå till hotellet men han hade redan kopplat på autopiloten. Väl inne på Abdul’s lyckades han med konststycket att somna på en hög barstol utan ryggstöd. Imponerande! Han vaknade först när Thomas tog honom över axeln och bar ut honom till allas förnöjdsamhet. Till allas besvikelse dök sedan Jonas upp på rummet utan att ha fått äta kebab.
Nästa dag var matchdag. Först skulle matchbiljetterna hämtas ut vilket alltid är lite nervöst, ifall något skulle ha gått snett. Vi fick dock våra biljetter och gick därefter till puben för några pints innan matchen. Väl inne på arenan hade jag och Thomas fått biljetter på Main Stand (via International Supporters Club. Gå med där du också!) medan de andra fick nöja sig med Gene Kelly stand. Det står mer om matchen i matchrapporterna. Glada i hågen gick vi till puben efter matchen och såg Nottingham- supportrarnas bussar eskorteras ut från området. De gjorde många fula tecken till oss gående och hade det inte varit för att det var fullt med poliser överallt så hade nog stenarna haglat. Efter pubbesöket gick vi till Rusholme för en sedvanlig curry. Där träffade vi också på Mattias och Sophia med deras engelska vänner. Kvällen blev lite av en mellankväll då vi inte kom in på 5th Avenue. Peter ställde sig i en gigantisk kö till ett ställe som han skulle skriva om och vi andra gick till lite olika ställen och höll nästan på att ryka ihop med några röda som satt och spelade fotbolls-playstation på ett ställe då Richard jublade så fort United släppte in mål. Kvällen avslutades på en mystisk klubb där de spelade 60-talsmusik. På bussen hem blev det nästan bråk med en snubbe som av någon anledning irriterade sig på oss (vi som är så trevliga). Självklart blev det Abdul’s igen och där utspelades en annan lustig episod. Richard vinglade hem innan oss andra och en kille började gå efter honom. Thomas fick för sig att killen var ute efter Richard och sprang efter killen varvid killen trodde att Thomas var ute efter honom. Ja, se missförstånd…
