Inför säsongen
Fågel, fisk eller mittemellan?
Jag tror aldrig jag känt mig så osäker inför en säsong. Det känns som om den kommande säsongen kan gå hur som helst. Man brukar ju ha någon slags känsla för hur det kommer att gå men i år känns det som om vi lika väl kan komma femma som åka ur. Förmodligen hamnar vi någonstans mittemellan då vi faktiskt har ett bra lag och kan spela ut vilket lag som helst, om det vill sig, men tyvärr så är nog laget för ojämnt och slarvigt bakåt för att man ska nå de riktiga höjderna.
Förra säsongen blev ju en smärre chock för alla som är involverade i klubben, från styrelsen hela vägen ner till den trevliga damen i souvenirshoppen. För att inte tala om supportrarna. Det var uppenbart att verkligheten hunnit ikapp oss och det verkade som om alla utom Kevin Keegan insåg att man inte kan byta ut halva laget två gånger om året, spendera sjuka pengar på spelare som inte får spela, sätta de bästa spelarna i frysboxen och spela med samma gamla föredettingar match efter match trots att de inte presterar bara för att det ligger prestige i att de lyckas.
På något sätt så lyckades laget i alla fall hålla sig kvar och när man summerade säsongen fanns det självklart många fiaskon att glömma men också flera matcher som aldrig kommer att glömmas. Mitt i all misär och dynga som bjudits supportrarna fanns guldkorn av sällan skådat slag. Under några enstaka matcher visade City vad fotboll verkligen handlar om. Och det är just dessa små guldkorn som måste fram oftare om City ska ha en chans att nå målet, det vill säga, etablera sig på den övre halvan och utmana om titlar.
För att säsongen ska bli "fågel" så krävs det att Keegan hittar ett givet anfallspar där det inte bara är den ene som gör mål och att de fungerar bra tillsammans. Han måste få en bättre balans på mittfältet så att det finns både kreativitet framåt, djupledsspel och defensivt tänkande och framför allt så måste han forma försvaret till en fungerande enhet. Försvaret var Citys stora akilleshäl förra säsongen (man kom faktiskt på delad fjärdeplats i antal gjorda mål) och framförallt handlade det om att man inte fungerade tillsammans. Kommunikationen var obefintlig och tavlorna avlöste varandra. Inte helt oväntat är det därför också bara försvaret som har förstärkts inför den här säsongen. Nya är Ben Thatcher från Leicester och Danny Mills från Leeds (spelade i Middlesboro på lån förra säsongen). Båda är ytterbackar och det betyder med stor sannolikhet att Keegan lagt ner idén om en trebackslinje. Tyvärr så är ingen av dem den ledare och organisatör som så väl behövs men förhoppningsvis kan tränarstaben ändå få dem att fungera som en enhet med den pånyttfödde Richard Dunne och den i fjol underpresterande Sylvain Distin som centralfigurer. Dunne ser ruskigt vältränad ut (ja, du läste rätt, Dunne är vältränad!!!) och om Keegan kan få fram den potential som han anser att Dunne har kommer det göra ont att möta Citys försvar.
Skulle City få ordning på försvarsspelet har laget i princip redan klarat kontraktet för framåt kommer det att göras mål. Problemet förra säsongen var dock att man inte var tillräckligt effektiva och jämna. När det gjordes mål gjordes det många mål men ibland verkade det gå troll i bollen. I år behöver man dels öka produktionen en del men även sprida ut målen över fler matcher om man vill tillhöra toppen. Det massiva tryck City hade i vissa matcher var helt bortkastat då mittfältet inte kunde få till de där avgörande passen eller anfallarna missade oacceptabelt mycket. För att det inte ska upprepas i år måste Keegan hitta en formation på mitten som dels kan skapa tryck men också vända spelet snabbare. Det är aldrig lätt att göra mål när motståndaren har 10 man bakom bollen. Ofta var man också alldeles för beroende av Shaun Wright-Phillips och om motståndarna lyckades markera bort honom var City ibland mycket uddlöst. Shaun kommer säkert att ta ännu ett steg i utvecklingen i år och kan bli en av ligans stora attraktioner men det behövs alternativ på mitten för att City ska lyckas fullt ut. I fjol floppade alla nyförvärv på mittfältet trots att de var bra spelare. Nu har de fått ett år på sig att komma tillrätta och Keegan har lärt känna spelarna och vet mer exakt vad de är bra på. Det bör innebära att hjärtat i laget fungerar bättre.
Keegans kanske minsta problem inför säsongen har varit att få ihop ett bra fungerande anfallspar. Nicolas Anelka är naturligtvis helt given i startelvan men bredvid honom är det desto öppnare. Paulo Wanchope avslutade förra säsongen mycket bra och bör ses som första alternativ. Tyvärr så kommer han att missa en del matcher på grund ut av internationellt spel med Costa Rica. Det logiska vore att Jon Macken, som trots få matcher för City gjort en hel del mål, ersätter. Men Keegan kommer säkert att välja Robbie Fowler istället. I skuggan av de fyra står även Shauns lillebror Bradley och väntar på sin chans. Han öste in mål för reserverna förra säsongen och har imponerat under försäsongen. Tyvärr verkar inte Keegan ha fullt förtroende för honom och vill ge honom mer "erfarenhet" innan han släpper fram honom.
Att de olika lagdelarna och laget som helhet ska fungera så pass bra att City i alla fall hamnar på tryggt avstånd från strecket känns ganska självklart. Så pass bra är ändå City att man bör ha nykomlingarna och några lag till efter sig i maj nästa år. Men tyvärr så finns det ett stort orosmoment, Kevin Keegan. Han är utan tvivel den svaga länken i dagens City. Har han lärt sig läxan från förra säsongen? Förmodligen inte. Keegan klagar på att truppen är för tunn men kanske är det här styrelsens sätt att tvinga Keegan att använda sig av alla de ungdomar som finns. Frågan är om City någonsin haft en bättre ungdomsverksamhet och att inte ta till vara på det vore både sportsligt och ekonomiskt vansinne. Men Keegan är Keegan och kör sitt race vare sig det funkar eller inte och han lyssnar inte på andra. Han blev på sätt och vis avslöjad som manager förra säsongen då han för första gången inte kunde köpa sig ur en svacka. Det positiva var att han under transferfönstret faktiskt lyckades hitta rätt pusselbitar för att vända trenden, i alla fall delvis. Det negativa var att han inte alls verkade förstå vad det var som var fel och man kan ju undra ifall det var ren tur att City klarade sig. Är det något som kan ge City stora problem i årets liga så är det Keegans envishet, prestige och avsaknad av all taktisk kunskap. Vill det sig riktigt illa så upprepas den svacka laget kom in i förra säsongen och i år lär varken supportrar eller styrelse ha samma tålamod. En gång är ingen gång, två gånger är en för mycket.
