Man måste älska när det svänger...
...annars är det svårt att hålla på City. Gästkrönika av Johan Söderman
Jag började hålla på City när jag som elvaåring köpte Premier Manager 97. Innan dess hade jag knappt hört talas om det ljusblå laget från Manchester. Jag hade sett att det stod Man City under namnen på två irländska spelare i Aftonbladets VM-guide 1994, men det var allt. I Premier Manager upptäckte jag i alla fall att det fanns ett lag i division 1 (säsongen var 1997/98) som hade ljusblå tröjor och hette Manchester City. Det uppstod kärlek direkt. Alla säsonger jag skapade i spelet var med City och jag lyckades föra upp laget till Premier League varje gång. Ibland tog det längre tid, ibland gick det direkt. Väl i Premier League hände något som jag på senare år förstått stämde bra med verkligheten. Trots att jag alltid hade samma lag (varför skulle jag värva någon när jag hade Kinkladze, Rösler, Edghill och Paul Dickov?) så hände det ibland att jag åkte ut så det small om det och ibland vann ligan utan poängförlust. Jag har nu förstått att Gremlin hade fixat så att City svängde som i verkligheten ;-)
Nästa möte med City blev i slutet av säsongen 98/99 när jag fick syn på TV-bilder från Sky News där man visade Citys kvalseger mot Gillingham. Jag blev lite chockad över att de åkt ur ettan 97/98 och fått spela i tvåan säsongen därpå. Det var inget jag visste eftersom jag inte hade möjligheten att följa Citys öde på TV. Men jag blev så jävla glad när de vann matchen. Min första stund av Cityrelaterad lycka.
Säsongen därpå följde jag division 1 stenhårt. Jag bandade två matcher jag inte kunde se eftersom jag själv spelade fotboll. Matchen mot Blackburn har jag kvar än och tar fram när jag känner mig hängig. Mark Kennedys inspel längs mållinjen och Edghills framstormning rakt in i mål var fantastiskt snygg. Återigen insåg jag att mitt älskade City svänger värre än en IT-aktie med två raka seriesegrar.
Och då var det dags för min första säsong med City i Premier League. Jag hade tjatat mig till Canal Plus för att kunna följa säsongen och det gjorde jag. En bit in på hösten när vädret var som hemskast utomhus mötte mitt City Manchester United. Det gick inte så bra, men att jag fick se dem mötas var nästan tillräckligt. Det ska sägas att en av anledningarna till att kärleken till City uppstod var att alla andra höll på United, däribland min bror. Säsongen slutade i moll (vad ska man vänta sig efter två säsongen i dur) och City flyttades ner.
Men efter en snabb comeback från division 1, där det enda jag egentligen minns är att Keegan tog över och förändrade allt för alltid, var man tillbaka i Premier League. Och med en anfallare som Anelka i laget förväntade jag mig stordåd, och fick (med Citymått mätt) uppleva sådana. Anelka är en symbol för alla Cityspelare, när han är på humör går det hur bra som helst men när han inte är det så skiter sig allt. Precis som för hela City.
Förra säsongen vill jag helst glömma, hade efter slutomgångarna inga nagelband kvar. Men det var ett bevis på att City svänger upp och ner hela tiden. Och vill man inte veta av det så ska man inte hålla på City.
Den här säsongen skulle jag vilja se City långt uppe i tabellen framåt maj, men det lär väl bli fler nagelbitande matcher på vårkanten. Fast med sånt spel som mot Chelsea i lördags kan det gå hur bra som helst. Fast det är väl bortblåst mot Newcastle till helgen. Kanske skulle ta och panikvärva tillbaka Shaun Goater. Bättre spelare i ljusblått har jag aldrig skådat.
Skriven av Johan Söderman
