Next match: Scum
Det har börjat knyta sig i magen. Derbyångesten är här.
Jag hatar derbyn. Med start ungefär en vecka innan match börjar det knyta sig i magen, man blir lättretlig(are), blir ännu mer irriterad när man ser någon scumclown på stan och det mesta i livet susar mest förbi utan att man bryr sig. Det blir naturligtvis värre för varje dag som går och fysiskt illamående dagarna innan hör knappast till ovanligheterna. Symptomen har naturligtvis med rädslan att förlora att göra. En förlust i ett derby kan förstöra en hel säsong. Bara tanken på den tomhet man känner efter att domaren blåst av och de andra jublar ger mig rysningar.
För mig är ett derby allt. Det är själva poängen med fotbollen. Det är supporterskapets ytterligheter. Himmel eller helvete. Förnedrad eller bäst. Kvalet man går igenom under en match kan göra en helt utmattad. Som Citysupporter har de senaste säsongerna varit ganska behagliga gällande derbyn. utd har inte besegrat oss på ett bra tag, men det gör faktiskt ångesten än värre. Det är lättare att vara underlägsen, i alla fall för nerverna.
Det värsta är när det blir oavgjort, speciellt på hemmaplan. Det blir liksom ett antiklimax. All den där ångesten för ett, "Jaha, det var det det." Borta kan det ses som en seger att inte förlora men hemma har man pressen på sig. Man vill så gärna visa att de där djä***rna inte har här att göra. Skiten ska tryckas tillbaka ner i kloaken den kom ifrån. Söndagens derby är alltså bland de värsta på länge. Hemmamatch, en svit att försvara och framför allt, en titel att spela bort. Det skulle kännas extra ljuvligt att först ge dem lite hopp genom poängen mot Chelsea för att sedan pissa dem i ansiktet. Ingen trevlig inställning, men även Gud måste ha förståelse (och förlåtelse) för de känslor man har vid ett derby.
Men i takt med att rädslan och ångesten blir allt större så växer också hoppet och förväntningarna. Hur mycket vinner vi med den här gången? Man ser bara sina egna styrkor och deras svagheter. Man börjar dagdrömma om alla "turmål" Shaunie kommer att göra. Man börjar längta efter den där rena sanna glädjen av att göra mål i en match där man hela tiden sitter på helspänn. Det finns inget bättre. Gud vad jag älskar derbyn.
