93:20
Idag har det gått 10 år sedan den legendariska matchen på Etihad
För den som är för ung för att komma ihåg det stora dramat så följer här en liten historielektion. Under vintern 2011/12 så ledde City ligan med en god marginal före Man United. Under februari och inledningen av mars tappar City fart och ligaledningen till stadsrivalen.
Under slutet på mars månad ser det tungt ut för City som kryssar mot Stoke borta och sedan mot Sunderland hemma. Detta följs upp med en förlust mot Arsenal borta med 0-1 den 8 april. Nu får City oväntad hjälp av bogeyteamet Wigan som slår United på Old Trafford med 1-0 den 11 april så det finns en liten chans på titeln med 6 matcher kvar att spela men då måste City gå rent och vinna derbyt hemma på valborgsmässsoafton samtidigt som United måste gå på en mina till.
Inför derbyt har City vunnit tre raka matcher medan United tappat poäng mot Everton i en dramatisk match som slutade 4-4. United leder ligan med 83 inspelade poäng och City är tvåa med 80 poäng men med bättre målskillnad.
City är piskade att vinna derbyt inför de två avslutande omgångarna som återstår efter derbyt som sågs av cirka 1 miljard människor genom olika TV kanalers utbud globalt. I slutet på första halvlek så nickar Citys lagkapten Vincent Kompany in segermålet efter en hörna.
Med två matcher kvar att spela tar City ledningen i ligan på målskillnad och bägge klubbarna har 83 poäng vardera. City möter i näst sista omgången Newcastle borta och Yaya Toure avgör med 2 mål och United slår enkelt Swansea med 2-0.
Den 13 maj 2012
City möter ligans sämsta bortalag QPR hemma på Etihad och United ska åka norrut till Sunderland. För Citys del var det lite tuffare motstånd med tanke på att QPR kämpade för sin existens när man vid förlust och seger för Bolton skulle åka ur premier league.
Jag och samtliga medlemmar av City redaktionen hade åkt till Manchester för att se matchen som handlade om att vinna och att ta ligatiteln för första gången på 44 år. Efter flygresan klev jag av tåget in mot stan vid Piccadilly och möttes av försäljare av scarfs med titeln Man City Champions 2011/12 och på baksidan stod det Let´s laugh at United. En smula lockade kan tyckas men på den här tiden fanns det ett fenomen som hette "typical City" som handlade om att tappa allt när det verkligen gäller. Detta fenomen gjorde comeback i minut 90 mot Real, men bör begravas för gått. Så någon scarfs före match blev det inte när den av undertecknad sågs som en förbannelse eller United woodo speciellt mot bakgrund av att försäljaren höll på United!
Efter några obligaoriska öl på puben med den övriga redaktionen var det dags att bege sig arenan och matchen med stort M. Vi hittade våra sittplatser men Måns lyckades tappa sin biljett så fick dela upp vårt gemensamma utrymme tillsammans med en betongpelare på Colin Bell stand. Matchen börjar med en stor dominans från hemmalaget och i den 39:e minuten tar City ledningen genom Pablo Zabaleta på passning från Yaya Toure. Även United leder i halvitd med 1-0.
Den andra halvleken går till historien som fullständigt galen. Först kvitterar QPR till 1-1 med sitt första avslut på mål genom Djibril Cisse direkt efter paus. Samtliga fans är i chock och själv fick jag djup ångest och beslutade mig för att gå och lätta på trycket. Väl ute i Etihad Stadium katakomber hörs ett vrål. Det låter inte som att det blivit något mål men jag springer upp och ser ett större bråk mellan flertalet spelare och Carlos Tevez ligger ned på planen. Galenpannan Joey Barton hade gett Carlos en armbåge i ansiktet och därefter började han bråka med Kun Aguero. Påföljden blev rött kort och så var QPR reducerat till 10 man.
Nu påbörjas en fullständig belägring av QPR och chans efter chans skapades men Paddy Kenny i QPR målet gör sitt livs match. Sedan händer det omöjliga som är ett typical City. QPR skickar upp en långboll och Joeleon LeScott nickförlänger bollen mot eget mål och Joe Hart, ett problem uppstod Jamie Mackie låg och lurade bakom hans rygg och snappade upp bollen och skickade in 1-2 i minut 66.
Tiden går och går, hörnorna avlöser varandra. Mancini plockar in både Balotelli och Dzeko från bänken och kör med fyra renodlade anfallare. Klockan tickar upp mot 85 minuter och fortfarande City i underläge. Äldre supportrar sitter och gråter hejdlöst på läktaren. Andra vandrar med sänkta huvuden mot utgången helt uppgivna. Klockan tickar ned till minut 90 och stannar där och ingen vet hur mycket som är tillakt. Det kommer en rapport att Bolton kryssat så QPR har fixat kontraktet, omgående börjar QPR klacken att heja på City.
Jag räknar med att det är 5 minuters tillägg. David Silva lägger upp bollen som gått till hörna efter en jätteräddning av Kenny. Hörna 18 rensas till en ny hörna. Merlin skickar in hörna 19 och Dzeko når högst och kvitterar till 2-2 efter 92 minuters spel. Nu får publiken fnatt. De som var på väg ut springer in på nytt. Alla står upp och vrålar "come -on -City".
Vi hinner kanske skapa en chans till tänker jag när Balotelli väggar fram Sergio Aguero som piskar in 3-2 efter 93:20. Hela arenan fullständigt exploderar av lycka alla faller i varandras famn. Joe Hart springer ett gatlopp från sitt mål helt vild.
Så småningom blir det avspark för QPR Shaun-Wright Phillips (som spelar i QPR) tar bollen springer till sidlinjen och skickar upp det långt upp på läktaren sedan blåser domaren av matchen.
En magisk stycke idrottshistoria och jag kan alltid stoltsera med att jag var på plats.
