När Leeds lärde oss en läxa
På söndag är det ombytta roller mot matchen i FA-cupen för tretton år sedan.
Idag kan det vara svårt att förstå hur stämningen var i City våren 2000. Efter åratal av besvikelser och så usel fotboll att folk protesterat på alla tänkbara sätt hade man äntligen fått lite luft under vingarna. Alla som upplevde Citys nittiotal vet att dramaturgin var ganska given. En mindre framgång (och tro mig, nästan vad som helst kunde ses som en framgång) följd av desperata förhoppningar bland supportrarna avslutades konsekvent med att spelarna skämde ut både sig och klubben. Kvalvinsten på Wembley året innan blev vändpunkten på en nedåtgående spriral och och när det nya årtusendet inleddes höll man på att storma igenom division ett under Joe Royles ledning. Balansspelaren Kevin Horlock och kreatören och legenden Ian Bishop var motorn i det bästa Citylaget på åratal. Med den oövervinnerlige Nicky Weaver i mål, Mark Kennedy på kanten och en alltid målande Shaun Goater längst fram såg framtiden ljus ut för City. Drömmen om Premier League och framgångar levde.
När man lottades mot Premier League-ledarna Leeds United i den fjärde omgången var det den stora chansen att "döda en jätte" och verkligen testa vad laget gick för. Ett packat Maine Road såg fram emot att skicka ut rivalerna från andra sidan bergen ur FA-cupen och det började strålande. Redan efter två minuter hittar Horlock Goater som nickar in 1-0. Att målet felaktigt godkändes trots Goaters off-sideposition var det ingen City som brydde sig om just då. Fru Fortuna hade äntligen börjat se efter oss igen. All smärta, all skräpfotboll, all förnedring (ja, till och med Nigel Clough) skulle äntligen kunna lämnas bakom oss. Leeds svarade dock omgående på City ledningsmål och i åttonde minuten var Citys ledning kvitterad och Leeds trummade på för ett ledningmål.
Enter the legend...
Ian Bishop kanske inte nämns i fotbollens historieböcker men i City kommer han alltid att vara en legend och hjälte trots två kortvariga sejourer i klubben. Hans insats i 5-1 derbyt 1989 och hans roll i den så för klubben avgörande säsongen tio år senare garanterar det. Och naturligtvis skulle han visa sin klass även mot Leeds. Utan att egentligen utgöra någon fara ute på kanten tog han sig förbi en Leedsspelare och sköt ett underbart mål från distans som sände Maine Road till himmlen. I några minuter. Ni kommer väl ihåg dramaturgin...
Resterande del av matchen blev en uppvisning från Leeds sida. Med flytande anfallspel och kliniskt utnyttjande av Citys slarviga försvarsspel körde de över City med 5-2 och Joe Royle tippade att de skulle vinna ligan efter matchen. De gjorde de inte. Det var det ett annat United som gjorde. Leeds var dock en succésaga med lovordat spel och en semifinal i Champions League tills krashen kom och det avslöjades att allt bara var lånat. City gick i alla fall upp till Premier League den våren och eftersom man inte gjort läxan som Leeds lärde oss på planen så blev det ett smärtsamt uppvaknande efter två framgångsrika säsonger. Redan i premiären åkte man på en storförlust och sedan gick det väl mest bara utför.
Låt oss hoppas att City gjort läxan den här gången och lyckas köra över Leeds på det sätt man borde. Men cupen är cupen och inget är säkert. Leeds kan mycket väl överaska City.
