Ångest
"Det är ingen tvekan om att Manchester City kommer vinna ligan" säger Liverpools manager. Mina nerver håller inte med.
Någonting Chelsea 0-0. Okej, de var inte riktigt med i loppet ändå. Liverpool vinner ändå mot Palace och gör det till en tvåmannashow. Nähä... VA?! Tappade de där 3-0 sista tio??? Smilbanden sträcks ut till öronen, näven knyts och glädjen... dör snabbt ut. Fan! City, 180 minuter fotboll och de MÅSTE inte vinna. Vi är rökta.
180 minuter är hur långt som helst i Cityland. QPR, QPR, QPR dunkar i huvudet. De första nittiominutrarna alltså. Ett helt nittiotal med plågor och förnedring nedkokat till nittio minuter. Maktlösheten, illamåendet, paniken kommer tillbaka. Det kan inte gå att göra igen. Pellegrini är inte Dumbledore. Bara Villa och West Ham... Puh! Det finns inget bara i fotbollens värld (fråga Liverpool) och ännu mindre i Citys värld.
Villa. Släkten är inte där längre i alla fall. De har inget att spela för. Ouch... City stressat, Villa avslappnat. Scenariot spelas upp. Milner måste väl få spela? Vad ska jag ha på mig? Vill inte jinxa något. Nu är det klart sa arbetskamraten. Va fan?! Han vet ju... Han förstår ju... Hur kan han säga så? 180 minuter för City att vara City. Skrämmande tanke. Men först, en arbetsdag. Kan man spola?
