En stark fotbollsresa: Newcastle hemma
En City-supporter, en Liverpool-supporter och en resa. Vi åkte till England med drömmen om att se våra favoritlag ta 3 premiärpoäng och uppleva den fantastiska Engelska supporterkulturen. Skulle båda lagen klara av att vinna? Skulle Engelsmännen ta emot oss väl? Och framför allt: skulle ölen räcka till oss båda två?
Den 7 augusti runt 20-hugget satt jag på min lokala fotbollsplan och såg Blackstad/Odensvis B-lag ta tre poäng hemma mot Hjältevad/Mariannelund. Helt plötsligt plingade mobilen till. Den var en gammal gymnasiekompis, låt oss kalla honom för Mellberg, som ville åka till England och se hans favoritlag Liverpool i premiären som då låg endast 10 dagar bort. Jag smålog lite, varför skulle jag vilja se på Liverpool? Och framför allt, om vi nu kom iväg, hur skulle vi få tag på biljetter, både till flyget och matchen så här tätt inpå? Direkt när jag tänkte skicka iväg mitt "kan tyvärr inte"-sms så kom nästa sms fram: "Och City spelar ju hemma mot Newcastle på måndagen så vi kan ju se den matchen också!". Mitt "kan tyvärr inte"-sms raderades omgående och byttes ut mot "ska kolla om jag kan :-)".
Efter en dags betänktetid så bestämde vi oss för att träffas på lördagen och åtminstone försöka boka en resa. Liverpool-biljetterna var redan klara då Mellberg hade kontakter som fixade det men det var allt vi hade. Billigt flyg eftersöktes och ett flyg höjde sig direkt ur mängden, Lufthansa flög Landvetter->Frankfurt->Manchester på fredagen och Manchester->Munchen->Landvetter på tisdagen för 1689 kr per person. Av bara farten tog vi det och då fanns det ingen återvändo. Vi bokade allt och nu var det spikat och klart, om 6 dagar skulle vi till England för att uppleva inte bara en utan två Premier League-premiärer! Pulsen slog i dubbel takt när jag körde hemåt.
Fredagen den 16:e augusti klockan 04:45 tjöt alarmklockan som en stucken gris, det var dags att ta bilen upp till Landvetter. Resan gick utan problem och vi satte oss på planet mot mellanlandningen i Frankfurt med stor förväntan. När vi redan då var på gott humör blev vi ännu gladare då dom ytterst fräscha och tyska flygvärdinnorna bjöd på wienerbröd och öl - gratis (eller så ingick det i det redan betalda priset)! Vi satt där med våra wienerbröd och tyska öl och gick igenom Aftonbladets ligabibel och förundrades över alla fantastiska fotbollsspelare vi skulle se under dom kommande dagarna.
Vi skulle stanna i Frankfurt i ett par timmar innan planet mot Manchester skulle lyfta och då var det minst sagt passande att det var gratis drinkprovning på taxfree. Stolarna vid baren var tomma så det var bara att tacka och ta emot. Bartendern blandade för fullt och efter två gratis och högprocentiga drinkar ville man bara ha mer, när man däremot förstod att det inte skulle bli mer gick vi vidare mot baren och tog ett par öl.
Sedan lyfte planet mot världens vackraste stad och livet stod på sin absoluta topp när ytterligare en gratis öl kom in från Lufthansas flygvärdinnor.
På flygplatsen fick vi våra Liverpool-biljetter och sedan fick vi ta taxi från flygplatsen till vårat hem för natten - Altrincham Lodge Hotel. Vandrarhemmet tog 202 kr/natten och det var värt varenda krona då hotellets äldre dam vid receptionen skulle visa sig bli något av resans frälsare. Till vandrarhemmet hade en ytterst jobbig taxichaufför kört oss, låt oss kalla honom för Aeraf. Han tjatade på oss konstant under hela resan och skulle sälja på oss en taxiresa till Liverpool för £65, han var tydligen billigast i stan och åka tåg eller buss till Liverpool - det var en omöjlighet. Först gick det varken bussar eller tåg till Liverpool, efter oändligt tjat ändrades tesen till att det faktiskt fanns någon buss eller tåg som gick ibland, men i så fall var deras pris sämre än hans. Vi tackade Aeraf för hans tips men nekade bestämt, därefter bjöd han på en ordentlig rivstart iväg från parkeringen. Trevlig kille, den där Aeraf!
Efter en stunds vila började klockan närma sig 20-hugget denna fredagkväll och faktum kvarstod - vi hade faktiskt inget sätt att ta oss till Liverpool och den tidiga lördagsmatchen. Tanken på att missa matchen blev allt större och mycket kändes förgäves. Vi fick ta till vårat sista hopp, receptionisten. Hon skrattade gott när vi berättade om taxichauffören Aeraf och bara skakade på huvudet och bokade en annan taxi och fick ner priset till £55, alltså ca £22 var för Mellberg och mig. Vi tog det och klockan 08:30 dagen efter skulle taxin stå på parkeringen.
Vi firade detta med att dra till det lokala snabbköpet för att köpa lite mat och något uppladdningsöl till morgondagen. Samma tankar hade byns 15-åringar som också köpte öl och sprit för att sedan flinandes cykla vidare.
Våran andra taxichaufför var betydligt schysstare än lömske Aeraf. Hon var lokal Manchester-bo och var inte så haj på Liverpool, men hon körde runt på oss ändå. Först till hotellet som var stängt, sedan till Lime Street (tågstationen) där vi kunde lämna av väskorna och sedan till arenan. Trots allt extra-körning runt i Liverpool stannade priset på £55 och man kan ju sätta ett frågetecken ifall Aeraf hade gått med på det utan extra avgift? Hur som helst: en stor hyllning till Altrincham-receptionisten och den gode taxi-chauffören - det är tack vare sådana som dom att dessa problem som uppstår går att lösa!
Klockan var runt 10.00 när vi anlände till Anfield men på pubarna var det redan uppvärmning i full gång. Anmärkningsvärt var att man under vissa stunder hörde nästan lika mycket svenska som engelska på The Albert och det är väl ett bevis på att Liverpools supporterskara i Sverige är väldigt stor (City är inte där (än)). Mellberg var väldigt mån om att jag skulle få se hyllningsväggen till dom 96 offren under Hillsborougholyckan så vi gick dit efter en pint eller två. Trots att mina sympatier tillhör ett helt annat lag så gick det inte att inte bli berörd när folk stod tårögda och kollade på alla blommor och ljus som låg framför väggen. Många fans gick även och gav väggen en klapp, ungefär som man klappar sin kompis på ryggen när man träffas. Att detta är något som berör hela världen har man full förståelse för och jag hoppas att dom 96 har det bra där uppe, förhoppningsvis fick dom både en och två glimtar av Liverpools premiärseger.
Efter matchen satte vi oss på en pub i centrala Liverpool och såg Arsenal-Aston Villa. Det jublades och skålades för fullt då Aston Villa överraskande tog en 3-1 seger på The Emirates. Sedan var det Uniteds match och dom två United-supportrarna på puben satt med ett sånt där äckligt hånleende när United gick fram till 2-0 och då fick vi nog och gick tillbaka till hotellet och vilade lite.
Efter det ville vi prova på Liverpools nattliv och på vägen stötte vi på ett casino. Där gick jag £5 plus (Hansson 1-0 Liverpool) och sedan drog vi iväg på klubb, därefter är mitt minne dessvärre något suddigt. Det första vi såg när vi kom till första stället var en kille som låg och snarkade i soffan, bortsett från honom var det ett jäkla liv och musiken var på högsta volym och det var totalt knökfullt. Efter att vi kom fram till baren stod det en skylt som visade att Redbull & Vodka kostade £4, alltså inte ens hälften av vad den gör i Sverige. Det kan ha varit anledningen till mitt suddiga minne. Vi sprang runt på olika klubbar och köpte Redbull Vodka för £4 till ungefär 4 på morgonen, när vi kom till hotellet skulle jag gå till toaletten för utföra naturliga behov. Då ville jag har något att läsa och i brist på annat fick det bli ett papper från hotellet. Där stod det att så vida man inte har anmält att man ska iväg efter klockan 10 så ska man vara utcheckad innan dess, annars får man betala för en natt till. Smart affärsdrag av Liverpool-jäklarna men illa för oss. 4 och en halv timme efter det ringde väckarklockan och vi gick mot stan för en dag av shopping.
På väg till centrum stötte vi på denna sak och det kan vara en av dom mest traumatiska syner jag sett under bakfyllan... Nåja, bakfyllan släppte och vi shoppade på glatt, och härnäst skulle vi ju till Manchester!
När vi anlände till Ibis på Portland Street var vi totalt slitna. Vi hade fått tips från en forum-haj på Blue Moon, låt oss kalla honom för Krinko, om Longlegs som tydligen skulle vara ett bra ställe. Men vi somnade tidigt och sov som stockar, så tyvärr missade vi det men det får bli prioriterat under nästa Manchester-visit!
Vi vaknade utvilade och laddade klockan 9 och drog omgående ner till Manchesters enda fotbollsarena för att hämta ut våra biljetter som aldrig kom på posten. Biljetterna kostade £34 var och det är ju så prisvärt det kan bli för kvalitétsfotboll. Sedan gick vi till Citystore och jag höll mig rätt tillbakadragen den här gången, notan blev endast £200 plus några pund till, så jag är nöjd.
Sedan blev det en sväng till Arndale för mera shopping och efter det en pizza från fantastiska Papa John, inte långt från Portland Steet (r.e.k.o.m.m.e.n.d.e.r.a.s). Efter det tog vi taxin ner mot Eastlands och Klockan 17.00 satt vi på Mary D's och till en början märktes det att det var måndag men runt 18.30 tiden ramlade arbetarfolket in och ölen flödade. Dj:n spelade mycket Oasis men även Boys In Blue och Blue Moon, så man kom till arenan i fullt go och laddad till tusen!
Att se matchen var en fantastisk upplevelse, bra drag från läktarna och City krossade Newcastle. Glädjande att Yaya och Fernandinho spelade så bra ihop men det stora glädjen för mig var Lescott som innan matchen var det stora frågetecknet.
Efter matchen gick vi förbi City Square och där höll Fanzone Danny och Nathalie Pike föredrag om Toon-krossen. Miss Pike var lika vacker i verkligheten som på bild och undertecknad gav henne ett gäng utmanande blickar, dessvärre blev dom inte besvarade. Dock är hon superb ändå och Fanzone Danny kan man bara älska. Hans inlevelse när han pratar om City är gudomlig, man kan nästan tro att har varit med och spelat själv. Han är en engelsk City-supporter-verision av Daniel Nannskog. Underbart.
Efter det var det en natt kvar och sedan var det roliga över för den här gången.
Du kan se hur många matcher du vill på TV, du kan läsa varenda matchreferat i hela världen och du kan se varenda bild från varje match och du kan se varje intervju och kolla varenda höjdpunkt... Det kommer ALDRIG att slå när du är plats och värmer upp med ditt lags sånger med en öl i handen och sedan skriker dig hes när laget gör mål. Att sedan applåderandes hylla laget efter att dom tre poängen säkrats... Det finns inget som slår det och det är det bästa som finns. Det är värt jobbet med att planera resan och det är värt pengarna.
Även om vi är folk från alla möjliga länder på läktarna, pratar olika språk och ser olika ut så förenar det här sättet att umgås på. När sedan Engelskmännen är så hjälpsamma, snälla och vill så väl och fotbollen håller så hög klass, då vill jag göra 1000 fotbollsresor till England och Manchester igen!
Cheers tills nästa gång, England!
