Guldsäsongen 13/14
Sheik Mansour went to Spain in a Lamborghini
Redan säsongen innan så hade först Ferran Sorriano tagit över som VD och senare Txixi Beguristain anslutit som sportchef. De båda före detta Barcelona höjdarna avvaktade hela säsongen, värvade inget i vinterfönstret och sparkade sedan kontroversiellt Roberto Mancini. Detta var inte populärt bland oss fans och redan innan FA-cupfinalen sjöngs det att you can stick your Pellegrini up where the sun don't shine. Dagen efter förlusten mot Wigan var det definitivt över för Mancio och det var dags att agera.
Brought us back a manager, Manuel Pellegrini.
Det stod tidigt klart att det var mer än ett rykte att chilenaren var den tänkte ersättaren till Mancini. Det var också ett logiskt val om man nu ville ersätta den hetlevererade italienaren som verkade ha tappat delar av omklädningsrummet och som inte hade den koll på akademien som ledningen ville. Så här i efterhand naturligtvis helt rätt val men frågan kvarstod om Pellegrini var en vinnare. Att han hade lyckats bra i Spanien visste vi och att han verkade sympatisk framstod tämligen omgående men kunde han vinna?
Khaldoun som är styrelsens ordförande förmedlade att det fanns pengar och en plan. Sorriano och Txixi hade en lista och förhandlade snabbt och inom kort anslöt Jesus Navas, Fernandinho, Alvaro Negredo och Stevan Jovetic. Under försäsongen där spelarna var rejält nertränade så blandades det rejält och försvaret sviktade lite. Pellegrini var hela tiden ute efter en mittback men ingen var tillgänglig till rätt pris.
Själv var jag i Helsingfors och såg matchen mot Arsenal veckan innan premiären och det läckte rejält men det var bara försäsong och så mycket vet jag att förutsättningarna inte alltid är optimala. Vår nye tränare behövde tid, ett samspelt lag och en mittback. Sen slog vi Newcastle i premiären med 4-0 och ledde ligan direkt! Tyvärr så visade sig farhågorna direkt efter med en bortaförlust mot Cardiff med 3-2 men baklängesmålen var mest tillfälligheter. Pellegrini agerade ändå och tog in sin gamle adept Martin Demichelis som han hade haft i Malaga säsongerna innan men argentinaren skadade sig direkt.
Vi blandade och gav innan det var dags för årets första derby och mitt första besök i Manchester för säsongen. Som alltid inför ett derby var man nervös men sen några år tillbaka har jag ändå haft den känslan att det är upp till oss och att United bara kan vinna på våra misstag. Derby Day blev ytterligare en massaker och nu började det kännas riktigt bra. Vem kunde veta då att om Ferguson gjorde United 10 poäng bättre varje år så gjorde Moyes dem 10p sämre. Naturligtvis togs vi ner på jorden av Villa borta i nästa match men det var fortfarande mest tillfälligheter att vi släppte in tre mål.
Hösten fortsatte med förvisso bra resultat i både liga och Champions League men jobbiga förluster mot de som borde vara våra största rivaler Chelsea efter att Nastasic och Hart skänkt bort ett mål i sista minuten och sen ett riktigt bottennapp borta mot Sunderland. Efter Chelsea 27/10 hade jag sagt att vi kommer vara obesegrade fram till nyår men jag hade fel då vi förlorade igen borta på Stadium of Light men å andra sidan vann vi resten bortsett från kryss borta mot årets överraskningslag Southampton. Stundtals krossade vi med 7-0 (Norwich), 6-0 (Spurs) och Swansea, som var mitt andra besök på hemmaplan för året, som bara blev 3-0 men som kunde varit mycket mer.
Under den här perioden började spelarna tro på spelidén. Pellegrini hade samlat trupperna efter Villa och förklarat att resultaten kommer bara vi tror på spelidén. Hela laget instämde och tillsammans var de överens om hur de skulle spela och agera. Detta är i efterhand också vår tränares förklaring till att det vände. Laget trodde hela tiden på att de kunde och spelare som Nasri och Kolarov hade blivit betydligt bättre än året innan.
Sen kom en av de bästa veckorna i klubbens historia. Först slog vi Champions League mästarna Bayern München borta med vår b-uppställning innan vi tvålade till de överraskande serieledarna Arsenal med 6-3. Vi avslutade veckan med slå Leicester, som senare vann the Championship överlägset, borta med 3-1 och vi var därmed klara för semifinal i ligacupen.
Den intensiva julperioden klarade vi galant med fyra raka segrar och bland de en viktig 1-0 seger mot överraskningslaget Liverpool. Januarifönstret öppnade men trots rykten om en mittback så verkade truppen relativt komplett då till och med Demichelis började se ut som han hittat in i laget. Efter ytterligare en kross mot Spurs borta 29/1 med 5-1 så väntade seriefinal mot Chelsea och jag trodde att en vinst där och då skulle avgöra ligan till vår fördel. Arsenal hade börjat tappa och Liverpool var inget att räkna med i längden. Vi har under sernare år haft lätt mot Chelsea och även om vi förlorade senast var vi det bättre laget. Tyvärr visade sig den lilla hästen vara bättre än den stora (eller gamla enligt Pardew) i matchen och vi tappade plötsligt momentum.
Ett hårt matchande i alla cuper och en trupp som drog på sig oroväckande mycket skador var inte det vi behövde. Vi var i final på Wembley efter att ha krossat West Ham med 6-0, 3-0 och där var det meningen att vi skulle möta United men de gjorde bort sig än en gång. Nästa stora uppgift var Barcelona. En uppgift vi inte hade tid för och som kom ett år för tidigt kändes det som och så blev det. Demichelis och Jonas Eriksson avgjorde första mötet och då var det över för i år. Kändes som att det kvittade då det vi behövde var en titel för att få arbetsro.
This is how it feels to be City
Ligacup-finalen som spelades några dagar innan Barca borta var ytterligare en magisk Citydag. Som vanligt var redaktionen på plats och vi hade en fantastisk dag på Wembley (som oftast). Tyvärr blir det ofta pannkaka när man skall fira i London efter men vad gjorde det då Yaya, Samir och Jesus frälste oss med var sitt mål efter att Sunderland tagit ledningen. Detta Sunderland som alltid ställer till det kunde inte göra det när det gällde som mest men ingen skugga över de. Det var ett lag som var för bra för att ligga i botten och som garanterat skulle hänga kvar. Vår säsong var räddad men vi ville naturligtvis ha mer så en snopen förlust mot Wigan i FA-cupen kunde ses på två sätt. En förlorad möjlighet att vinna en titel till eller en ökad möjlighet att vinna ligan. Nu låg allt fokus på att ta tillbaka bucklan som räknas.
Mitt nästa besök blev Fulham hemma 5-0 och typiskt nog åkte jag hem dagen innan derbyt borta (som flyttades pga att ett av lagen spelade ligacup-final). Derby Day 2 var ytterligare en massaker och att Moyes är en pajas stod klart för de flesta, måtte han få behålla jobbet länge till. Efter poäng borta mot Arsenal och vinst mot Southampton så skulle vi än en gång avgöra ligan genom att slå Liverpool borta. Det blev inte riktigt så och för första gången på länge hade vi inte möjligheten att vinna ligan på egen hand. Att vi skulle haft två straffar och att Suarez borde varit utvisad för filmning (Graham Polls ord om ni inte tror mig) hjälpte inte då Kompany för en gångs skull gjorde ett jättemistag. Sen kom naturligtvis Sunderland, som plötsligt var avhängda, och tog poäng så det såg mörkt ut.
Vi som minns säsongen för två år sedan hade dock inte glömt bort hur det kunde sluta. Bubba Watson minns det definitivt. Han vann Masters samma dag vi förlorade mot Arsenal 2012 och igen när vi förlorade mot Liverpool 2014. Detta kunde absolut gå vägen bara vi vann resten då Liverpool omöjligt kan fortsätta sin imponerande svit. Mycket riktigt så åkte den lilla hästen till Anfield och parkerade dubbla bussar efter att Steve Gerrard inte hållit sitt ord om att Don't let this fuckin slip. Game on och sen slog vi mycket imponerande Crystal Palace och Everton borta (samma läge som för två år sedan med Newcastle) innan Liverpool gjorde bort sig mot Palace och vi krossade Aston Villa. Plötsligt var vi 2 poäng och 13 mål före inför sista matchen.
Som vanligt åkte redaktionen över när det vankas guld (kalla oss gärna gloryhunters). Efter 35 års lidande så har de sista säsongerna gett oss så mycket och hela stämpeln med typical City måste vara borta tänkte man inför matchen och mycket riktigt. West Ham kunde inte stå emot och hela dagen var en fest. Som Noel Gallagher sa efter matchen att detta var aldrig något man trott på innan Sheik Mansour tog över och knappt då ens. Vi hade varit överlyckliga om vi kunnat vinna en ligacup någon gång och i år vann vi både ligacupen och det som räknas mest av allt.
Vi har slagits mot motståndare, domare, förbundet, UEFA, G14 och segrat igen. Första gången kunde blivit en parentes i historien (även om det var en underbart bedårande parentes) men nu är vi Englands bästa lag utan tvivel. Liverpool gav oss en rejäl match men de spelade inte i Europa och gick inte långt i cuperna plus att de hade hela etablissemanget med sig. Det är sällan vi haft det, No one likes us we don't care, men sättet vi spelat fotboll på i år (och 12/13) har varit fantastiskt. Bara i ligan blev det 102 mål och tillslut blev det endast 37 bakåt. Vi gjorde flest och bara Chelsea släppte in färre men då hade de ett busshandikapp.
Nu hade det kunna var dags för oss att erövra Europa men UEFAs straff om att vi bara får ha 21 spelare i truppen gör det svårt. Det är fortfarande oklart om det gäller 4 eller 8 så kallade Home Grown spelare vilket kan påverka sommarens transferaktvitiveter. Vi behöver å andra sidan inte mycket för ingenjören Pellegrini har skruvat ihop bitarna bra och framtiden ser mycket bra ut för övrigt. Vi kommer att vinna fler titlar kommande säsonger men frågan är hur ofta vi toppar ett sådant år. Vi får väl helt enkelt se vad som händer men jag kan knappt vänta till ligan börjar igen.
CTID
This is how it feels to be small!
