Inverkan på transfermarknaden av de nya FSR reglerna från UEFA
Det finns en frustration från många fans över den låga aktiviteten i transfermarknaden. Denna artikel är ett försök att reda ut begreppen.
De nuvarande reglerna Finacial Fair Play (FFP) som gäller till och med bokslutet 2022/23 för klubbarna premier leauge är att man inte får gå med en högre förlust under 3 år än maximalt 105 miljoner GBP. Gör man en större förlust så finns risken för böter eller poängavdrag vilket drabbat både Everton och Nottingham under den förra säsongen.
Under de senaste säsongerna har det nya regelverket Profit and Sustanibility Rules (PSR) gradvis implementerats. Dessa regler betyder att en klubb får spendera 70 % av omsättningen på löner till spelare och ledare, avgifter till agenter och amorteringar av spelarkostnader för klubbar som spelar i Europa och 85 % för övriga klubbar.
Här har vi en inledande punkt som är viktig att förstå. När en klubb A köper en spelare från klubb B för 50 miljoner GBP och spelaren skriver ett 5 års kontakt så betalar klubben de 50 miljonerna men kostnaden i resultaträkningen för spelaren delas upp under de 5 åren som spelaren representerar klubben, dvs 10 miljoner per år. Om spelaren sedan lämnar klubben efter två år för 50 miljoner till klubb C så uppstår en vinst för klubb A när spelaren i balansräkningen är värderad till 30 miljoner. Det betyder att spelare som är lågt värderade i balansräkningen har ett extra högt värde om marknadsvärdet är högre. Ett tydligt exempel på detta är egna produkter som har ett värde på noll i balansräkningen och säljer man en egen produkt som slagit igenom som till exempel Gallagher i Chelsea så skapar det en stor vinst som minskar posten amorteringar av spelarkostnader.
Det är en sådan transaktion medförde att Newcastle och Nottingham fixade bokslutet när Elliot Anderson (egen produkt) gick från Newcastle till Nottingham för 41,2 miljoner GBP och målvaken Odysseas Vlachomiodas gick år andra hållet för 23,6 miljoner. Ett annat exempel är Atletico Madrid och Chelsea som avser att växla egna produkter med varandra. Men det mest intressanta är vilket värde i form av en multiplikator en egen produkt som Omorodion kan skapa med en övergångsumma på 40 miljoner Euro. Alvarez kostar 95 miljoner och Gallagher 37 miljoner. Totalt 132 miljoner men med 5-års kontrakt så belastar köpen enbarts av 26,4 miljoner under innevarande säsong medan Omorodion skapar en inkäkt på 40 miljoner.
Den första slutsatsen blir att spelare med ett lågt bokfört värde i förhållande till marknadsvärdet (oftast egna produkter) skapar kortsiktiga vinster som kan återinvesteras i betydligt dyrare nyförvärv.
Den andra slutsatsen är att även om man utnyttjar denna hävstång som Chelsea är mästare på med långa kontrakt till nyförvärven så skjuter klubben de finansiella kostnaderna framför dig som medför problemen kan komma att dyka upp efterföljande år.
Låt oss fortsätta se på intäkterna som klubbarna förfogar över för det är 70 % som får gå till till löner, agenter och spelaramorteringar. Om intäkterna faller så tvingas klubbarna sänka sina direkta spelar och ledarkostnader till 70 % av intäkterna vilket betyder att man behöver en buffert för att inte tvingas till dramatiska åtgärder med spelarförsäljningar.
Intäkerna består i princip av 10 % från matchintäkter, 40 % av TV-intäker och 50 % av andra kommersiella intäkter. Det man kan säga om intäkterna är att samtliga intäkter är väldigt beroende av sportslig framgång och att klubben har ett varumärke som är attraktivt för sponsorer. Intäkter från matcher med högre biljettpriser och det nya TV-avtalet ger enbart upphov till små justeringar av de årliga intäkterna så det är primärt de kommersiella intäkterna som kan ge upphov till ett större utrymme för värvningar och högre löner.
Boksluten från 1/7 2023 till 30/6 2024 är ännu inte släppta men granskar man boksluten för 2022/23 så är det få klubbar som uppvisar ett positivt resultat ( Man City, Burnley, Brighton, Brentford, West Ham och Liverpool). De övriga med undantag av Aston Villa som gick plus minus noll medan övriga uppvisade röda siffror med Chelsea i botten.
Med intäkter som är stillastående eller ökande med ett par procent så måste kostnaderna reduceras för att med god marginal komma till de 70 procenten. Det är av detta skäl som aktiviteten i transfermarknaden är så låg där alla vill sälja men ingen vill betala några högre summor när det helt enkelt inte finns utrymme för värvningar.
City är säkerligen representativt för övriga klubbar med kostnader för spelare, ledare, agenter och amorteringar var 76 % under säsongen 22/23. Dock erhöll spelarna bonusar för The Treble som faller ifrån löneutbetalningarna men ändå så måste resultat och balansräkningen trimmas.
En fråga man kan ställa sig är varför man ska reglera fotbollsklubbar? För egen del är jag inte förtjust i regleringar när de skapar incitament att försöka runda reglerna eller att dra nytta av försäljningar eller "byten" av egna produkter eller lågvärderade i balansräkningen i jämförelse med marknadsvärdet. Det vore betydlig bättre att ställa krav på att ägarna att öka det egna kapitalet utifrån kostnadskostymen så det finns en buffert för ett antal svaga sportsliga säsonger. Men nu väljer UEFA att argmentera för "level playing field" med inspiration av Karl Marx. Men tyvärr träffar reglerna fel när man inte tar hänsyn till klubbarnas skuldsättningsgrad i regelverket.
Här följer ett exempel:
Klubb A (inga skulder) Klubb B (skuld 1000 ränta 7%)
Intäkter: intäkter:
Match 80 Match 80
TV 320 TV 320
Kom intäkter 400 Kom 400
Totalt 800 Totalt 800
Kostnader: Kostnader
Spelarlön mm 560 Spelare 560
Övrigt 170 Övrigt 170
Vinst 70 Räntekostnader 70
Total 800 800
Vad jag vill visa med exemplet är att klubb A som är välskött tvingas sänka sina kostnader och sannolikt de sportsliga ambitionerna men ägaren erhåller en fin vinst. Klubb B som är hårt skuldsatt kan med andra ord lägga lika mycket på spelarlöner, ledarlöner, agenterkostnader och amorteringar av spelare som den välskötta klubb A trots att den är hårt skuldsatt.
Slutliga slutsatser av de nya reglerna:
Den tredje slutsatsen är att löner till spelare och övergångsummor för etablerade spelare fortsättningsvis kommer att sjunka.
Den fjärde slutsaten är att unga spelare primärt egna produkter som blir etablerade spelare kommer vara eftertraktade och det innebär att alla klubbar kommer jaga nya talanger och priset för dessa kommer fortsätta att stiga.
Den femte slutsatsen är att reglerna som är till för att skapa jämbördig konkurrens snarare kommer att gynna de klubbar som har högst intäkter med ett etablerat varumärke. Det kommer med andra ord vara mycket svårt för ett mittenlag i toppligorna att göra en resa till den absoluta toppen när reglerna gynnar de som redan har en stor omsättning. De kan betala mer till spelare, ledare och för nyförvärv. För egen del tycker jag att det hämmar konkurrensen och gör det svårt för mindre klubbar att växa vilket inte kan betraktas som Fair Play.
