Krönika : Anfall är bästa försvar
Efter en försäsong som inneburit tre vinster på sju matcher kan jag erkänna att jag var väldigt skeptisk till ligastarten. Men om någonting bevisar att en försäsong är bara en försäsong och ligan är något helt annat är det säsongsinledningen anno 2013.
Många av oss satt klistrade mot AC Milan den 31 juli i somras och kunde inte riktigt fatta att det stod 5-0 efter drygt en halvtimma. Manchester City spelade rakt och fantasifullt där laget fullkomligt öste framåt. Sedan kom smällen och vi fick se en kvart med så horribelt försvarsspel att det knappt går att beskriva och innan pausen kom stod det 5-3. Många var kritiska till Pellegrini och menade att mot ett PL-motstånd i laddat läge kommer den vansinniga offensiven att straffa sig och den höga backlinjen blir totalt överkörd. Vad fel vi hade och vad rätt ingenjören från Chile hade för nu när det varit laddat läge visar de ljusblå hjältarna en av de absolut bästa prestationer som jag någonsin har sett en City-elva prestera och detta mot ett lag som Newcastle. Någonstans blir det tråkigt att Taylor plockar ett klumpigt rött kort, men det är ändå ett kort som kommer tillföljd av den frustration att under 45 minuter inte komma någonstans på Eastlands. Visst Manchester City har rent historiskt det väldigt lätt för Newcastle precis på samma sätt som Everton historiskt varit en svår best för City att besegra - så kallade 'boogey teams' med andra ord. Det sagt blev vi ändå bjudna på en match som likaväl kunde slutat 10-0. Två bortdömda straffsituationer och ett felaktigt bortdömt mål i slutminuterna samtidigt som Krul gör magiska insatser i 'toon-målet'. Hur ofta kan man säga att en målvakt som släpper in fyra mål antagligen är den bästa spelaren på planen - sett i båda lagen?
"It should have been ten, you lucky bastards... it should have been ten!"
Det känns som att den välkända slingan är vad som summerar matchen bäst. Vad är det nu som är nytt i Citys spel under Pellegrini? Det är svårt att säga efter endast en match, men ska vi analysera just matchen mot Newcastle är det mest anmärkningsvärda jämfört med Mancini att Pellegrini väljer att spela helt utan någon klassisk defensiv mittfältare. Ni vet en Barry, De Jong eller Garcia. Istället matchar han Yaya Toure och Fernandinho som båda snarare är så kallade box- to boxmittfältare vars största styrka ligger i offensiva omställningar och är inte alls några egentliga defensiva ankare, även om det handlar om skrämmande kompletta spelare. Utöver avsaknaden av en klassisk defensiv dräpare finner vi en renodlad winger - något som Mancini i princip aldrig spelade med i sitt centrala fotbollstänk och särskilt inte från start. Pellegrini matchar Jesus Navas som tar sig framåt vid varje möjlighet och drar isär motståndarförsvaret. I Newcastles trupp fanns det helt enkelt ingen som klarade av att kompensera för Navas snabbhet och teknik. Svaret blir istället att Newcastle måste sätta två man på Navas och det öppnar för stora ytor på andra delar av planen. Den tredje stora skillnaden är Edin Dzeko som spelar mer i en targetroll än vad han någonsin gjort under Mancini. Det är också denna rollen som passar honom bäst och det är i denna rollen som Dzeko kan vara delaktig i spelet. Något vi inte minst såg med tanke på Dzekos två assists. En fjärde taktiskt förändring är hur passningar slås och uppspel startar. Det är så mycket rakare, det kommer crossbollar och genomskärare i luckor som anfallarna jobbar på. Jag vet inte hur många vassa bollar som levererades via Kompany från egen planhalva till Dzeko som plockade ner för att leverera vidare ut på kanten med en överlappande Zabaleta som springer i 120. Agueros mål är väl bara en av läckerheterna efter ett anfall som startar från Kompany till Dzeko som klackar vidare till Aguero vars förmåga att placera bollar nära en stolprot är utanför denna värld. Många gånger handlade uppspelen om ögongodis, särskilt med tanke på att man fortfarande har den förra säsongens bolltrampande kvar i minnet. De som har följt Pellegrini bra mycket mer än vad jag har gjort genom åren placerar honom gärna som en coach vars största styrka är att ställa om taktiken för att utnyttja motståndarlagets svagheter. Mot Newcastle fungerade taktiken lysande, men frågan är hur lång tid det tar innan det enormt offensiva centermittfältet samt den höga backlinjen kommer att straffa laget. Den absolut största nyckeln för att en hög backlinje ska kunna fungera i City känns i skrivandets stund som Kompany och alla vet säkert att kaptenen skadade ljumsken mot Newcastle senast. Förra säsongen var Kompany borta i cirka två månader för en ljumskskada och blir han borta en längre tid även denna säsong ser det väldigt illa ut. Om nu Pellegrini är det taktiska geni som många menar att han är bör han kunna ställa om sin taktik för att täppa till hålet efter Kompany och kanske kommer vi därmed ändå att få se en vattenbärare vars främsta uppgift är att städa framför backlinjen framöver, för att täcka upp det eventuella hål en skada på Kompany skapar kommer inte att bli en lätt uppgift.
Det första som Pellegrini lovade klubben och dess supporters när han kom till Manchester City var att klubben ska spela ett offensivt spel och vara spelförande på motståndarlagets planhalva. Efter att ha sett det första provet måste man ändå anse att Pellegrini levererar på sitt löfte redan under tävlingsdebuten och klarade det stora testet med bravur. Ett poängtapp mot Newcastle hade kunnat vara förödande men nu åker vi istället till Wales för att möta Cardiff i nästa match och ligger 'top of the league'. Samtidigt hoppas jag ändå någonstans att Pellegrini väljer att spela vidare med Yaya och Fernandinho som mittfältslås då det är väldigt spännande att se vart duon kan vara om sex månader när de är ordentligt samspelta. Anfall är bästa försvar säger ju ett gammalt ordspråk.
