Min City-ångest
Varför håller man så mycket på ett fotbollslag som man inte har någon koppling till och som bara ger en ångest? Här är min dagbok från kvällen och natten onsdagen den 5 april.
19:00
Det lokala innebandylagets match i kvalet till allsvenskan börjar och jag och familjen är där. Jag köpte biljetter i vetskap om att jag skulle missa ca en halvtimme av Citys match mot Liverpool. Kanske tror jag själv att jag gjorde det som en uppoffring för en kul familjeaktivitet men inom mig vet jag att jag tycker att det är ganska skönt att missa lite av matchen och slippa åtminstone en halvtimme av den totala ångest jag får av att se Citys viktigare matcher. Redan vid lottningen kände jag att jag inte ville ha Liverpool. Sedan jag började hålla på City runt 1980 har vi endast vunnit EN match på Anfield, och det var en helt oviktig match i slutet på säsongen när Anelka gjorde två mål. Vi brukar ha svårt för dem hemma också när de inte har spelare utvisade. Jag sa tidigare på dagen till en Liverpool-kompis att jag trodde på 50/50 chans att gå vidare. Jag vet ju att vi egentligen är ett bättre lag men Liverpool passar oss utomordentligt illa.
20:20
Det lokala innebandylaget ligger under med 5-0 efter två perioder och matchen och kvalspelet är kört. Jag nämner som hastigast att vi kanske borde åka hem och kolla hela Citys match och den äldre sonen hakar på direkt och undrar om vi inte kan åka hem på direkten. Jag ursäktar med att vi väl ändå måste se klart matchen när det är sista matchen för säsongen och vi har betalt för biljetterna. På mobilen kollar jag Twitter och ser Citys laguppställning. Kompany i backlinjen mot en vindsnabb Salah känns inte bra i magen. Jag älskar Kompany men när det går riktigt snabbt har han svårt att hänga med. Jag börjar tänka på att innebandylaget gärna får förlora stort i utbyte mot ett bra resultat för City ikväll. Eller är det en sådan kväll då allt går snett?
21:00
Innebandymatchen är slut och vi går mot bilen. Surfar in på SVT text för att se om det hänt något. Det kan väl inte ha blivit mål än? 1-0 Salah. Det är så jäkla typiskt! Vi skulle behöva ett mål ikväll.
21:10
Parkerar bilen på uppfarten. Tar en snabb titt på SVT text igen. 2-0! Vad är det som händer?
21:15
Yngste sonen springer in och sätter på Viasat Sport. ”Pappa! Det står 3-0!”. Men vad i helvete? Jag känner hur jag blir alldeles mörk i blicken. Jag bestämmer mig snabbt för att jag inte vill se mer av matchen och stänger av TV:n. Sönerna är OK med det så länge de får spela TV-spel istället. Kanske kan det hjälpa att stänga av TV:n. Jag tänker på den där FA cup returen borta mot Spurs. Jag var på O’Learys och tittade och gick i halvtid när City låg under med 3-0 samt hade fått Joey Barton utvisad. Det gick ju bra den gången. Jag går runt i köket och kollar SVT text igen några minuter senare. Fortfarande 3-0. Jag bestämmer mig för att gå och lägga mig och sova. Jag skulle verkligen behöva 8 timmars sömn och eftersom jag har sovit 4 respektive 5 timmar de senaste två nätterna borde det inte vara några problem att somna. Jag känner att jag inte orkar längre. Jag vill bara stänga av världen och dra något gammalt över mig. Stänger av mobilen för att slippa höra om det kommer in några skadeglada sms och säger god natt till familjen.
21:30
Ligger i sängen och tänker på att det är paus nu. Jag drar täcket över huvudet för att undgå minsta information om matchen. Jag vet att barnen brukar få målservice på sina mobiler och vill inte höra några kommentarer från dem angående matchen. Jag försöker att sova. Här ska sägas att jag aldrig har haft några sömnproblem. Jag är en sådan som brukar somna så fort huvudet nuddar kudden och jag har aldrig problem att somna om ifall jag vaknar till på natten. Enda anledningen till att jag sover för lite är att jag gillar att vara uppe på kvällarna och så har jag ett något osunt intresse av att se NHL-matcher på nätterna. Men nu är jag inte i närheten av att kunna sova. Hjärtat bankar i 180 och det känns som någon har stuckit en kniv i det. Jag tänker på matchen och hur vi måste försöka få in ett mål åtminstone. Det stod ju 4-1 i förra matchen mot dem och då hämtade vi ju in till 4-3.
22:00
Jag kan fortfarande inte sova. Hjärtat bankar fortfarande alldeles för snabbt. Nu har andra halvlek börjat tänker jag. Jag vill bara sova och stänga ute allt.
23:20
Jag vaknar med ett ryck av att familjen är på väg att lägga sig. Jag måste ha slumrat till en timme. Men istället för att somna om blir jag genast klarvaken och det känns som någon vrider om kniven i hjärtat och hjärtklappningen kommer tillbaka. Jag känner igen känslan från när man var ung och olyckligt kär eller hade blivit dumpad. Det är enda gången som jag har haft sömnproblem. Man kan inte somna, man slumrar till efter ett tag men vaknar med ett ryck och inser att allt har gått åt helvete och så ligger man vaken igen. Jag hör min äldsta son nämna ”3-0”. Jag tror han kollade resultatet på sin mobil. Sedan säger yngste sonen att ”Pappa kommer bli jätteledsen när han vaknar” och ”det här vänder vi aldrig”. Fan. Det är alltså sant. Vi har förlorat med 3-0 och är i stort sätt ute. Mot Liverpool som ligger 18 poäng efter oss i ligan.
Jag hör hur min sambo kommer in och lägger sig i sängen. Jag låtsas sova. Jag vill inte prata med någon. Jag börjar grubbla på varför det är så jobbigt att hålla på ett lag så mycket att man inte kan njuta av matcherna. Kommer ihåg en artikel skriven av Anders Bengtsson i Offside när han beskriver sin jobbiga kärlek till just Liverpool. Jag känner igen mig mycket i det han skriver. Hur glädjen över en seger nästan aldrig är lika stark som besvikelsen över en förlust. Det finns förstås undantag, som t ex Agueroooooo och Yayas mål mot Stoke i FA cupfinalen. Men det är långt mellan dessa händelser. Nu när City är så bra och det förväntas att de ska vinna varje match är det ännu värre. Förr i tiden kunde man vara överlycklig över en poäng borta mot Aston Villa. Nu ska de bara vinna varje match med ett par mål. Visst spelar vi fantastisk fotboll men oron över ett poängtapp är alltid större en glädjen över en vinst. Matcher som gäller mycket blir som en pina. Om City vinner känner man en lättnad, om de förlorar är man asförbannad. Det är ingen jämvikt i känslorna.
Jag har valt att missa matcher helt förut. Newcastle borta 2012 när Yaya gjorde två mål och såg till att vi hade avgörandet i egna händer i sista matchen samt Everton borta 2014 i liknande läge. Då bestämde jag mig bara för att jag inte orkade med att se matchen och stängde av mobil m.m. för att efter matchen gå in på SVT text och kolla resultatet. Nu tänker jag att på tisdagkvällar brukar jag spela innebandy så jag slipper se returen mot Liverpool. Jag kommer hem en kvart innan slutet och kollar resultatet på text-TV och bestämmer sen om jag vill se sista kvarten eller inte. Ganska skönt faktiskt. Jag gjorde samma sak under bortaderbyt mot United 2014 (seger 3-0). Men om jag känner så här, varför bryr jag mig om att titta på Citys matcher alls?
01:05
Jag ger upp mina sömnförsök och går upp för att kolla på någon NHL-match. NHL kan jag kolla på helt utan ångest, endast glädje. Visst har jag mina favoritlag men det är inte alls på samma sätt som när jag ser City. Kollar mobilen för att konfirmera att det blev 3-0. Jag läser ingenting om matchen. Jag sätter på TV:n och den är fortfarande inställd på Viasat Premium. Självklart kommer jag in i en repris av matchen när Liverpool precis har gjort 1-0 och jag får se reprisen av Walkers taffliga försvarsspel. Kniven i hjärtat vrids om igen. Det är fortfarande det enda jag har sett från matchen. Byter snabbt kanal till hockeyn för att inse att det för en gångs skull inte börjar någon NHL-match kl 01:00. Jag får vänta ytterligare en halvtimme innan första matchen börjar.
03:30
Börjar känna mig lite trött och bestämmer mig för att försöka somna i soffan.
05:40
Klockan ringer. Kommer ihåg matchen. Kniven vrids om igen.
