Orres tankar: Macclesfield, Blackburn och DEN sparken
Den senaste helgen spenderades i Manchester med omnejd och precis som väntat blev det en lyckad resa.
Den som vill läsa mer om resan dag-för-dag kan klicka in på "Guldbloggen X" till höger där Redaktör Guvernör har sammanfattat det hela. I denna veckas Orres tankar bjuder jag mer på spontana tankar om resan och ett gäng bilder.
Till att börja med vill jag hylla resesällskapet. Guv med far, Krinko, Uppercut och Patrik var samtliga ett mycket trevligt resesällskap som var enkla att ha att göra med och dessutom bjöd de på sig själva, vilket jag uppskattar. Guv hade jag träffat tidigare men fadern, Krinko, Uppercut och Patrik träffade jag för första gången förra fredagen. Bland det första som hände efter att vi slagit oss ner på restaurangen var att Krinko tog intiativet till att vi fyra som var först på plats skulle ta varsinn tequila-shot och sedan var det igång. Tänk vad bra man hade det för en vecka sedan!
Vi bevittnade under lördagen Macclesfield mot Cambridge i en avgörande League 2 match. Macclesfield riskerade inför matchen att åka ur men klarade sig kvar efter att andra resultat gått deras väg samtidigt som de klarade oavgjort i denna match. När jag har varit över i England tidigare har jag bara sett matcher från Premier League, så detta var för mig en ny upplevelse, alltså att se på engelsk fotboll från lägre divisioner. Det var extra kul när Macclesfields målvakt, som stod framför oss i andra halvlek, frågade oss i publiken vad det stod i Notts Countys match vid ett par tillfällen. När någon svarade att de låg under började han jubla. En annan person i publiken började plötsligt bråka med några vakter, varpå han tog en av deras telefoner och kastade in på planen. Sedan blev personen utledd från arenan och sedan såg vi inget mer av honom. Slutligen blev det stormning av planen, eller pitchning, när slutsignalen ljöd och Macclesfields League 2-status var bekräftad även för nästa säsong. Pitchnings-ledare Guv var den som med ett par minuter kvar av matchen började gå neråt mot planen och när han klättrade över staketet efter slutsignal hängde vi övriga från läktaren på.
På söndagen åkte jag och Patrik på Blackburn mot Swansea. Det var riktigt gött att åka med Patrik som hade koll på allting, så för egen del var det bara att hänga på och sedan blev allt rätt.
Sådana här syner var vanligt förekommande under resan. Just de här drack vi efter att jag och Patrik kommit tillbaka från Blackburn till Manchester. Väl där mötte vi upp Guv och hans engelska vän Dave. Ett av samtalsämnena jag kommer ihåg var vilken Cityspelare som de tycker är den bästa någonsin. Dave har följt City live sedan 1960-talet och han svarade Georgi Kinkladze. Guv delade Daves åsikter. Själv är jag för ung för att ha upplevt Kinkladze så jag pendlar mellan David Silva och Sergio Aguero avseende den bästa Cityspelare jag sett.
På måndag var det dags för match. Under tidigare matchdagar har jag blivit lite besviken på stämningen i och runt arenan. På puben Mary D's har det under mina tidigare resor inte varit så mycket folk som jag på förhand trott och stämningen inte den bästa. Men den här gången var det tvärtom, till min stora glädje. Det var smockfullt på Mary D's och det första jag möttes av när jag kom in på puben var Pablo Zabaletas sång. Så bra stämning som det var i måndags har jag aldrig tidigare upplevt på Mary D's.
Jag köpte min biljett av den svenska supporterföreningen, Citizens of Sweden. Biljetten kostade 825 kronor vilket förstås är en del pengar. Men med tanke på vilken plats jag fick bevittna matchen ifrån, den fantastiska stämningen på arenan och givetvis utgången av matchen var det värt varenda krona. Tidigare resor har jag bara suttit högst upp på arenan men den här matchen fick jag uppleva precis bredvid planen, nästan så nära man kan komma. Det var en riktigt grym upplevelse som jag kommer bära med mig länge. När Vincent Kompany gjorde DET målet exploderade arenan och allt var bara.underbart.
Efter att matchen slutat gick spelarna runt planen för att tacka fansen, eftersom detta var säsongens sista hemmamatch. Nog tyckte jag allt att Pep i det här ögonblicket skrek "Hey Orre, thank you for writing fantastic Orres tankar". Hehe.
På Mary D's fortsatte firandet efter matchen och stämningen var givetvis fantastisk. Återigen träffade vi där Guvs engelska vän Dave. Det var mäktigt att höra efteråt att Dave rankade Vincent Kompanys mål som det bästa livemål han upplevt. Möjligen var Dave starkt påverkad av ögonblickets magi, men det råder inget tvivel om att han rankar Kompanys mål oerhört högt. Guv var inte lika euforisk som Dave och menade att Kompanys mål möjligen tog sig in på topp 10-listan över bästa City-mål han upplevt live. Jag som inte varit på i närheten av lika många matcher som dessa två herrar, håller dock utan tvekan Kompanys bomb mot Leicester allra högst.
Jag åkte hem sist på tisdagen och spenderade därför lite tid ensam på National Football Museum. Förhoppningsvis är det ett gott omen inför kommande helg att jag där stötte på en version av Premier League-bucklan. Nu är det inte långt kvar till vi säkert vet vilken som blir dess orginals rättmätiga ägare.
