Orres tankar: säsongens första riktiga motgång
Så kom den till slut, säsongens första riktiga motgång för Pep Guardiola och hans manskap.
Det ska ju till att börja med tilläggas att det inte var säsongens första förlust mot Wigan. Tidigare förluster mot Liverpool och Shaktar Dontesk har avhandlats. Dock var känslan efter dessa två matcher inte i närheten av den jag hade i måndags kväll. Att förlora med uddamålet på Anfield mot ett bra Liverpool var absolut ingen skam, framför allt inte när City hade ett betryggande avstånd ner till toppkonkurrenterna även efter förlusten. Mot Shaktar Dontesk var City typ redan klara för avancemang i Champions Leagues gruppspel och dessutom roterade Pep en hel del, så även den förlusten kändes mer som en parentes än en stor besvikelse. Att kryssa hemma mot Everton och borta mot Crystal Palace var inte fantastiskt bra men heller ingen större besvikelse, någonstans kan man ändå känna lite glädje när City får med sig ett oavgjort resultat efter lite svagare insatser, så länge det inte händer allt för ofta.
Jag tycker det känns befogat att påstå att den här säsongens första riktiga motgång kom den 19 februari, om man nu inte räknar med skador på individuella spelare. Det säger en hel del om hur fantastisk den här säsongen har varit fram till nu när första motgången kommer så pass sent på säsongen. Det är egentligen inte så konstigt att det är en bra säsong, den här upplagan av Manchester City är den bästa jag sett sedan säsongen 2013/14 då Manuel Pellegrini var tränare och en startelva kunde innehålla Joe Hart, Pablo Zabaleta, Vincent Kompany, Martin Demichelis, Aleksandar Kolarov, Samir Nasri, Yaya Toure, Fernandinho, David Silva, Sergio Aguero och Edin Dzeko. Den säsongen slutade med en ligatitel och en ligacuptitel. Ironiskt nog åkte City ur FA Cupen mot Wigan även den säsongen.
Jag tycker ändå insatsen i måndags mot Wigan var helt okej från Citys sida. Visst var det långt ifrån den bästa men spelarna försökte och skapade ett par lägen. Men avsluten kunde varit bättre i kombination med att Wigans målvakt, Christian Walton, var bra. Det som sänkte laget var ju Fabian Delphs ytterst märkliga beslut att, med bara sekunder kvar av första halvlek och på Wigans planhalva, fullkomligt köra över en Wigan-spelare och på så sätt få en rättvis utvisning. Ibland kan fotbollsspelare ta ett taktiskt gult eller rött kort, men i det facket kvalar inte Delphs överkörning in i. Det där är en sådan tackling som är farlig och som kan resultera i skador. När den till råga på allt görs, egentligen helt i onödan, är det ett korkat agerande. När sedan Kyle Walker gjorde ett märkligt agerande när han gav bort bollen till Will Grigg som sedermera avgjorde matchen slutade kvällen med en bitter eftersmak.
Sådan är fotbollen, en jobbig kväll i kombination med två grova individuella misstag kan resultera i att ett lag från League One besegrar ett från Premier League.
City måste blicka framåt
På söndag väntar säsongens första titelchans när City och Arsenal möts i ligacupfinalen. Jag gissar att City är favoriter. City har under säsongen genomgående varit ett bättre lag och gör båda lagen en bra insats är ändå känslan att det är City som vinner. Problematiskt är dock vänsterbackspositionen. Fabian Delph blev som bekant utvisad mot Wigan och kommer därför vara avstängd. Då står valet mellan Danilo, som inte haft den bästa debutsäsongen i City, och Oleksandar Zinchenko som fortfarande är ung och orutinerad. Det blir något att klura på för Guardiola fram till söndag.
Annars konstaterar jag att det efter en sådan här fantastisk säsong skulle vara fruktansvärt frustrerande om två titeldrömmar försvann inom loppet av en vecka.
