Reserapport, cupfinalen
Den berömda ciderredaktionen åkte till Wembley
När det vankas cupsilver är redaktionen givetvis på tårna. En fyra mannar stark delegation lyckades plocka åt sig 4 av de totalt 16 biljetter som citizensof.se hade lyckats ordna fram. Undertecknad bokade flyg så fort det var klart med både final och biljetter och redaktionen lyckades ta sig dit med fyra olika flyg med inte alltför många timmars mellanrum. Själv har jag inte varit i London sedan ett besök på Loftus Road 2000 om man räknar bort tågbyten i Tottenham Hale och Euston och jag hade missat alltför många Wembleybesök sedan 1999 för att vara bekväm.
P.g.a. helgdagar var det mycket svårt att hitta flyg till vettiga priser så det fick bli den billigaste lösningen med flyg till London på matchdag vid 09:40 och hemflyg på söndagen vid 06:05. Fördelen med den lösningen var att man kunde packa lätt utan handbagage och packningen bestod av pass, solglasögon, biljetter och betalkort. Redan inledningen av resan skvallrade om vad som komma skulle när proseccofrukosten på planet svämmade över både byxor, säte och tonåringarna bredvid. Planet var annars fyllt med en massa Evertonfans på väg att spy galla på sin tränare, så profilen var låg på planet med undantag för proseccon. Den italienska kabinpersonalen (som var Chelsea) löste dock problemet med några servetter, men några ersättningsbyxor gick inte ordna fram.
Väl framme på Stansted i tid fick jag tag på guv som vilade under jorden (bokstavligen) medan Patrik hade tagit sig mot Loftus Road för att förbereda söndagens pitch invasion. På Stansted kollade jag twitter och fick klart för mig att min idol Kevin Horlock skulle ta med sig min ännu större idol Andy Morrison till The Green Man. Istället för att äta på plats köpte jag därför med mig lite snabbmat i kasse och sprang mot Standsted Express. På vägen stannade jag till och köpte på mig lite öl och cider till de andra, men tyvärr fumlade jag ner ett fyrapack Heineken på det hårda golvet i affären. En av burkarna gick sönder och började spruta skum på mig och två stackars italienare bredvid. Personalen agerade snabbt med tre biträden som moppade upp. Italienarna tittade klentroget på strongbowen och uppmanade mig att ta det lugnt med den (don't worry, it's guv'nors). I kassan fick jag tjata för att få betala för den trasiga ölen, men det fick jag ändå inte till slut. Därefter var det språngmarsch till tåget, bara för att missa det precis. Nästa överraskning på tåget blev istället att colan i matkassen hade läckt och kladdat ner 2/3 av maten, men den gick ner ändå trots Wembleynerver.
Efter byte vid Seven Sisters kom jag till Euston och mötte där Wigan på väg mot Wembley. Eftersom de skulle till andra sidan Wembley fick de åka andra hållet jämfört med City. Everton hade också tagit sig till Euston och jag läste därför fel på tavlan och trodde jag hade en halvtimme på mig att dricka en pint cider, men efter uppläxning på telefonen visade det sig att det gick ett tåg om fem minuter. Puben var annars rätt full med City, stämningen var dock fortfarande rätt låg då det var närmare fem timmar till match. Efter snabb svepning av cidern (tur att det inte var en överkolsyrad öl) sprang jag vidare och hann precis med tåget mot Watford som först skulle passera Kilburn High Road där de andra bodde och sedan vidare mot Wembley. Patrik och guv mötte upp på perrongen vid Kilburn och tidtabellen för idolmötet med Andy såg ut att hålla. Från Wembley Central var det en tiominuterspromenad till The Green Man och på vägen togs det ut pengar och lånades toaletter på snabbmatshak.
Väl framme på Green Man var det redan ganska fullt och hög stämning. Vi fick SMS om att biljetterna var på väg i en taxi från Stansted och att chauffören körde som en galning. Tydligen höll han på att somna bakom ratten och tryckte i sig redbull. På puben gjorde det inte så mycket att jag redan spillt ner mig då man dels blev blöt av all spilld öl och dels då det kom ett rejält skyfall under den tid det var fullt inomhus. Återigen lite ångest över obefintlig packning och att solglasögonen tog upp onödig plats i fickorna. Andy och Super Kev hade precis lämnat puben enligt uppgift och varje gång jag hörde deras namn sjungas var de inte där när jag kom fram. Avundsjuk kunde jag konstatera att andra svenskar lyckats hamna på bild med Wembleyhjältarna från 99.
Till slut anlände biljetterna och lite senare även Talbot med vän. P.g.a. att Wigan lämnat tillbaka biljetter hade även en svensk familj på fyra personer fått biljetter och de var naturligtvis glada. Vi hann även träffa på övriga svenskar som fått biljett vilket alltid är trevligt. All öl och cider gick på £4 vilket gjorde det enkelt att köpa en runda till fem personer med en tjuga. Några pins inhandlades och guv tatuerade sig för ett pund (Patrik förbjöd dock knogtatuering eftersom han ville komma in på puben efter matchen. Stämningen var hög både inne och ute med konstant sjungade i några timmar. Gamla klassiker blandades med nya anti-Pellegriniversioner. Mickey Francis var tydligen där också utan att jag såg honom. Några överförfriskade medelålders män (OBS! inte redaktionen) försökte dra igång lite Münchensånger i trädgården men lyckades inte få några andra med sig.
Efter 2.5 timme började det droppa av folk mot Wembley och vi bestämde oss för att gå. Till arenan var ytterligare en liten promenad men insläppet gick smidigare än det gör på en svensk match med 4000 på plats. Inne på arenan stannade vi kvar i korridoren och drack öl, tyvärr var Budweiser huvudsponsor av cupen vilket innebar att det egentligen inte fanns någon öl. Patrik hyllade Wigan och klämde två pajer innan vi letade upp platserna på läktaren. Platserna var utmärkta på första etage i höjd med målområdet där Hart stod i första halvlek. Placeringen långt ner gjorde också att vi kunde stå upp hela matchen. Stämningen var riktigt bra till att börja med, men med så många City på samma ställe (50-60000 City kanske) blir det svårt att koordinera sjungandet och det blev framförallt klassikerna som hördes. Inmarschen var dock mäktig och man blev nästan tårögd under nationalsången som den anglofil man ändå är. På läktaren var guvs första reaktion att fråga var fan Wigan var för någonstans innan vi hittade dem ihoptrycka på ena kortsidan och lite av ena långsidan (se bild nedan).
Matchen tänker jag inte orda mycket om, den minns jag knappt inte. I halvtid smög jag ut för att slippa toakön, vilket nästan gick. Några engelsmän förolämpade mig och frågade om jag var tysk (!?!) vilket inte var populärt varken hos mig eller dom. Medan jag sprang på toa tappade jag bort de andra svenskarna, men hittade snart guv som hade beställt in mer amerikanskt vatten. På väg till andra halvlek efter ölen sprang vi på Arnie som glatt poserade med guv på en bild. Den som frågar snällt kanske får se. Idolbilden gjorde att vi inte var tillbaka på läktaren förrän i minut 53, men där missade vi knappast något. Utvisningen på Pedro var inte mycket att orda om och jag var mest osäker på om det skulle bli ett rött direkt eller inte. Därefter kändes det kört och det var nog ingen som var förvånad när Wigan avgjorde.
Efter matchen fick jag en känsla jag aldrig fått förut och som jag hoppas slippa få igen. Det kändes nämligen rättvist och jag ville stå kvar och applådera fram de värdiga mästarna. Så gjorde också ungefär halva Citysektionen och det applåderades lika kraftigt både när City fick sina silvermedaljer som när Wigan gick upp för trappan. Att stanna kvar och se Wigan lyfta bucklan nere på rampen på plan var dock inte att tänka på, det var deras stund. Att stanna kvar hade dock fördelen att vi missade skyfallet under prisutdelningen och vi kunde torra ta oss närmare stan igen. Jag åkte med Patrik och guv till deras hotellrum under jord där vi kunde silverblogga, spärra forumtroll, dricka pulverkaffe, ladda mobilen, titta på den enda fungerande kanalen på TV:n och dricka mer silver-prosecco. Patrik hade inte mättats av wiganpajerna utan ville käka, så vid niotiden åkte vi vidare mot stan. Innan vi åkte korrekturläste vi matchprogrammet och hittade mängder med faktafel. När Paul Scholes dessutom fick en halvsidesbild var det bara att åka därifrån. På tåget var lite andra City, men stämningen var avslagen av naturliga skäl. Guv ville ha en curry, men då ingen fanns i sikte blev det Nandos efter att vi konstaterat att det inte var där Guidetti blivit nervskadad. All mat och dricka fick beställas och betalas vid disken vilket tog ett tag att förstå. Lite udda att få en flaska oöppnat vin i handen på en restaurang, men maten var helt ok. Nandos hade wifi, så maten kunde kombineras med lite forumspärrar av skadeglada United. Innan vi gick skickade de helt plötsligt fram en praktikant som tog bordsbeställningar(?) vilket inte var att tänka på innan.Kanske avgjorde tatueringen?
Efter käket drog vi vidare mot Flying Scotsman, som skulle vara bra enligt de andra. Dock var de inte bättre än att de stängde vid elva och klockan var redan halv tolv. Stället bredvid var öppet, men i dörren stod en gubbe i half scarf (city/wigan) så det var lite svårt att veta om vi skulle gratulera eller beklaga. Efter att ha sett Wiganmössan på huvudet valde vi dock att gratulera och gå vidare till nästa ställe, Millers pub tror jag det hette. Enligt vakten var det stängt, men efter att ha frågat om andra öppna ställen på sluddrig engelska frågade han oss var vi kom ifrån. När vi bara var tre och från Sverige var stället helt plötsligt öppet igen och där stannade vi i c:a tre timmar. Stället var ganska fotbollsfritt, men vi hängde upp Cityflaggan vid bardisken och drack en cider, en cider, en cider för Colin the king the king the king (he's the leader of Man City och en grym inside forward). Framåt tretiden började guv gubbslumra (klart han blir trött när han var vaken hela matchen - tack gode gud för ståplats) och vakten sa till oss tre gånger innan vi packade ner flaggan och gick hemåt. Innan dess hann vi prata lite med en Barnsley. Jag skulle med en nattbuss till Liverpool street för vidare transport till Stansted och de andra skulle ner i grottan och sova. På vägen hann vi dock sjunga lite grann och det var tur för oss att Cockney Reds var på väg till paraden.
På väg till Stansted somnade jag på bussen och var rejält desorienterad när jag vaknade på flygplatsen. Efter att ha kvicknat till och blivit grundligt visiterad och fått skorna röntgade sprang jag på Talbot med vän igen vid boardingen och de var nog inte helt överlyckliga att sitta bredvid prosecco/heineken-byxorna. Resan hem gick utan problem och tröttheten som satt i efter att ha varit på benen i c:a 30 timmar satt i till tisdagen.
Som alltid var det en lyckad resa när City står på programmet, oavsett resultat. Vi har varit med om värre innan och värre kommer det bli i framtiden.
We never win at home and we never win away
We lost last week and we lost today
We don’t give a fuck cos we’re all pissed up
MCFC OK
