Reserapport - En Vecka i England
Efter min och min kompis senaste succé-resa till England förra hösten så ville vi upprepa succén under vårsäsongen (låt oss kalla min kompis för Mellberg, precis som vi gjorde sist). Men vi behövde förstärkning. Vi ville ha en stark björn som kunde stå upp för oss under tuffa och kalla perioder. Vi behövde även en självsäker Djurgårdare som kan det mesta om läktarkultur, vi fann det vi ville ha näst intill omgående. Vi kan kalla våra nyförvärv för Jompa och Gabbe.
2 Liverpoolsupportrar, 1 Djurgårdare och 1 Citysupporter ställde "Västerviks kommun ultras" upp med till denna resa som pågick mellan fredagen den 21:e mars och torsdagen den 27:e mars. Innan resan visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss förutom två fotbollsmatcher, litervis med öl och kilovis med pommes. Skulle vi lyckas med att inte tappa bort någon? Skulle vi lyckas med att fixa biljetter till Manchesterderbyt? Och framför allt - skulle vi lösa frågeställningen som folk i dag kallar för "den moderna fotbollen"? Det här är min reserapport till alla som också känner kärlek till ett idrottslag.
Fredag 21:e mars
Fredagen den 21:e mars tjöt klockan återigen som en stucken gris, den här gången klockan 02:00. Det var dags att styra bilen mot Landvetter och på vägen fick jag ta den ärofyllda vägen runt halva Västerviks kommun för att hämta upp Mellberg, Gabbe och Jompa. Till min stora förvåning dök alla upp i någorlunda god tid så sedermera anlände vi till Landvetter i god tid. Klockan 09:15 lyfte planet mot mellanlandningen i Düsseldorf, där vi åt svindyr pizza och drack resans första öl. Sedan lyfte planet mot mitt älskade Manchester för tredje gången i mitt 20 åriga liv. Det är alltid så himla gött att komma dit!
Väl på plats så tänkte vi direkt ta tag i vårat största problem inför resan, nämligen biljetter till derbyt. Vi tog genast en taxi till Old Trafford för att se vad vi kunde göra och helt ärligt så kände vi att chansen att hitta officiella derbybiljetter var minimal. Taxichauffören som körde oss till Moyes högkvarter var en Citysupporter och han undrade vad tusan vi skulle göra där. När vi sa att vi skulle försöka hitta biljetter till derbyt så möttes vi av ett skratt och sedan fick vi det förklarat för oss att våra chanser att lyckas var lika med noll. Vemodiga steg vi av taxin för att gå till Uniteds ticket office. På kontoret möttes vi av en yngre dam som mycket väl kan vara Samir Nasris syrra. Hur som helst så frågade vi efter biljetter och lyckan som uppstod då vi fick ett "Yes" är svår att beskriva. Men sedan kom det där jäkla "But"... Sedan fick vi det förklarat för oss att vi var tvungna att bli medlemmar i Manchester United för att få tillgång till biljetterna. Jag som Citysupporter och Mellberg och Jompa som Liverpoolssupportrar kollade varandra kallsvettigt i ögonen. Men samtidigt visste vi att ett bättre läge än så här att se ett Manchester-derby live, det kommer det dröja länge innan vi får igen. Med den ena halvan av hjärtat i ett lyckorus över tanken på att få se City live i ett Manchester-derby, och den andra halvan av hjärtat i sorg över att ha tecknat ett medlemskap för Manchester United, så tackade jag "Nasris syrra" för hjälpen och betalade £32 för medlemskapet och £34 för biljetten. Sedan checkade vi in på hotellet. Väl på hotellet så dök tanken upp: Om mina pengar går till Moyes kommande lön, då kan jag trots allt har gjort något som kan ses som en god investering, då Moyes gör det han gör för United för tillfället. Jag håller åtminstone tummarna för det, då känns samvetet åtminstone lite enklare efter denna hemska handling!
Efter lite vila och mat så hade vi kommit överens med Cityredaktionens ledare Richard om ett möte. Då Richard föreslog "The Old Monkey" så träffades vi där på kvällen. Richard drack cider och vi andra drack öl och däremellan var det en hel del intressant snack. Allt från Richards upplevelser med City genom åren och en hel del intressant skvaller om allt från Noel och Liam i Oasis till kommentatorerna på Viasat blev vi bjudna på. För en Citysupporter som jag var det en höjdpunkt att få höra om alla Cityhistorier från förr. Historier som speciellt har fastnat är om hur Richards egna supporterprylar en gång prydde Citys omklädningsrum på träningslägret i Varberg och även om hur Richard, under Svennis period, var inne på Citys träningsanläggning på Carrington. Även guldfirandet från 2012 var en höjdare och speciellt försvarstalet/förklaringen till varför han på Cityforumet ibland kallas för "trött-Guv". Efter det gick vi vidare mot en pub som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på, men som tydligen har portat Gallagher-bröderna efter något som måste ha varit en väldigt vild festkväll för en lång tid sedan. Efteråt fick vi se vart några livsnödvändiga platser ligger, som till exempel Bar Street och sedan blev det någon pub till där en dam som pratade/mumlade någon oförståelig engelska började klänga lite smått på Richard. Tyvärr för damen så fick hon nobben. Efter det var det dags för välförtjänt sömn efter en lång och mycket lyckad dag som började redan klockan 02:00 hemma i Sverige.
Lördag 22:e mars - gameday 1!
Efter ett par goa timmars sömn så vaknade vi i alla fall i någorlunda form inför resans första match! Det var City mot Fulham som stod på schemat och nog hade jag väldigt höga förhoppningar om tre poäng. Vi tog taxin ner till Mary D's som ligger två-tre stenkast utanför Etihad Stadium och beställde första rundan runt 12:45-tiden, så att vi kunde se på Londonderbyt mellan Chelsea och Arsenal samtidigt som ölen rann nerför strupen. Drömresultatet hade varit ett kryss men givetvis floppade Arsenal rejält så det var bara att beställa en runda öl till. När det var ungefär en och en halv timme kvar till matchen gick vi från det lugnare rummet till det lite rockigare rummet där DJ:n håller till. Det är en stor yta som förmodligen är till för mycket folk och hög volym. Inredningen i rummet är the best in all the land and all the world i mina ögon med Citysaker från golv till tak. Med ungefär timmen kvar till matchstart var det en hel del folk och det var lång kö till baren. Det kändes som att det hade förutsättningar för att kunna bli fantastisk sång och högljudda Cityramsor. Men musiken som spelades var inte Citysånger, förutom vid något enstaka tillfälle, så den där riktiga stämningen som jag kanske förväntade mig infann sig aldrig. Lite tråkigt då jag var sjukt taggad på att vråla!
Sedan blev det gång till arenan. Sittplatserna var på andra etaget i hörnet på familjeläktaren. Matchen har det redan rapporteras om. City gjorde en bra match på en blöt plan där Yaya Touré gjorde sitt första hattrick i City och Demichelis gjorde sitt första mål i City, så på den punkten är jag mycket nöjd. Dock var inte atmosfären på arenan något som jag hoppade av lycka av. Men jag kan förstå att det kan ha sina anledningar i att vädret var mycket dåligt, det regnade och blåste, så det var mycket kallt. Folk satt liksom mest och huttrade istället för att sjunga och hoppa. En annan orsak kan vara att vi satt på familjeläktaren, ett par sektioner ifrån där dom lite mer högljudda supportrarna satt. Jag hoppas hur som helst att det blir lite mer drag på arenan under mitt nästa besök på Etihad Stadium, men får jag se City vinna matchen med 5-0 så kommer jag alltid att vara nöjd med vistelsen på arenan, oavsett vädret och atmosfären!
Efter matchen mötte vi upp Richard på Mary D's. Det blev någon runda med dryck och sedan tog vi taxin till hotellet för ett snabbt klädbyte och sedan ett nytt möte. Nu skulle vi få träffa Richards gamle vän Dave som inte har missat en enda tävlingsmatch med City på 12 år och som såg första Citymatchen på 60-talet!!! Genast började jag tänka på frågor om fotbollens utveckling som framför allt City har genomgått och vad han egentligen tycker om att turister, som till exempel jag, kommer till honoms stad och land och ibland kanske till och med betalar överpris för att ta platser som var deras för en herrans massa år sedan.
Väl framme på puben som var klassisk engelsk så möttes vi av hög ljudvolym och glada, skålande människor. Dave såg precis ut som jag föreställde mig att han skulle se ut. Vi började prata direkt om City och gamla matcher och han svarade gladeligen på alla sorters frågor. Då jag undrade vad han tycker om utvecklingen med alla turister som kommer nu men som inte var med förr så svarade han att "As long as you're a nice and good people, it's only nice to have you here". Sedan frågade jag även hur han kan ha råd att åka runt halva Europa och hela England för att se på fotboll med tanke på dagens biljettpriser? Vi hörde ju, som exempel, för inte alls länge sedan om Citys match på Camp Nou där den BILLIGASTE biljetten tydligen kostade £77. "I can afford to pay that because I'm divorced" sa Dave och skrattade. Det var en ära att få möta en sådan trogen Citysupporter som år efter år forsätter att följa sin klubb i med och motgång. Det är personer som Dave som jag verkligen tycker förtjänar Citys framgångar sedan 2011 allra mest!
Efter ett trevligt snack så drog sig Dave hemåt och vi andra fem drog vidare mot nya äventyr. Vi vinglade runt lite här och där för att sedan hamna på Bar street där det var totalt knökfullt. Jag vill dock minnas att jag kom fram till baren och lyckades beställa öl till oss fyra och cider till Richard plus varsin shot. Däremot var det lite för fullt för att vi skulle kunna fortsätta där så vi drog vidare till ytterligare någon pub och tog någon runda till. Sedan tror jag att vi skildes åt, dock kan minnet ha hunnit bli lite dimmigt här.
Söndag 23:e mars och måndag 24:e mars
Två matchfria dagar som mest innehöll shopping och pubar, båda dagarna spenderades i Liverpool. Vi gick en stadium tour på Anfield där jag till störst del fastnade för omklädningsrummet, pressrummet och spelargången. Omklädningsrummet var verkligen inget märkvärdigt, det fanns inte stolar utan bara bänkar som var målade i rött och sedan ryggstöd på väggen. I dagens moderna fotboll var det en stor överraskning att komma till ett omklädningsrum som tillhör en storklubb som Liverpool och som inte är exklusivare. Likadant var det med pressrummet där journalisterna frågar ut Brendan Rodgers efter matcherna. Tydligen så har dom byggt om klassiska "The Boot Room" till pressrum och det fanns plats för kanske 15 journalister. Likaså var det med spelargången som kan vara den smalaste spelargång jag någonsin sett. Jag undrar hur jargongen har varit på det tighta utrymmet efter exempelvis derbyna mot Everton, som inte direkt är kända för att vara dom snällaste matcherna.
Hur som helst så fick jag intrycket av att Liverpool värnar om Anfields historia och vill hålla kvar i traditionerna. Det tycker jag någonstans är väldigt bra då många klubbar väljer att byta arenor till något större och modernare. Liverpool lär vara kvar länge på sitt älskade Anfield.
Tisdag 25:e mars DERBY DAY!
Dagen började i Liverpool med inte långt efter uppstigning så tog vi en taxi till Manchester och derbystaden. Innan matchen skulle vi fixa ytterligare lite shopping på Arndale som inte ligger långt ifrån vårat hotell. På stan, derbydagen till ära, så uppfattade jag tröjfördelningen mellan City och United som jämn. Givetvis ville jag själv visa mina färger så det fick bli Cityjackan på. Dessvärre blev det en läskig sista timme på shoppingturen. Först såg jag en gubbe som sålde half scarves och sedan var det en liten unge som kanske kan vara 7-8 år som, då vi bara strosade runt på stan, hoppade fram framför mig och skrek "UNITED!". Jag var inte beredd på det och hann få lite svett under armarna. Dagens ungdom...
Vi hade inte bestämt någon pub i förväg, men tänkte ändå gå till en innan matchen. Däremot skulle vi ta det lugnt på rummet i någon timme innan vi drog till arenan och köpte därför varsitt flak öl för att dricka upp på rummet. Det gjorde vi visst för länge så efter ett tag hajade vi till då vi såg att det nog var väldigt hög tid att ta en taxi till arenan. Väl inne i taxin så diskuterade vi vilken pub vi skulle gå till och till min stora förtret så ville Gabbe, Jompa och Mellberg gå till en Unitedpub. Lyckligtvis anlände vi till arenan bara någon timme innan avspark så det fick räcka med någon öl inne på arenan istället. (Personligen vill jag rikta ett stort tack till den tighta trafiken i Manchester som fixade så att jag slapp sätta min fot på en Unitedpub!).
Matchen skulle jag gärna berätta utförligt om då den var fantastisk, men det har redan Talbot gjort, så det skippar vi. I alla fall, istället för den fantastiska matchen så tänker jag gå igenom hur publikupplevelsen var på Old Trafford. Utanför såldes det som vissa kallar för "half scarves" och andra kallar för "match day scarves". Vad du än väljer att kalla dom för så måste dom ha sålts väldigt bra. Vid vissa tillfällen kändes det som att en tredjedel av alla halsdukar jag såg utanför arenan var half scarves och så vill åtmistone inte jag ha det på ett derby. Visst blir jag glad då jag ser folk ha saker på sig som är ljusblåa och som det står "CITY" på. Men då det är en derbydag utanför Old Trafford och då folk gick runt i sina United-jackor/tröjor och sedan en halsduk som både var röd och blå och som det både stod "UNITED" och "CITY" på, då kändes det helt fel. Visst finns det säkert en charm i dessa half scarves för turister som kanske går på en eller två Premier League-matcher i sina liv, så att dom kan ha halsduken som ett minne, men snälla: BÄR DOM INTE PÅ MATCHDAGEN. Jag har svårt att någonsin se en supporter som levt i vårt och torrt med sitt lag bära en sådan halsduk. På något sätt hade jag hellre gått runt Old Trafford och hört nidramsor om City, istället för att se Uniteds fans gå runt i en halv Cityhalsduk på DERBY DAY.
Dock köpte jag en själv. Men den är inte till mig, utan till redaktionskollegan Måns som enligt upprepade rykten har en stor samling med dessa halv scarves. Förhoppningsvis kommer CITY/UNITED ligga högt upp i hans samling.
Väl på matchen så gjorde Citysupportrarna mig mycket stolt. Om dom satt på det vänstra hörnet så satt jag och mitt sällskap på det högra hörnet mitt emot Stretford End som innehåller den fantastiska "The Choosen One"-bannern. Cityfansen sjöng under större delen av matchen och trots att det var 3000 City mot typ 72 000 United så höll dom ändå jämna steg sett över 90 minuter. Jag är fantastiskt stolt över alla som satt/stod på Citysektionen! Däremot var det skillnad med vissa "Unitedsupportrar" som satt i min närhet. Vissa, som kanske inte direkt såg ut att vara säsongskortsinnehavare på Old Trafford, verkade stundtals vara mer intresserade av sin mobil och facebook än av denna superheta derbymatch. Sånt tycker jag är en skam. Liksom, här har du förmodligen rest en bra bit och har chansen att göra din röst hörd på ditt älskade Old Trafford, då sitter du istället och facebook:ar! Jag tror att många gamla avlidna och en gång trogna Unitedsupportrar hade vänt sig i graven om dom hade fått nys om hur det kan se ut på Old Trafford idag. (Dock ska jag säga att jag inte tror att United är ensamma om denna utveckling som tyvärr har skett och verkar breda ut sig allt mer och mer). Jag ska även tillägga att det fanns Unitedsupportrar som skrek mycket och högt.
Efter matchen skulle vi ta en taxi till hotellet men det var omöjligt, så vi virrade runt en stund och sedan gav vi upp taxi-sökandet. Istället gick vi till en pub för att ta någon öl. På puben var det lite folk men vid baren satt två personer som verkade vara Unitedsupportar (dom var högljudda och arga). Inte långt efter att vi fått våra öl så kom dom till oss och frågade vad vi tyckte om matchen. Vi snackade lite och dom sågade dagens läge i United totalt. Efter det kunde jag inte längre hålla tyst utan erkände mitt supporterskap till City. Därefter fick jag av den äldre mannen en sjujäkla blick och av den yngre mannen fick jag frågan om hur tusan jag kan vara från Sverige och hålla på City. Jag förklarade och sedan fortsatte diskussionen som vanligt. Dom var, trots sitt supporterskap till United, mycket trevliga personer! Höjdpunkten var då den yngre Unitedsupportern, efter en hel del klagande, drog till med:
"Rio is a twat, Vidic is a twat, Evra is a twat and Fellaini is a twat! And then I haven't even named David fucking Moyes!"
Sedan sa dom att dom ville ha bort Moyes för typ den 157:e gången. Efter det skulle vi ta en runda till med dessa herrar men dessvärre skulle puben stänga, så dom fixade taxi åt oss och på hotellet somnade jag gott efter en helt fantastisk dag och vinst!
Onsdag 26:e mars Gameday 3!
På onsdagen var det dags för resans sista match, det här skulle bli Jompas och Mellbergs dag! Liverpool - Sunderland stod på schemat, så det blev taxi igen från mitt älskade Manchester till Liverpool. Den här dagen ville vi inte göra om "misstaget" att komma till arenan försent så att vi inte skulle hinna att gå på puben. Det gjorde vi inte utan anlände ett par timmar innan avsparken som var vid 20:00. Vi började på en pub som taxichauffören tipsade om. Den funkade bra att snacka och ta ett par öl på, men Mellberg ville även till The Albert som tydligen ska vara en av dom mest klassiska LFC-pubarna. Väl där var det, precis som sist jag var där, fullt med folk. Puben är väldigt liten och jag har fått känslan av att det säkert är fullt där inför varje match på Anfield. Jag vill minnas att det sista gången jag var där (inför premiären mot Stoke) var väldigt hög volym och mycket sång, men dessvärre uteblev det något denna gång. Ibland dök det upp något "We're gonna win the League". men det oftast blev den sången kortvarig, så likt Mary D's blev det en liten besvikelse även här.
Hur som helst så hade våran gamla gymnasielärare (låt oss kalla honom för Tompa W) med sällskap också sökt sig från Svea Rike till denna match. Vi ringde någon timma innan matchen och mitt bland allt folk så träffade vi honom utanför shopen. Jag hade inte sett honom sedan studenten så det var mycket kul att återigen få se honom. På allt det så hade vi även fått platser bredvid varandra så allt var verkligen upplagt för ännu en fantastisk kväll. Att så här en timma innan matchen gå in på en pub kändes otänkbart, så vi gick istället in på arenan och köpte öl där istället. Det var minst sagt en konstig känsla för oss att stå inne på Anfield och dricka bärs med gamla läraren!
Efter det kom vi på plats och då vi fick se våra platser så kunde vi konstatera att dom var helt fantastiska. Mitt emot The Kop och inte långt ifrån Mannones mål. Jag kan säga att Gerrards frisparksmål i första halvlek satt som en smäck! Vi satt inte långt ifrån Sunderlandsupportrarna och dom får mycket höga betyg för sång- och volym-insatserna! Liverpoolsupportrarna imponerade dom också. "You'll Never Walk Alone" är en perfekt start på en Liverpoolmatch och sätter verkligen igång atmosfären på Anfield. Volymen var matchen igenom hög men känslan var att Liverpoolsupportrarna kanske hade behövt ett sånghäfte. Det var mycket "LIVERPOOL, LIVERPOOL, LIVERPOOL" och "WE'RE GONNA WIN THE LEAGUE" men inte så många fler ramsor än så. Dock får jag erkänna att från själva "volym-matchen" mellan City och Liverpool så går Liverpool ut som segrare, tyvärr.
En oväntad sak som hände var att Jompa, som en gång i tiden varit hockeymålvakt, fångade matchbollen! Någon Sunderlandspelare sköt iväg en riktig luftballong som gick mot mig, men givetvis var det någon jäkel som satt över mig som var tvungen att boxa undan bollen... Givetvis var bollen tvungen att gå till Jompa till slut... Nåja, det var en häftig upplevelse i alla fall! Efter matchen mötte vi upp Tompa W med sällskap för att sätta oss på en pub och snacka gamla minnen från gymnasiet men även om nutid och framtid. Det var väldigt trevligt och intressant och vi hann med några rundor. Så på slutet blev det, åtminstone för mig, lite småvingligt. Då det dagen efter var uppgång klockan 06:00 för hemresa så var det bara att sätta sig i taxin och åka till hotellet efter ännu en fantatiskt rolig kväll.
Torsdag 27:e mars blev det hemresa. Vi skulle flyga från Manchester och sedan mellanlanda på Arlanda av alla ställen, för att sedan flyga vidare till Landvetter där min trogna bil RGH väntade. Givetvis blev vi försenade efter strul med planet i Manchester så vi missade planet från Arlanda till Landvetter, så med andra ord blev det en nervös och svettig resa hem, men det är en helt annan historia!
Sammanfattningsvis så har det varit en mycket bra resa. Vi var hela 4 personer som skulle sammarbeta och leva med varandra i 6 dagar. Vi klarade av det utan bråk och problem även fast Gabbe klagade på att Jompa snarkade mycket. Så få konflikter på så lång tid är en prestation i sig. Om vi på det lägger till tre bra matcher och möten med Richard, Dave, dom roliga Unitedsupportrarna och Tompa W så ger jag höga betyg till resan.
Minuset för mig har varit att sångerna och ramsorna inte riktigt var vad jag förväntade mig. Inför City-puben, Liverpool-puben och sedan Citys match mot Fulham hade jag betydligt högre förväntningar på ljudnivån och antalet ramsor och även längden på dom. Däremot var nog det värsta folket som satt med mobilerna under långa stunder och facebook:ade på derbyt, sånt är jag verkligen helt oförstående till. Är det något av ett resultat av den utveckling som fotbollen har gått igenom? Biljettpriserna har blivit högre samtidigt som det har blivit en stor turistattraktion att gå på fotboll i England, vilket innebär att det inte längre bara är supportrar som går på matcherna. Jag har varit på för lite livefotboll för att säkert veta, men jag kan tänka mig att även framgång tar sitt pris, på sitt sätt.
Gabbe tycker hur som helst att sångerna och ramsorna på dom svenska arenorna har ett större utbud samtidigt som dom är längre än sångerna och ramsorna som han fick uppleva på plats i England. Det kan jag som Englands-älskare hålla med om, men samtidigt har det även sina förklaringar. Det är väl en utveckling av den engelska ligans framfart som har lett till en stor turism samtidigt som Sverige och England från början har olika läktarkulturer. Min uppfattning är dessvärre att det blir allt tystare ljudnivå och kortare ramsor på dom engelska arenorna, vilket är oroande. Fansens sång är en vital krydda till själva matchupplevelsen och det har den alltid varit, skulle den försvinna skulle även en stor del av matchupplevelsen försvinna. Det jag hoppas till kommande resor är att det blir mindre half scarves och facebook men flera, längre och högre sånger på både pubarna och matcherna.
Det jag hoppas är kvar till nästa resa är den fantastiska underhållningen som matcherna bjuder på, alla roliga personligheter man alltid möter på dessa resor och slutligen hoppas jag för allt i världen att det billiga priset på öl består!
Slutligen vill jag poängtera det som jag alltid poängterar efter fotbollsresorna till öarna: Det här vill jag göra igen!
