Kultspelaren: Uwe Rösler
Citys näst mest legendariske tysk
Redaktionens artikelserie om klubblegendarer fortsätter givetvis. Efter Bert Trautmans tragiska frånfälle förra året känns det därför naturligt att skriva om klubbens näst bäste tysk genom tiderna och tillika en ordentlig kultspelare. Att vara tysk spelare i England är inte enkelt och många relativt dugliga spelare som Boateng, Klinsmann och Ballack har försökt utan att göra något som helst avtryck för eftervärlden och har istället snabbt blivit bortskeppade igen.
Uwe Rösler (eller Rosler som han fick heta i England) föddes 1968 i dåvarande Östtyskland och inledde sin seniorkarriär för Magdeburg. Efter ett ganska imponerande målsnitt (22 på 64 matcher) bar det av till nuvarande tragiskt nazistämplade Dynamo Dresden. Där uteblev målsuccén med magra 4 mål på 40 matcher där han även hann bli utlånad till en 28 matchers mållös sejour i Nürnberg. I den senare klubben drog han på sig en knäskada och Dresden ville därför göra sig av med Uwe.
City tog in honom på provspel under vårsäsongen 1994 och efter att ha gjort två mål i en reservlagsmatch mot Burnley valde City att göra om provspelet till ett tre månader långt lån. Med 5 mål på 12 matcher under säsongsavslutningen gjorde han tillräckligt för att imponera på ledningen och under sommaren köptes han loss för ett reapris någonstans mellan £375-500.000, fantastiskt välspenderade pengar. Uwes mål hjälpte City att klara sig kvar i PL på plats 16 av 22, bara 3 poäng och sju måls bättre målskillnad än Sheff U under strecket. Placeringen var Citys sämsta sedan återkomsten till högsta ligan, men ändå bara en försmak på vad som skulle komma framöver.
Uwe inledde sin första fulla säsong med att bli utvisad mot Arsenal, men därefter gick det bara framåt. Totalt blev det 22 mål under säsongen 1994/95, b.l.a. efter fyra mål i samma match mot Nottinghams stolthet County. Uwes 22 mål (varav 15 i ligan på 28 starter) gjorde honom till Citys bästa målgörare både totalt och i ligan och han fick även pris som Citys bästa spelare efter säsongen. Med Uwe på topp ökades målskörden från 36 mål säsongen innan till 53. Trots detta försämrades slutplaceringen till en 17:e plats och City klarade sig kvar fyra poäng före Crystal Palace.
Inför säsongen 1995/96 fick Brian Horton foten och ginger princen Alan Ball tog över rodret. PL ändrades också från 22 till 20 lag och det var väl få som ändå trodde att City skulle åka ur. Så blev det tyvärr ändå efter att City hamnat på 18:e plats på samma poäng som Southampton men med sämre målskillnad. Hela laget led av Balls tränarskap och City tog 2 ynka poäng på de första 12 matcherna trots att Kinkladze anlänt. Uwe kom inte alls överens med englands guldmedaljör men blev trots detta återigen lagets bästa målgörare med 9 mål i ligan och 4 till i cuperna. Rösler gjorde bl.a. mål i de två inledande matcherna och höll på att rädda City i säsongens sista match när han reducerade Liverpools tvåmålsledning. City kom inte längre än till 2-2 och då Ball räknat fel och trodde att ett kryss skulle räcka fick laget order om att hålla bollen vid hörnflaggan efter Symons kvittering i minut 78. Ridå. Höjdpunkterna för Uwe blev ändå två derbymål även om både hemmaderbyt och cupderbyt förlorades trots hans insatser. Vid ett av målen visade Uwe dessutom Alan Ball vem som egentligen var the guv’nor genom en klassisk markering.
Trots nedflyttningen och Alan stannade Uwe kvar i division ett för säsongen 1996/97. Ball avgick efter tre matcher, och Uwe gjorde tre mål på de sex första matcherna. City och Uwe hackade därefter betydligt och det blev sedan bara 2 mål fram till nyår innan målskyttet kom igång igen i februari. Därefter blev det två mål var mot Southend, Bradford och WBA, några mål däremellan och ett avslutande mål mot Reading. Uwes form hjälpte City upp från bottenträsket till en fjortondeplats, vilket ändå var en enorm besvikelse sett till förväntningarna men en succé sett till att vi var indragna i bottenträsket under tidig vår. Uwe blev ändå lagets bästa målskytt för tredje året i rad med 17 mål, varav 15 i ligan.
Säsongen 97/98 blev Uwes sista för klubben och ingen lyckad sådan. City flyttades ner i division två för första gången i historien. Uwe var skadedrabbad och startade startade hälften av ligamatcherna och hoppade in i sex till. Totalt blev det bara 7 mål, varav 6 i ligan. Efter säsongen varvade han ner hos tyska mästarna Kaiserslauten och därefter i något tennislag i Berlin. Oväntat nog återvände han till PL och spelade två säsonger i Southampton utan att lyckas göra mål på 24 matcher. Som en allra sista avslutning blev det 11 matcher i Lilleström där han vräkte in fantastiska 10 mål. Uwe hann även göra fem landskamper för Östtyskland under karriären.
Tanken var att göra en säsong till i Norge, men efter första matchen säsongen 2003 fick han efter en läkarundersökning besked om att han hade fått bröstcancer. Uwe fick välja mellan operation eller att vara död inom en vecka. Spelarkarriären var givetvis över, men kämpen Uwe besegrade cancern samtidigt som han läste in tränarkurser. Efter ganska lyckade tränarjobb i Lilleström, Viking och Molde bar det av tillbaka till England Citys akademi och därefter till tränarjobbet i Brentford där han överträffat förväntningarna och var ytterst nära en uppflyttning till division ett 2012. Under fjolåret så fortsatte Uwe sin tränarbana i Wigan en klubb han lyfte rejält efter Owen Coyles totala fiasko.
Uwes kultstatus kan säkert verka besynnerlig utifrån då han på fyra säsonger var med om två bottenplaceringar i PL och division 1 samt två nedflyttningar från samma divisioner. Men vi är City. Vi älskar fortfarande Uwe som alltid spelade med stolthet och gav allt trots att han numera ser ut som Howard Webb. En spelare som lobbar in bollen över Schmeichel i ett derby kommer aldrig glömmas bort. Uwe har dessutom lyckats bli invald i Uniteds hall of fame efter att Garry Cook gjort bort sig vid presentationen.
Jag har för mig att Uwe missade paraden av gamla spelare efter sista matchen på Maine Road p.g.a. sin konvalescens efter canceroperationen. Der Bomber var dock tillbaka på Wembley i maj 2011 för att se City ta sin första titel på 35 år och han välkomnades givetvis på puben inför matchen med sin egen sång, den kanske vackraste läktarsången genom tiderna:
Uwe’s grandad bombed the stretford end
