Reseskildring: Den bästa studentgåvan
"Jag minns inte exakt vad det stod på kortet men det framgick ganska tydligt att jag skulle få åka till Manchester och se en match med stadens stolthet – Manchester United. Under kvällen kom massor med gäster och jag fick många gåvor, men inget slog den första."
Min resa börjar den 12 juni klockan 13.57 på Österportsskolans klassiska trappa i Ystad. Regnet öser ner och det blåser hårda vindar. Nedanför trappan står väntande föräldrar, släkt och vänner och folk som bara är nyfikna på det som komma skall. På ett par timmar ska alla Ystads gymnasieprogram klaras av, alla studenter ska få en liten stund i rampljuset på trappan. Inne i skolan står förväntansfulla ungdomar med sina hattar på, det är hög stämning och alla sjunger och hoppar. Mitt i denna klunga står jag. Dessa ungdomar ska inom ett par minuter få springa ut på trappan och därmed är det officiellt att de har tagit studenten. Den stora porten öppnas och ut springer ett 20 tal glada ungdomar som traditionsenligt sjunger lite för att sedan gå ner för trappan och gratuleras. Efter det åkte vi en runda i staden på ett lastbilsflak, det är traditionen i Ystad.
Efter denna tur åkte jag med mina föräldrar hem för att göra mig redo för den stora festen vi skulle ha. Studenthatten var genomblöt så jag torkade den med hårfönen och sedan satte jag mig i soffan för att öppna föräldrarnas present. Jag fick ett litet kuvert innehållande ett kort. Jag minns inte exakt vad det stod på kortet men det framgick ganska tydligt att jag skulle få åka till Manchester och se en match med stadens stolthet – Manchester United. Under kvällen kom massor med gäster och jag fick massor av paket men inget slog den första.
I min familj är vi tre riktiga fotbollsidioter, plus mamma som liksom har blivit tvungen att intressera sig för sporten. Jag, min bror och vår pappa är riktiga fotbollsfanatiker, pappa har både spelat fotboll och tränat min och min brors åldergrupp i fotboll. Nu följer vi hans fotspår och både spelar fotboll och är ungdomsledare. Dessutom har vi årskort på Swedbank Stadion i Malmö och följer Premier League på TV. Dessutom har jag och pappa alltid drömt om att åka till Manchester och se på fotboll, mamma att det kunde vara en lämplig studentpresent och så blev det.
Jag skulle själv få bestämma vilken match jag ville se och direkt när spelprogrammet släpptes så började jag leta efter lämplig match. Det tog inte speciellt lång tid att hitta den. Den 29/8, tredje omgången av Premier League. Ett gigantmöte på Old Trafford mellan de två största (enligt mig) lagen i England. Manchester United mot Arsenal. Att min bror hejar på Arsenal spelade så klart in eftersom vi ständigt diskuterat vem som egentligen är bäst, jag pekar på att United vinner. Min bror menar att Arsenal skapar sina egna stjärnor utifrån tidigt värvade talanger och att de spelar den bästa fotbollen. Arsenal spelar vackert det måste man erkänna och därmed fanns alla förutsättningar för en bra match.
Efter att ha bestämt vilken match jag ville se blev det till att leta flyg, hotell och matchbiljetter. Efter att ha kollat med olika bolag fastnade vi för Steve Perryman Sporttravel som erbjöd matchbiljetter och tre hotellnätter. Flyget ingick dock inte så det fixade vi på annat håll. När vi bokat flyget bokade vi även ett natt på flygbolagets egna hotell, vi ville ha ett extra dygn i Manchester, risken fanns att matchen flyttades från lördag till söndag.
Under lite drygt två och halv månad gick jag bara och längtade tills vi skulle resa till England. Jag längtade efter att få se arenan, jag längtade efter att få se de bästa spelarna från den bästa ligan, jag funderade fram och tillbaka vems namn jag skulle ha tryckt på min matchtröja som jag bestämt mig att köpa, Rooney, min favorit Scholes, nyförvärvet Owen, alternativen var många. Sista veckan uppdaterade jag min Facebookstatus varje dag, vännerna var märkbart avundsjuka.
Torsdag den 27/8 reste vi med Pågatåget från Ystad mot Malmö för att sedan åka vidare mot Danmark och Kastrup där vi flög ifrån. När vi kom fram till Kastrup checkade vi in och sedan var det bara att vänta på att planet skulle lyfta för avfärd mot England och Manchester. Tiden fram tills avresan fördrev vi genom att gå runt och titta på flygplatsen alla affärer.
Så lyfte då planet och jag hade packat med mig en massa fotbollstidningar, GOAL, Offside och Aftonbladet. Passande nog så hade Offside ett stort reportage om United legendaren Eric Cantona.
Så var vi då framme i landet där bussarna har två våningar, man kör på fel sida av vägen och där man är kända för min oförmåga att laga god mat. Men framförallt är man kända för fotbollen. Det första jag gjorde var att plocka på mig en Manchester Evening Post, där det bl.a. stod att Joleon Lescott skrivit på för Manchester City och att United nu hade tagit ner den sista affischen på den Madridflyktande Cristiano Ronaldo. Från flygplatsen tog vi en buss som gick direkt till hotellet där vi skulle sova första natten. Vi kom dit ganska sent så vi åt och sen gick vi och lade oss. Nästa morgon åt vi frukost och checkade sedan ut. Jag hade från en kompis hört att hotellet höll låg standard och att man borde undvika det, men antingen har han höga krav eller så var hotellet nyrenoverat för det var helt ok.
Vi tog då bussen ner mot staden där vi bytte buss och åkte ut mot ”fiendemark”, City of Manchester Stadium. När vi ändå var i staden kunde vi ju lika gärna titta på den arenan också. Vi gick in genom en glasdörr på arenan och kom till en informationsdisk där vi frågade om de hade någon Stadium Tour. Ja imorgon svarade han och då var det ändå mitt på eftermiddagen, viss skillnad mot United som har var 20 minut. Vi gick istället in i deras shop och jag och min bror köpte varsin halsduk. Vi köper halsdukar på alla de arenor vi besöker. I England sägs det att man har ett uttryck som säger att om du inte är nöjd med vädret så vänta en halvtimme och det stämmer verkligen, regnet och solen kämpade hårt och att ta makten denna dagen.
Sedan tog vi bussen tillbaka till staden och sedan ytterligare en buss till utkanten av staden när vi sedan hoppade av skulle vi vara nära hotellet. Efter att ha irrat runt ett liten stund frågade vi om vägen och en man visade oss var vi skulle gå, väldigt snart var vi vid vårt nya hotell som dessutom låg nära Old Trafford vilket var ett plus.
United hade inlett ligaspelet med en vinst över Birmingham i premiären, Wayne Rooney gjorde matchens enda mål, och en förlust mot Burnley.
Nästa dag var det så dags för match. Jag och pappa gick flera timmar före avspark för att vara säkra på vägen till arenan och det visade sig att det var bara rakt fram hela tiden så det var inte så svårt att hitta rätt. När vi kom fram kollade vi i den gigantiska shopen men bestämde oss för att vänta till senare att handla. Vi gick istället tillbaka för att hämta mamma och min bror. När vi alla fyra sedan gick tillbaka till Old Trafford stannade vi först på en liten Engelsk pub, det kändes nästan som ett måste att gå in.
Senare kom vi till arenan och fotade som galningar, arenan, statyn på Law, Best och Charlton, shopen, allt! Vi gick sedan in i shopen och jag hade bestämt mig för att dels köpa en halsduk och dels en matchtröja. Jag hade nu bestämt mig för att ha idolen Scholes på ryggen. För mig är Scholes en helt fantastisk spelare som alltid ger allt, ibland lite för mycket. Han är en bra passningsspelare och han gör alltid snygga mål. Dessutom vet han vad klubbkänsla är för något, ovanligt i dessa tider.
Utanför arenan var hittade vi nästa måste när man är i England, Fish n’ Chips. Det var faktiskt godare än jag hade trott. Efter det var det dags att leta upp vår ingång och våra platser. Vi hittade ingången och blev insläppta på arenan och därefter tog vi hiss upp till översta våningen men där fanns bara en restaurang så vi åkte ner igen och frågade och det visade sig vara rätt. Vi hade tillträde till restaurangen innan match och vi fick ett armband där det stod ”100 club” som bevis på detta. Då vi inte visste om detta innan åt vi innan vi in på arenan. I restaurangen fick vi programblad, då vi inte köpt det innan var det bra. Efter det åkte vi ner en våning och gick in på den gigantiska Old Trafford där spelarna höll på att värma upp. Vi satt på övre etage på Stretford End i höjd med hörnflaggan. Att höra inmarschlåten dra igång var helt enkelt fantastiskt.
Med jämna mellanrum tog jag upp kameran och fotade. I första halvleks slutskede skickade Arsenals Arshavin in 1-0 med ett fint skott strax utanför straffområdet. I paus var det lite dystra miner hos mig och pappa, min bror var dock gladare. Jag minns att jag tyckte att kunde byta ut Giggs för att han hade en dålig dag. I andra halvlek skulle jag dock ändra mig.
I andra halvlek vände United matchen inom loppet av tio minuter genom två tunga namn i United Rooney och Giggs. Rooney fixade själv straffen som han kvitterade på. Han petade bollen förbi Almunia som med armarna fällde Rooney, hemma hos oss debatteras det fortfarande om det var straff. Rooney satte säkert straffen och Old Trafford exploderade och Rooney firade genom att glida på knä ner mot hörnflaggan, senare har jag fått höra att det är där spelarnas familjer sitter. Publiken skanderade Rooooooooney Rooooooooooooney Roooooooooney. Det var en häftig upplevelse. Minuterna senare skickade Giggs in en frispark i Arsenals straffområde där en omarkerad Diaby kunde nicka in det avgörande målet bakom sin egen målvakt.
När domaren blåste av matchen dundrade Glory Glory Man United ut ur högtalarna samtidigt som publiken förvånande fort lämnade arenan. Jag stannade kvar så länge som möjligt för att fotografera arenan, man vet aldrig om man kommer hit igen. Till slut kom en vakt och då förstod vi att det var dags att gå. Vi gick hem genom Manchesterkvällen, de flesta av oss var nöjda.
Dagen efter gick vi tillbaka samma väg som dagen innan, det var dags för en tur på arenan och i museet. I museet fanns gamla tröjor, foton, pokaler och på TV apparaterna spelades highlights upp från stora matcher. Jag fotade så mycket jag kunde och blev också fotad med pokalerna.
När vi sedan fick en guidad tur på Old Trafford fick vi se alla de olika läktarsektionerna, omklädningsrummen, players lounge mm. I omklädningsrummet hängde alla spelarnas tröjor och jag passade på att fotas med dem alla. Efter att ha besökt omklädningsrummet fick vi ställa oss i spelartunneln och till tonerna av inmarschlåten fick vi vandra ut och se Old Trafford från spelarnas vy. Vi fick pröva avbytarnas stolar och guiden berättade om att de byggt en ny ingång till planen för spelarna. Han sa också att man absolut inte fick röra planen då den skulle vara fin till kommande matcher, jag kände oskyldigt med handen på det jämna gräset. På den andra kortsidan håller bland andra bortafansen och de blinda åskådarna till, de blinda sitter längst ner för att uppleva stämningen bättre. Turen avslutades lämpligt nog i shopen. Jag passade på att komplettera min tröja med ett par shorts och matchstrumporna.
När vi gick hemåt mot hotellet kände jag mig nöjd med vistelsen i Manchester, jag hade en komplett matchdress, en pin att ha i kavajen och annat smått och gott men framförallt hade laget i mitt hjärta tagit tre poäng inför ett fullsatt Old Trafford. Resan jag så länge drömt om var snart slut.
Sista dagen i Manchester checkade vi ut från hotellet och i restaurangen träffade vi ett gäng svenskar som också varit på matchen, de var nöjda med sin resa.
Sedan åkte vi ned till staden och fördrev tiden, gick på en dansk restaurang och tog en närmare titt på staden, tidigare hade vi fokuserat på fotbollen men den kunde vi släppa nu. Så begav vi oss med taxi mot flygplatsen där min bror hittade en sportaffär och köpte en Arshavin tröja, hans bästa ögonblick på resan. Sedan hoppade vi ombord på flyget till Kastrup och lämnade England för den här gången. Till sommaren tar min bror studenten, då blir det London.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan och såg på matchen en gång till, vi spelade nämligen in den...