Fulham - Manchester U
1 - 2

Matchrapport: Fulham 1 - 2 Manchester United

Manchester United kommer hem från London och visar exakt hur man ska gå på uppehåll. En inte allt för glimrande prestation men tre oerhört viktiga poäng, livremmarna på i toppstriden och en alldeles, alldeles glimrande avslutning med en huvudrollsinnehavare som kan gå precis hur långt som helst.

Sammanfattning
Sista matchen inför VM-uppehållet var det ja, och det märktes vilket lag som haft ett minimalt lättare spelschema inför sagda uppehåll. Fulham kom ut med en otrolig intensitet och skapade problem för United hela matchen. En Andreas Pereira som var uppe och nosade på den försäsongsnivå han verkar ha försökt ta med sig in i sin flytt och en Joao Palhinha som visade att han lika gärna kunde ha värvats till sina motståndare för dagen gjorde det svårt för Uniteds mittfält att kontrollera matchen. United hade därtill en väldig tur att inte Aleksandar Mitrovic på plan, för hade han varit det hade Fulham definitivt gjort fler än ett mål med tanke på hur många lägen de faktiskt skapade. Nu blev det istället Dan James som till slut överlistade en för dagen oerhört hög mur i form av David de Gea, och det känns väl helt okej givet hur det faktiskt slutade. Jag vill verkligen allt väl för Dan James.

För det var ju inte nödvändigtvis bara Fulham som var bra. Det förvånar mig att ten Hag inte gått ut och sagt något i stil med att det var en match ”publiken gillar men inte tränaren”, för exakt så kändes United. Till och från otroligt bra offensivt och många riktigt klara målchanser skapade, men till och från precis lika ihåliga och sårbara för kontringar. Dödläget bröts efter ett mönsteranfall på bara några sekunder med spelares roller utförda till perfektion: bollvinst Casemiro, snabb framåtpass och fullföljd löpning från Eriksen, en utbågning för att köpa tid och en fint avvägd passning från Martial och så en assist från Bruno till Eriksens fullföljda löpning.

Men det var efter en kvart, och när det istället var en kvart kvar och man behövde göra ett till mål kändes det aldrig speciellt nära. Ten Hag bytte ut Martial och Elanga för McTominay och Garnacho och det kändes som att han med det offrade all den lilla kontroll United stundtals hade på matchen för att lyckas trycka fram mer kroppar och hitta ett läge. Och det kan man väl säga att man lyckades med. När Eriksen väggar fram Alejandro Garnacho kändes det som att han inte hade en chans att hinna upp bollen, men helt plötsligt ligger den i nät och jag fattar knappt vad som hände. 2-1, vind i seglen inför uppehållet och en helt galen vecka för en helt galen fotbollstalang.

Fulham (4-2-3-1): Leno – Reid, Diop, Ream, Robinson – Palhinha, Cairney (Onomah 91’) – Wilson (James 59’), Pereira, Willian – Vinicius

Manchester United (4-2-3-1): De Gea – Malacia, Lindelöf, Martinez, Shaw – Casemiro, Eriksen – Elanga (Garnacho 55’), Fernandes, Rashford – Martial (McTominay 72’)

Statistik
Målskyttar (assist): James (Cairney)
Eriksen (Fernandes), Garnacho (Eriksen)
Bollinnehav (%): 53-47
Avslut (på mål): 14(7) - 14(9)
Hörnor: 10 - 3
Gula kort: 1 - 1

Bäst i United: David de Gea

Fem tankar om matchen

1, Den tillfälliga högerkanten
Det blev Tyrell Malacia och Anthony Elanga som axlade ansvaret för högerkanten, och det gick väl, tja, okej. Malacia såg väldigt bekymrad ut ibland, både av sitt behov att vända inåt för att slå uppspel och för att Willian verkade leva igen och var ett hot hela tiden. Då var det tur att han hade Elanga framför sig som hjälpte till väldigt fint i defensiven många gånger. Även om han var marginellt mer involverad än tidigare var svensken fortfarande ganska svag offensivt, och det var helt rätt att han var den som först fick kliva åt sidan. Det börjar snart bli ett problem på riktigt att ha en ytter som levererar så lite kvalitet med boll som Elanga lyckats med sen sin a-lagsdebut, men jag är beredd att ge det lite tid till.

2, Jävla kommunister!
Den unga och nykomponerade högerkanten markerade ett annat enormt problem i United. United spelar i rött. United har således någon form av fog för att ofta gå åt vänster, och med det sagt får det väl vara nog med effektsökeri. Det finns en briljant artikel av United-twittraren Abdel Rahman som man kan hitta här och orkar man inte läsa hela är huvudpoängen att Uniteds vänsterkant är så otroligt mycket starkare komponerad än den högra. Rashford och Shaw har ett väldigt fint samarbete, Martial viker ofta åt höger och på andra sidan har vi tidigare haft spelare som också vill dra sig in i banan. Ten Hag har försökt åtgärda detta och inte minst lagt en miljard på att fixa det i form av Antony, men även när han spelar märks det att samarbetet inte klickar exakt lika bra som det gör på andra sidan. Lika spännande som det är att vi lyckats ha detta problemet i vad som känns som 10 år, lika spännande ska det bli att se om Ten Hag lyckas lösa även det.

3, Uppspels-”slarvet”
Har ni som jag noterat att Uniteds vanligtvis så duktiga uppspelsnav med Shaw, Martinez och Casemiro ibland slår helt bisarra felpassningar? Det händer förhållandevis ofta, och jag tror inte att det är en slump. Jag tror heller inte att det är rent slarv. Ten Hag behöver och försöker implementera väldigt många olika principer på samma gång, och bland de svåraste att ta till sig måste vara att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt vid t.ex. bollvinster, som sker när man precis gjort en omställning åt det defensiva. Att sedan som offensiv spelare ställa om igen i skallen, när man dessutom kanske är lite trött, gör att det tar längre tid för både hjärnan och kroppen att fatta var man ska vara. Det är enklare att uppfatta det för spelarna som slår dit bollen, och då slår de den dit i alla fall med resultatet att ingen är där och man blir av med bollen. Sen kan det såklart vara rent slarv också, men jag hoppas snarare att min teori stämmer.

4, Lagsammanhållning
Ten Hag pratade själv efter matchen om att det börjar byggas en väldigt stark trupp nu. Inte bara spelarnas kvaliteter börjar synas mer, utan också deras vilja att jobba för varandra och fullfölja sina specifika roller så gott de kan. Att lyckas få till en sån här vinst när man inte har sin allra bästa dag är ännu ett exempel på mental styrka. Samtidigt sägs både Cristiano Ronaldo och Jadon Sancho officiellt vara sjuka, och att Ronaldo inte var sjuk har han ju bekräftat själv (och sen säger vi inget mer om det) och jag tror inte Sancho heller kan vara sjuk så här länge. Sancho har, liksom Ronaldo, stort fokus på sig, och istället för att hänga ut honom flummar Ten Hag ihop en ursäkt och så får de jobba på sig själva på träningsplanen och försöka hitta självförtroendet igen. Jag ser det som ett sätt att skydda sina spelare, och det borde och verkar få följden att vilken rimlig människa som helst i sin tur vill skydda sin tränare och är beredd att göra exakt det han säger åt honom. Han har som sagt fortsatt mycket att jobba på men jag tycker han verkar göra hemskt mycket rätt för att bättre på sammanhållningen i hela truppen.

5, Alejandro Garnacho
Vi måste såklart avsluta med kanske fotbollsvärldens just nu hetaste 18-åring. Vissa verkar försöka likna honom vid Adnan Januzaj, Federico Macheda och Ravel Morrison, men det är alldeles uppenbart att potentialen är närmare Marcus Rashford och för all del även Cristiano Ronaldo. Det florerar på det många rykten om hur Ten Hag försöker hålla honom från att sväva iväg (till exempel att han inte har en ordinarie plats i a-lagsomklädningsrummet än). Jag tror i samma anda att det var bra att han inte blev uttagen till VM-truppen än och får stanna kvar och jobba på Carrington, men frågan är om han inte hade kunnat göra kaos med hela VM om han väl fått följa med. Så bra är han redan nu, och höjderna Garnacho kan nå är högre än någon spelare United fått fram på väldigt, väldigt länge.