Lagbanner

"Millwall have the last laugh, again"

Oavgjort på Upton Park och med en nypa tur innebär det att även West Ham får se kvalet till Premier League på Sky Sports.

Med sitt 11 mål för säsongen gav Barry Hayles Millwall ledningen efter 11 minuters spel. Och vilket mål! Med en underbar djupledsboll från Muscat kom Hayles fri med målvakten som han elegant rundade och ur en nästan omöjlig vinkel bredsidade han retfullt in bollen framför en försvarare. Kvalitet rakt igenom. Strax innan hade bjudit en West Ham-försvarare på en åktur i dennes straffområde men den gången gick avslutet precis utanför stolpen.

Den här gången var det meningen att West Ham en gång för alla skulle sätta "lillebror" Millwall på plats. I själva verket blev det precis tvärtom. Millwall, ivrigt påhejade av två och ett halvt tusen högljudda supportrar, kom till Boleyn Ground och spelade sannolikt bort rivalerna från play-off. Molokna West Ham fick istället lunka hemåt med bortafansen ramsa "Millwall, you can't beat Millwall" ekande i huvudet.

Dennis Wise mannar hade plockat fram blåstället på lördagen och, som man säger i England, worked their socks off för att inte ge West Ham någonting gratis. Dessutom kunde managern dessutom ställa upp med en helt skadefri trupp för första gången sedan i augusti. Och det psykologiska övertaget - två segrar och en oavgjord på de tre senaste mötena - blev förstås än större när Hayles slog in ledningsmålet och hemmapublikens misstro började höras tydligt. Ramsan "Premiership, are you having a laugh" har sällan känts så träffande.

Nu ska vi inte sticka under stolen med att det var West Ham stod för både det mesta av spelet och målchanserna, dock utan att på något sätt imponera. Hade lagets anfallsstjärna Marlon Harewood överlistat Andy Marshall i Millwall med sin första chans efter 30 sekunders spel hade matchen givetvis blivit en helt annan. Nu dröjde hans, och West Hams, enda mål i alla fall till den 35:e minuten. Men Millwall kämpade och slet outtröttligt och gjorde sannerligen skäl för sitt smeknamn "Lions of the south". När Hayles tvingades utgå i den andra halvleken, med smärta i ryggen, tunnades givetvis Millwalls offensiv ut och det stod då rätt klart att det nu handlade om att säkra en poäng, trots att kreativa Paul Ifill kom in och gjorde sin första match sedan den 22 januari. Och för att få perspektiv till West Hams dominans, ineffektivitet, Millwalls strålande försvarsspel eller vad man nu vill så ska det nämnas att Marshall faktiskt bara tvingades till en enda riktigt kvalificerad räddning på hela matchen.

Missförstå mig rätt, Millwall fick bara med sig en poäng hem, men det var det faktum att West Ham tappade två som gjorde det till en av de mest tillfredställande matcherna på hela säsongen. Och förstås det faktum att Teddy Sheringham förvaltade sin så gott som enda målchans på, för oss, bästa tänkbara sätt - alltså över ribban.

Till sist väljer vi att citera en West Ham-sida på nätet: "No trouble, lots of OB on overtime, two points dropped and Millwall have the last laugh, again."

Så sant som det är skrivet.

West Ham Utd 1-1 (1-1) Millwall

0-1 (´12) Barry Hayles
1-1 (´35) Marlon Harewood

Publik: 28,221

Marshall - Muscat, Ward, Lawrence, Phillips - Livermore, Morris (´78 Simpson), Elliott, Sweeney - Dichio, Hayles (´63 Ifill)

Henrik Lundgren2005-04-18 23:20:00

Fler artiklar om Millwall