Moment 22
Alla klubbar säljer spelare. Klubbarna högst upp i näringskedjan gör det för att rensa ut och uppgradera sig. De flesta andra lag gör det för att de i slutändan är tvungna. För oavsett hur mycket Mike Ashley behandlar Newcastle som ett ekonomiskt vinstmaskineri, så vilar en slags naturlag över mittenlagens förbannade land. Det senaste beviset sker mitt framför ögonen på oss – när Newcastle nu med all sannolikhet säljer sin bäste och viktigaste spelare i Yohan Cabaye.
När Cabaye i dagarna återvänder till Frankrike för att testa vingarna på högre höjder i PSG, så upprepas ett mönster som i slutändan alltid verkar vara helt oundvikligt för den här klubben.
Den här texten handlar inte enbart om Ashleys behandling av Newcastle United, utan om mer existentiella jävla saker än så. En klubb som Newcastle lever sitt liv i en slags ond cirkel där varje försök att bryta sig ur alltid leder tillbaka till ytterligare ett varv.
Det något ödesmättade resonemanget påminner på flera sätt om denna krönika av Noa Bachner.
Newcastle har fostrat spelare som Peter Beardsley, Chris Waddle och Paul Gascoigne. När klubben under mitten av 80-talet kravlade sig upp från flera år i andradivisionen så huserade strax därefter alla tre i de svartvita. Waddle lämnade sedan för Tottenham. Säsongen 1986-87 hjälpte Beardsley Newcastle att med nöd och näppe hålla sig kvar i högstadivisionen. Några månader senare var han såld till Liverpool. Gascoigne hade ända sedan Waddle lämnade börjat uttrycka sin oro över vart Newcastle egentligen var på väg. Tre år senare var han en Tottenham-spelare och 1989 hade Newcastle återigen åkt ner i andradivisionen.
Det här var spelare som stack ut lite för mycket. Spelare som helt enkelt var snäppet för bra och helt naturligt sökte sig till attraktivare jaktmarker. Och de större och mer satsande klubbarna nappade. Historien upprepades när målsprutan Andy Cole i januari 1995 plötsligt skrev på för Manchester United. En sådan där övergång där ögonblicket då nyheten slog till för evigt tycks ha etsat sig fast i minnet på de som var gamla nog att vara med där och då.
Men trots ett gäng prestigevärvningar på 90-talet och några säsonger i Champions League så har Newcastle förblivit en klubb som ändå ständigt drar sig själva tillbaka till ruta ett.
När klubben återuppstod från de döda i och med comebacken till Premier League 2010, så tog det ett mindre än ett år innan Andy Carroll var ett minne blott. Han hade helt enkelt varit för bra. Ett halvår senare befästes tesen om Newcastle som ett säljande lag då även José Enrique lämnade för Liverpool.
När Demba Ba dundrade in sitt 29:e mål på 54 matcher för Newcastle visste vi också att han var lite för bra. Chelsea utnyttjade utköpsklausulen, för GIVETVIS hade Ba en sådan. En spelare som Ba behövde kunna lämna en klubb som Newcastle. Det fanns större fiskar att steka så att säga. Och jag minns hur snacket hade börjat redan under hans första säsong i klubben. En spelare i Newcastle får nämligen inte prestera för bra. Då börjar nämligen alltid de större klubbarna att tråla.
Newcastle kan närma sig toppen. Säsongen 2011/12 var vi nära, men kom inte hela vägen fram. Istället kom vi lite för nära. Jag vet hur jag gång på gång kursiverar ordet ”för”, men detta är essensen av mitt resonemang. Varje säsong vi ser ut att lyfta, varje säsong en spelare drar åt sig lite för många rubriker, så vet vi att det också är början på slutet. De första stegen i början på ett avsked.
Det är viktigt att påpeka att Newcastle inte på något sätt är unikt. Ett lag som Borussia Dortmund kan spela CL-final, men ändå se nyckelspelare efter nyckelspelare lämna för de klubbar som tillslut står ännu högre upp på den där gudsförgätna näringskedjan. Alla lag som inte förmår att slå sig in på den absoluta toppen förlorar förr eller senare sina absoluta klarast lysande stjärnor. Då och då tvingas även klubbar som Arsenal, Manchester United och Milan säga farväl till ikoner. Men detta är fotbollsinstitutioner med ett rykte och en status som gör att de alltid kommer att bita sig fast. Mister du en stjärna står dig tusen åter.
Med mittenklubbar som Newcastle är det annorlunda. Ashley njöt säkerligen när han efter succésäsongen 11/12 insåg hur marknadsvärdet på säkert halva truppen sköt i höjden. Här skulle det skördas. Men det finns även större krafter och högre makter, som så gott som alltid upprätthåller en mer eller mindre fastcementerad balans i fotbollens universum. Balansen kommer inte att ändras förrän den dagen Newcastle gör som Man City, Chelsea eller PSG och rubbar den med ekonomiska medel.
Om den dagen någonsin kommer så är det givetvis utan Mike Ashley vid rodret. Summan för Cabaye är i det närmaste oväsentlig, då alla vet att endast en bråkdel av pengarna kommer gå till att ersätta honom. Ashleys fotbollsfabrik rullar på, men på ett högre plan vilar samtidigt Newcastles ständiga öde ännu tyngre över klubben. Om vi inte når ända fram så kommer vi alltid riskera att förlora allt.
Den här gången är det Yohan Cabaye som ger mönstret ett ansikte. Det här lagets stora nav och hjärta plockas bort och vi står återigen vid en återvändsgränd. Så småningom börjar jakten på näste spelare, som också ska växa och en dag säga hejdå och söka lyckan på en ännu större arena. Cirkeln är än en gång sluten. Moment 22 är det ständiga ledord, det fenomen och den lag som dikterar de hopplösa villkoren för klubbar som Newcastle.
