Inför Liverpool - Newcastle
Skatförbannelsens högborg Anfield är scenen när Newcastle möter det förföljda, jagade, filmande och filmatiserade manskap som Brendan Rodgers försöker guida i Premier League. Trots att man är idel motarbetade av domare, tränare, supportrar, media, hundar, Fröken Ur, barnvagnstillverkare och klimatinstitut har Liverpool lyckats skrapa ihop poäng nog att ligga i paritet med sina gäster.
Anfield är alltid lika med noll poäng. Det är alltid lika med insatser i absolut världsklass av Steven Gerrard. Det är alltid lika med stor mediabevakning och tolv slow-motion-repriser på Gerrard när han glider på knä mot hörnflaggan efter att ha punkterat matchen samtidigt som någon gammal Liverpoolspelare i Skys kommentatorteam väser ur sig "Insprirational H E R O".
2011/12: Förlust 1-3 (självmål)
2010/11: Förlust 0-3
2008/09: Förlust 0-3
2007/08: Förlust 0-3
2006/07: Förlust 0-2
2005/06: Förlust 0-2
2004/05: Förlust 1-3 Kluivert
2003/04: Oavgjort 1-1 Ameobi
2003/04: Förlust 1-2 Robert (FA Cupen)
2002/03: Oavgjort 2-2 Speed, Shearer
2001/02: Förlust 0-3
2000/01: Förlust 0-3
1999/00: Förlust 1-2 Shearer
1998/99: Förlust 2-4 Solano, Andersson
1997/98: Förlust 0-1
1996/97: Förlust 3-4 Gillespie, Asprilla, Barton
1995/96: Förlust 3-4 Ferdinand, Ginola, Asprilla
1995/96: Seger 1-0 Watson (Ligacupen)
1994/95: Förlust 0-2
1993/94: Seger 2-0 Lee, Cole
Men det mesta ligger faktiskt hos Newcastle. Årgång efter årgång verkar fullkomligt oförmögna att störa Liverpool på Anfield. Jag har sett så många generationer och uppsättningar spela med samma underlägsna och skräckslaga inställning, när klart sämre och mindre fotbollsföreningar lyckas frustrera hemmalaget till 0-0-matcher eller till och med knipa alla tre poäng.
Hur detta kommer sig vet jag inte. Inramningen är alltid kolossal eftersom repriserna av Stan Collymores 4-3 i "den där matchen" alltid ska vevas varje dag i två veckor innan matchdag. Det gör att mötet omgärdas av en medial dimension som till synes taggar hemmalaget till tusen, speciellt kapten Gerrard.
Newcastle
Demba Ba skadade något (nerv i foten? sin vad?) mot West Bromwich och saknas eventuellt på söndag. Detta torde innebära att vi har en större chans än vanligt att få se Papiss Cissé i en central anfallsroll. Sist vi gjorde det i Premier League var på Goodison Park. Då bombarderades han av missiler från Newcastles backlinje. Om han kan födas av Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa och Shane Ferguson eller Sammy Ameobi kanske vi kan ta ett steg mot att återgå till att spela vägvinnande och underhållande fotboll igen.
I övrigt saknas inga startpjäser förutom avstängde Cheick Tioté, som har två matcher kvar efter sitt röda kort mot Sunderland. Tiotés frånvaro börjar bli tjatig och kostsam, något Pardew adresserade efter derbyt. Newcastle sägs rota i möjligheten att plocka åt sig Moussa Sissoko från Toulouse i januari, en spelare som hade varit ett väldigt bra alternativ när Cheick löper amok. Tills vidare får vi nöja oss med Franz Perchenbauer.
Pardew vet att något måste förändras från West Bromwich, vilket bör innebära att Shola Ameobi inte återfinns som högermittfältare även på söndag. Hur han tänker istället är väldigt svårt att säga. Därför presenterar jag en elva som jag själv tycker vore logisk nedan:
Tim Krul - Danny Simpson, Fabricio Coloccini, Steven Taylor, Davide Santon - James Perch, Jonas Gutierrez - Yohan Cabaye - Hatem Ben Arfa, Papiss Cissé, Sammy Ameobi.
Liverpool
Liverpool ser allt starkare ut under Brendan Rodgers, som jag skulle ha ganska stora förhoppningar om som Liverpoolsupporter. Spelet har klickat allt mer och det finns för ett koncept, en idé, som är värd att ha tålamod med. Det enda negativa är att Rodgers till viss del tycks ha en fallenhet för den "vi-mot-världen"-mentalitet som Kenny Dalglish intensifierade under sin kaotiska era vid rodret. Hur frustrerad man än är ser det inte särskilt snyggt ut att gång på gång på gång prata om hur domarna missgynnar Liverpool, istället för att borra ned huvudet och fokusera på att vända resultat. Ett lågvattenmärke är denna intervju, där Rodgers insinuerar att Liverpool i princip är förtjänta av fler domslut på grund av klubbens storlek.
Laget? Avsaknaden av målskyttar förutom Suarez är alarmerande, men spelarmaterialet i övrigt är ganska väl anpassat till den filosofi som Rodgers förespråkar. Med José Enrique tillbaka från skada och mån om att bevisa sitt värde förfogar Liverpool över en förstklassig backlinje. Joe Allen är en sund värvning, Lucas en strålande balansspelare och Steven Gerrard har fortfarande krut i dojan, även om formen sviktar lite mer än förr. Raheem Sterling ska vara tacksam för Rodgers tilltro som troligtvis fungerar som en katalysator i dennes utveckling, medan Luis Suarez sina moraliska och sportsliga tillkortakommanden till trots är en enastående kreatör och emellanåt även målskytt.
Alan Pardew gjorde en ganska klok och riktig analys av Liverpool i sin presskonferens inför matchen. Laget utvecklas just nu och är därför sårbart. Problemet för Rodgers börjar eventuellt bli att man inte kan vara sårbar hur länge som helst, speciellt inte i den oförlåtande miljö som Anfieldpublikens krav medför. Med det sagt har Newcastle ett strålande slagläge på en arena där man tycks förfrysa. Med tanke på hur det sett ut på arenor där Newcastle normalt sett uppträder som sig självt bävar jag dock inför vad vi kommer tvingas bevittna mot ett Liverpool i jakt på självförtroende.
Tips: 3-1 (Gerrard, Suarez, Sterling) (Ba)
Domare: Anthony Taylor
Matchstart: 17.00 söndag 4 november
