Nottingham - Newcastle
2 - 1

Nottingham-Newcastle 2-1: En förlust i konspirationens alla tecken.

Vad som från början var tänkt som en helt vanligt fotbollsmatch kom att utveckla sig till en pjäs i sann Shakespeare anda där skurken i fråga var en domare vars namn väcker komiska associationer.

Startelvorna väckte inga större reaktioner med det enda undantaget att Phillippe Montanier valde att placera både Apostolos Vellios och Britt Assombalonga på bänken till förmån för Nicklas Bendtner. Kanske att fransosen tänkte att Newcastle skulle ha det mesta utav bollinnehavet och att danskens huvudspel då skulle bli användbart vid diverse omställningar som kan komma att uppstå.

Startelvorna:

Nottingham: 3-5-2: Stojkovic; Mills, Perquis, Mancienne; Cash, Lansbury, Kasami, Lam, Lichaj; Osborn, Bendtner.

Newcastle: 4-2-3-1: Darlow; Yedlin, Lascelles, Clark, Dummett; Shelvey, Hayden; Ritchie, Perez, Gouffran; Gayle.

Detta var en match som hade fler än ett ansikte. Den började trevande med ett Newcastle som hade taktpinnen ledda som alltid av sin talangfulla fältherre Jonjo Shelvey som under de inledande 20 minuterna indirekt låg bakom det mesta för bortalaget i offensiv väg. Bredvid honom så fanns det en Isaac Hayden av materialet stenhårt. Att se Hayden inte hålla tillbaka eller vika sig en tum i närkampsspelet i första halvlek ger mig nog mer än vad kramkalaset som är UFC någonsin kan göra. Det gör förbaskat ont att möta Isaac Hayden, och det ska sägas att kunna spela hårt men regelrätt är en kvalité som är djupt underskattad i dagens fotbollsvärld. För det första så är det ju väldigt svårt men Hayden är nära på att bemästra den skulle jag säga.

I minut 32 så tog matchen en mörk vändning dock. Efter att undertecknad hade suttit och myst över det tuffa spelet och den gråa och fuktiga engelska miljön så beslöt sig domaren Stephen Martin att det var dags att avsluta charaderna. Och helt plötsligt så hade fotbollsmatchen förvandlats till ett återskapande av slaget vid Thermopyle.

Ett inkast på offensiv planhalva för hemmalaget resulterade i en situation där Shelvey och Henry Lansbury krokade i varandra. Shelvey stretar för att ta sig loss då benet hans sitter fast och han lyckas med det. Problemet är ju att om man blir fasthållen i armen exempelvis och tar i så hårt man kan för att frigöra sig och personen som håller fast en helt plötsligt släpper så är det ganska vanligt att det uppstår en slags rikoschett rörelse eller vad man nu ska kalla det för. Att ens arm flänger framåt och sedan bakåt. Det har hänt mig flera gånger att jag råkat armbåga någon exempelvis vid ett sådant scenario. Den så kallade ”efterslängssparken” som motiverade det röda kortet inträffar aldrig. Det blir ju extra tydligt då det enda som möjligtvis kan tolkas som en efterslängspark är när Shelvey duttar i klacken i ryggen på Lansbury varpå Nottinghamkaptenen tar sig mot ansiktet likt den Rivaldo lärjungen han avslöjade sig för att vara.

Jonjo Shelvey har ju tydligen införskaffat sig ett rykte där det inte behövs några reprisbilder eller bevis för att förstå att han är skyldig. Och han gav Henry Lansbury en eftersläng eftersom den goda Henry ligger kvar och vrider sig i smärta och det är tillräckligt för att fälla. Domaren är rättfärdigad då det är Shelvey.
Vad är ens vitsen att tillåta att Shelvey ens äntrar planen? Varför inte bara inleda med att visa ut honom? Ge honom ett rött kort på en gång. Det är ju uppenbarligen det alla vill se. För övrigt så är det garanterat att största delen utav föraktet är kopplat till Jonjos utseende. Han har inget hår, han har spetsiga öron och armar som är längre än jordens omkrets. Han hör hemma på en cirkus inte en fotbollsplan, det är orättvist att han har en sådan begåvning. Att tro att människor i västvärlden fortfarande inte lever kvar i det socialdarwinistiska tänket är en illusion. Vi har alla en granne vars åsikter hade fått Francis Galton och Reinhard Heydrich att nicka instämmande.

Nog med den något oseriösa politiska undertonen nu. Den naturligt nonchalanta Nicklas Bendtner med sitt eviga tuggummi som aldrig tycks tappa smaken kliver fram för att ta straffen man även blev belönade med.
Men Karl Darlow bevisar återigen att han trivs när oddsen är emot honom. Han får det att se enkelt ut och räddar straffen utan några som helst problem.

Straffräddningen från Darlow sporrar verkligen bortalaget och den svartvita armén beslutar sig för att anfall är bästa försvar men hänföraren i detta fall är inte en grekisk kung vid namn Leonidas utan en skotte vid namn Matt Ritchie.
En klurig inåt skruvad slagen frispark från Ritchie i matchminut 37 letar sig först fram till Ciaran Clarks panna och sedan till nätmaskorna bakom Stojkovic. Men precis som Efialtes en gång i tiden förrådde sin konung så förrådde Stephen Martin den engelska domarkårens ideal. Målet blev alltså bortdömt då Clark ska ha ruffat för mycket i straffområdet, det är dock bara en professionell gissning från min sida.

Stephen Martin hann någon minut senare även neka en straff efter en solklar hands på en Nottingham försvarare. Det går nog att hävda att ingen som såg matchen hade blivit förvånad om det kom fram att domaren Stephen Martin i själva fallet var Brian Cloughs oäkta son.

Men Newcastle likt Theseus och Herakles samt alla andra grekiska sagohjältar gav inte upp utan fortsatte att mata mot Nottingham målet. Den för dagen tappert kämpande Isaac Hayden slog en halvdan boll, lite grann på chans in i Nottinghams straffområde men mittbacken Matt Mills taskiga försök till rensning når inte längre än till Matt Ritchie som bestämt och direkt dunkar in bollen i mål. Stojkovic kan inte annat än att bara stå och betrakta hur bollen letar sig in i nätet bakom honom. 1-0 till Newcastle och det var nästan så att man kände en viss sympati för Nottingham och domaren att trots att de tog till alla medel inte kunde dräpa den svartvita draken. Den sympatin dog av ganska så snabbt dock då Stephen Martin och hans domarteam vägrade anse sig själva besegrade. Det känns som att det bara hann gå några sekunder efter Ritchies ledningsmål innan Stephen Martin hade funnit en till mager ursäkt att visa ut ännu en Newcastle spelare, denna gång var det Paul Dummett som föll offer för Martins inte särskilt dolda agenda.

Ännu en gång tar Henry Lansbury till tricks som han lärde sig på dramakursen han tog i tonåren. Oavsett vad man tycker om Dummetts något klumpiga agerande så faller Lansbury innan kontakt med Dummett uppstår så den Arsenalskolade Nottinghamkaptenen försöker ju aldrig att ta sig till avslut. Det är definitivt inte straff men samtidigt så gör ju regelboken det möjligt för sådana här situationer att kunna uppstå. Med ett hånleende på läpparna så räddar Karl Darlow även straff nummer två, denna gång slagen av ”Il Capitano” Lansburini.

Det fanns ett litet, litet hopp att Newcastle mot alla odds skulle kunna bestiga K2 utan någon som helst skyddsutrustning och komma hem med alla de tre poängen men som sagt lyckan har aldrig lett mot Newcastle tidigare och så skulle det även bli den här gången. Trots att klubbens färger innehåller både Yin och Yang så är det alltid bara Yin som uppenbarar sig och aldrig Yang.

Och det var ju någonstans skrivet i stjärnorna att det skulle vara den professionella glädjedödaren Nicklas Bendtner som skulle stå för utjämnandet. I matchminut 51 så lyckades han på sann Petter Hansson manér tråckla in bollen i mål efter att Newcastle försvararna misslyckades med att få undan bollen. Ett minst sagt frustrerande mål att släppa in, framförallt i ett läge då du redan har publiken och domaren emot dig. 1-1 tidigt i den andra halvleken alltså.

Resten av halvleken var för Newcastle en enda stor kamp mot klockan. Nottingham stod av uppenbara skäl för det mesta av spelet i offensiv väg fast utan att skapa de riktigt heta chanserna och när man väl kom till ett avslut så stod Karl Darlow i vägen.
Men precis då man började känna vittring på en makalös poäng så smäller olyckan till igen. I den 86:e matchminuten på en hörna från Lansbury så lyckas Matt Mills om jag inte missminner mig nickskarva vidare bollen som såklart styrs in av misstag från Newcastles Nottinghamfostrade lagkapten Jamaal Lascelles. Man måste ju ändå säga att slutet passade rätt så bra in med den överliggande tonen som funnits matchen igenom. Den av en grekisk tragedi där orättvisan ständigt segrar.

Reflektioner

Jonjo Shelvey riskerar alltså att missa nio matcher eller fler. Ska bli intressant att se hur Benitez löser detta och kanske att det finns en liten ”tur i oturen” situation här då Newcastle har levt väldigt mycket på Shelveys briljans hittills och detta tvingar en att hitta andra anfallsvägar och mönster.

Karl Darlow är makalös alltså. Rise to the occasion är ett engelskt uttryck som ligger honom nära om hjärtat den saken är klar.

Stort beröm till hela laget i stort sätt som sliter på hela matchen, lite plus i kanten kanske till Matt Ritchie och Isaac Hayden som båda två gör toppinsatser trots begränsat utrymme om man kan kalla det för det.

Det pratades inför matchen att Stephen Martin inte hade delat ut ett enda rött kort eller dömt en enda straff den här säsongen. Det är information som fungerar som ännu mera tändvätska på min brasa.

En positiv sak är väl kanske att om det var någon Calciofantast som såg matchen igår så översvämmades väl denne av diverse ljuvliga nostalgikänslor. Tillbaka till det ljuva 1990-talet, dock måste det ju ha väckt en hel del förvirring med i hjärnbalken att laget med de svartvita tröjorna hade domarna emot sig. Om man inte är en inbiten Ascoli supporter då förstås.

Planens sämsta: Utan konkurrens Henry Lansburys frisyr. Nästan så man inte undrar om inte Iran är något på spåren där med att tilldöma dödsstraff till människor med så kallade ”djävulsfrisyrer”. Lansburys måste ju klassas som en sådan kan man ju tycka.