Accrington Stanley vs Ipswich Town - Old School på besök
Vi närmade oss Accrington. En stad som inte är känd för särskilt mycket, förutom att författaren Jeanette Winterson under 1960- och 70-talen växte upp på en ort som hon ansåg vara en typisk nordlig arbetarklassbruksort där det endast fanns två distraktioner: kyrkan och ett bistert landskap.
Vi rullar in med två minibussar. Hela 18 Swedish Toffees med förkärlek för fotboll längre ned i seriesystemen. Många brukar gå och se Prescot Cable på Merseyside, vilket gör att League One-klubben Accrington Stanley är nästan lite väl högt upp i seriesystemet för deras smak när ligaledarna Ipswich gästar ett Accrington som kämpar i den nedre delen av tabellen.
Vi blev avsläppta nära arenan och först funderade busschauffören på om vi skulle försöka finna ett bra ställe att samlas på efter matchen, men hon konstaterade snabbt att detta duger nog då det ändå bara är några tusen som ska ta sig hem efter matchen.
Det vilar alltid något förväntansfullt över att närma sig en ny arena. Vad är det man ska få se som inte finns någon annanstans? Eller vad är det för varianter av det gamla vanliga som man kan finna just här? Båda är lika spännande. Jag kan inte få nog av arenor och idrottsplatser och om jag fick välja själv skulle jag nog köpa in miniatyrmodeller på alla ställen jag varit på, bara för att vända och vrida på dem och fundera över var jag gick, stod eller drack öl. Egentligen en helt obegriplig last som endast hämmas av att jag ändå vill ses som en hyfsat normal person i sociala sammanhang som ändå kan umgås med andra på normala villkor. Jag har - trots allt - familj, hund och jobb.
Wham stadium, som Accringtons arena heter är härligt tät med fyra läktarsektioner som håller ihop allt och skapar en sådan där intim atmosfär som man vill ha. Det hörs när fansen sjunger och man kan känna doften av fuktigt gräs blandat med jord som dobbar river upp. Man kan också se spelarnas ansiktsuttryck och när det blir kamp runt hörnflaggorna så är det lätt att förstå hur det kändes förr på de flesta arenor där gamla spelare beskrivit det som att publiken nästan hängde över dem. Allt är nära. Dessutom finns ståplatsläktare, vilket fortfarande är det överlägset bästa sättet att se på fotboll. Det finns tillräckligt med utrymme för att man ska kunna röra sig fritt och snacka med omgivningen.
Biljetter köper man på plats, även om de flesta funktionärer ville ha oss till bortasektionen, då många av oss bar på Everton-prylar, vilka är lika blå som Ipswich. Men vi ville uppleva matchen som äkta Accrington-fans, så vi köpte biljetter till hemmaläktarens ståplats (eller ja, det var ingen som frågade om vi vill sitta någon annanstans, vi sträckte bara fram pengarna och fick en biljett) några av oss gick och investerade i en Accrington-halsduk i den inte alltför genomkommersialiserade klubbshopen.
Utanför arenan upptäcker vi ett partytält där man spelar livemusik och jag noterar att trummisen är iklädd en Ipswich-tröja. Vi besöker ett gatukök med ett oändligt urval av diverse snabbmatsrätter och mittemot ligger den gamla puben dit såväl hemma- som bortafans går för att släcka den törst som så ofta drabbar fotbollsfans. Det är överhuvudtaget fullt av Ipswich-fans. Det måste röra sig om minst 1 000 st då de fyller upp en ståplatskortsida (nästan) och en halv sittplatslångsida på arenan som tar drygt 5000 åskådare. De har alltså tagit sig cirka 30 mil för att se en tidig söndagsmatch i League One.
Matchen i sig blir en sprakande föreställning. Ipswich är det bättre laget inledningsvis och försöker ta sig fram genom en mer modern passningsfotboll. Accrington svarar med fina omställningar och aggressivt spel. Ipswich lyckas dock aldrig riktigt få fart på sitt vägvinnande spel från tidigare matcher och Accrington vinner med 2-0, trots att man på slutet drabbas av en utvisning. På Accringtons ståplatsläktare ljuder en trumma och glädjen går inte att ta miste på, även om man inser att i just Accrington har man kanske inte samma tunga supporterkultur som i Ipswich.
På väg hem har de svårt att stänga ena dörren till minibussen, men efter ett oändligt antal försök får de igen den, till allas stora jubel inne bussen, då vi vet att ytterligare ett par är på väg och att de måste öppna igen. Det är roligt att åka till Accrington.
