Shanklys sista stora triumf och Super Macs antiklimax
Newcastle och Liverpool har mötts i en cupfinal tidigare, nämligen 1974. Då ett tilltänkt klimax för ett Magpies med Malcolm "Super Mac" McDonald i spetsen istället slutade med en sista stor triumf för Liverpools Bill Shankly. Men vilken fest det blev för alla fans!
Inom loppet av fem år på 1950-talet tog The Magpies hela tre FA-cuptitlar. Den gamla storklubben hade utvecklats till ett alldeles lysande cuplag. Men sedan tog det stopp. Förutom en seger i den inte alltför prestigesyllda europeiska turneringen Inter-Cities Fairs Cup 1969 har det ekat tomt i pokalskåpet sedan dess. Det har visserligen funnits tider då de varit nära. Under andra halvan av 1990-talet tog man exempelvis två andraplatser i ligan och nådde två FA-cupfinaler. I just ligacupen har Newcastle tagit sig till final två gånger (1975/76 samt 2022/23). Men fortfarande... ingen pokal.
Ett pokaltörstande Newcastle möter cupens giganter
De möter cupens stora dominanter. Liverpool har tio titlar, varav den senaste ifjol, vilket är två fler än Manchester City och fyra fler än Manchester United. Det är dessutom ett Liverpool som flyger fram mot Premier League-titeln.
Men trots detta så kommer Geordies att vallfärda ned mot London och Wembley. Allt i hopp om att äntligen få uppleva den där magiska festen som dessa fotbollsfanatiska - men pokaltörstande - fans så länge suktat efter. I generationer.
En generation som dock var nära och dessutom festade som aldrig förr på Wembley och i dess närhet, var fansen på 1970-talet, i en legendarisk FA-cupfinal, där just Liverpool stod för motståndet.
Hoppets manager - Joe Harvey
Under 1960-talet fanns det nämligen hopp i den fotbollsgalna staden Newcastle. En manager vid namn Joe Harvey hade tänt en låga hos fansen om en kommande storhetstid. Harvey var på många sätt en utmärkt manager, som hade förmågan att få spelare att växa, vilket inte minst märktes då Newcastles fina ungdomsverksamhet började ge resultat. Men det ville sig inte hela vägen fram. Framförallt lossnade det inte i ligaspelet. Som bäst sjunde plats 1969/70 och 1972/73 slutade laget nia. Men inför säsongen 1973/74 fanns där en känsla av att lagbygget var så pass starkt att fans såväl som omvärlden kände att det var dags för nästa steg för Joe Harveys Newcastle United. Dags för en pokal.
Faktum var att i november låg man tvåa i ligan, men lyckades inte hålla i och slutade till slut på en femtonde plats. Men i FA-cupen stormade The Magpies fram och superstjärnan Malcolm McDonald gjorde mål på mål. Den 4 april 1974 stod man därmed inför Twin Towers på Wembley.
Festen på Wembley
Oräkneliga Georgies hade rest ned till London. Förväntningarna var skyhöga. Visserligen var det Bill Shanklys Liverpool med Kevin Keegan i spetsen som stod för motståndet, men Newcastle hade ju Malcolm "Super Mac" McDonald – en värdig arvtagare till anfallsikonerna Hughie Gallacher och Jackie Milburn - och ett lagbygge som faktiskt skulle kunna ta storheten tillbaka till nordost.
Det sket sig. Liverpool med Kevin Keegan och Steve Heighway i spetsen fullkomligt pulveriserade Newcastle, vilka dock enligt uppgift ska ha vunnit läktarmatchen och till och med sjungit för full hals när Liverpools lagkapten Emlyn Hughes lyfte bucklan. Men just där och då dog något i Harveys bygge och följande säsong slutade man åter som femtonde lag i ligan. Trots att Harvey pungat ut med stora pengar för Tommy Craig och Mickey Burns. Efter påtryckningar från fansen avgick Harvey sommaren 1975, vilket markerade slutet på en epok som lovade gott, men inte kunde komma nära andra storhetstider som exempelvis 1950-talet.
Shanklys sista stora triumf
Istället blev det Bill Shanklys sista stora triumf. Redan då var han en levande legendar på Merseyside och hade lett sitt Liverpool till stora framgångar, men nu var han trött. Inte minst på den nya typ av fotbollsvärld med huliganism och kanske till och med en fotboll som inte riktigt föll Shankly själv i smaken. Han hade sagt upp sig många gånger. Shankly gjorde så ibland när han blev riktigt förbannad på något, men han var för viktig för klubben som blev hans liv, så avskeden ignorerades. Men denna gång kände nog alla allvaret. Faktum var att uppsägningen kom efter cupfinalen. En uppsägning som accepterades av styrelsen, men som Shankly själv skulle ångra. Shankly andades nämligen Liverpool FC, och han blev aldrig riktigt sig själv som pensionär. Bodde granne med Evertons träningsanläggning och tillbringade ofta tid där med att slänga käft med de blå. Han var alltid välkommen. Däremot - av förståeliga skäl - kunde han inte vistas på Liverpools träningsanläggning. Hans adept Bob Paisley hade tagit över och med en Shankly i hasorna hade det aldrig gått att etablera något ledarskap. Bill Shankly var alltid ledaren, oavsett titel. Bob Paisley skulle senare bli den mest framgångsrike managern i Liverpools historia.
Men laget i cupfinalen han byggt bestod av Shanklys andra framgångsrika generation och just finalen 1974 blev en riktigt väredmätare för ett Liverpool som under två decennier skulle dominera engelsk fotboll fullständigt. En del menar att det var den perfekta avslutningen för en av världens mest ikoniska managers. Bill Shankly själv höll nog inte med om det.Tror inte han njöt av finalen, och hans sista stora triumf.
