Albert Johanneson-Den Svarta Blixten
En ytter av guds nåde och den förste färgade spelaren i en FA-cupfinal. Albert Johanneson var en spelare som lämnade få oberörda. Men istället för ett liv som legend och folkhjälte så blev det alkoholen och ensamheten som blev sydafrikanens slutstation.
En av pionjärerna
Många av oss som intresserar oss för Old School football har koll på att Viv Anderson var den förste färgade spelaren i det engelska landslaget. Många minns den vindsnabbe yttern Laurie Cunningham och hans vapendragare Cyril Regis i West Bromwich. De som har lite extra koll vet även att det fanns en tredje färgad spelare i West Bromwich vid namn Brendan Batson, som för övrigt skulle sitta i spelarfacket i många år efter avslutad karriär.
Lite slarvigt sägs det ibland att det var dessa fyra som var de första och de som visade vägen för övriga färgade spelare i England. Men det fanns andra, exempelvis så hade West Ham en spelare vid namn Clyde Best som gjorde debut för Londonlaget 1968. Då hade redan en spelare vid namn Albert Johanneson passerat sin peak som framgångsrik ytter i Leeds United.
Den färgade sydafrikanen anlände redan 1960 för provspel. Han hade inte själv några större förhoppningar, han hade blivit rekommenderad till Leeds av sin skollärare, och han trodde att han efter avslutad provperiod på tre månader skulle återvända till Sydafrika. Det blev aldrig så, både på gott och ont.
Under det sena 50-talet och tidiga 60-talet var apartheidregimen i full blom i Sydafrika. Johanneson kunde inte närma sig någon vit människa i Sydafrika på något vis över huvudtaget. Att då komma till en fotbollsklubb med enbart vita spelare och den tuffa miljö som fotbollsklubbar var på den tiden var naturligtvis inte lätt för sydafrikanen. Under den första tiden kallade han alla i klubben, inklusive sina lagkamrater, för Sir.
Han blev dock snabbt en i laget och han lät sina kvaliteter på planen tala för honom. Albert kallades “Den Svarta Blixten” och han var en av de direkt avgörande faktorerna att Don Revie kunde ta sitt Leedsbygge tillbaka till finrummet säsongen 63-64. Både genom ett stabilt målskytten men kanske framförallt genom sin fart och kreativitet blev han en stor publikfavorit på Elland Road.
Vägen utför
Men efter uppflyttningen till första divisionen började Johannesons form sakta dala. Ett sviktande självförtroende kring sina egna förmågor i kombination med att i stor utsträckning utsättas för rasistiska tillmälen både på och utanför planen gjorde att den form som Johanneson visat under sina första år inte återkom. Mittfältsstjärnan Billy Bremner berättade att det var precis som att Albert inte tyckte att han, som var svart, förtjänade att bli en stjärna. På planen blev han ofta utsatt, en gång klagade han hos Revie att han hade blivit kallad “Black bastard” Revie svarade då att då fick han kalla motspelaren för “White Bastard”. Johanneson upplevde inte att han hade vare sig managern eller sina lagkamraters stöd. På bortamatcher gjorde publiken ofta apljud och kastade in bananer på sydafrikanen. George Best uttryckte vid något tillfälle att Albert var modig som överhuvudtaget gick in på planen.
Yttern hängde dock kvar i A-laget ytterligare ett par säsonger och blev 1965 den förste färgade spelaren i en FA-cup final. Dock förlorade Leeds den med 2-1 mot Liverpool och Johanneson gjorde en blek figur. Han hade innan finalen varit nära ett nervöst sammanbrott och detta avspeglade sig i hans prestation.
Början till slutet
1966 värvade Revie den skotske yttern Eddie Gray och det var början till slutet för sydafrikanen i klubben. Han hade nu också utvecklat en alltför stor smak för alkohol och med problem i äktenskapet i kombination med en mer marginaliserad tillvaro på Elland Road så sjönk han sakta ner i alkoholism. Högeryttern Peter Lorimer berättade i en dokumentär att lagkaptenen Bobby Collins hade en flaska whisky i omklädningsrummet och att de brukade ta sig en hutt innan avspark för att “komma igång”. När Collins vid ett tillfälle skulle hämta den ganska nya flaskan visade det sig att den var nästan tom och att Johanneson satt för sig själv. Spiralen nedåt hade börjat.
Albert Johanneson var kvar i klubben fram till 1970 då han gick till York City innan han avslutade sin karriär 1972.
Äktenskapet till Norma tog slut 1974 och nu var Albert en ensam man som i princip endast fann tröst i flaskan. Hans gamla lagkamrater försökte vid något tillfälle att hjälpa honom genom att arrangera en galamiddag till hans ära för att samla in pengar. De hjälpte också honom in på en klinik i London för missbruket. Men när de hämtade honom till galamiddagen så slutade kvällen med att han ånyo hade börjat dricka.
I september 1995 hittades “Den Svarta Blixten” Albert Johanneson död i sin lägenhet i Norra Leeds. Efter en obduktion stod det klart att han hade legat död i över en vecka innan han hittades. Slutet hade kommit för den ensamme sydafrikanen som för alltid kommer att vara inskriven i fotbollens historieböcker som den första färgade spelaren på Wembley. Frågan är om han inte hade bytt bort den äran mot att han hade haft en omgivning som hade brytt sig lite mer och kanske hade det blivit ett annat slut om det där provspelet 35 år tidigare inte hade lyckats.
