Århundradets transferkupp
Tottenham hade precis tagit sig upp från andradivisionen, men managern Keith Burkinshaw stod inför stora utmaningar för att återupprätta storklubbens status. Men som en skänk från ovan fick han nys om två världsmästare som ville lämna Argentina. Tipset kom från Spurs främste manager genom tiderna.
I juli 1976 tillträdde Keith Burkinshaw som manager för Tottenham Hotspur och en av de första åtgärderna var att ringa upp den gamle legendaren Bill Nicholson. Bara några år tidigare i september 1974 hade Nicholson meddelat sin avgång som manager för samma lag. En syssla han haft sedan 1958, vilket också gjort honom till den anrika klubbens absolut främsta manager genom tiderna. Bara det att han tog The Double 1960/61. Den första sedan 1897, då Aston Villa lyckades med samma bedrift att vinna ligan och FA-cupen på en och samma säsong. Det skulle bli hela åtta titlar för Nicholsons Spurs samt flertalet finaler och ständigt en plats bland de allra främsta i ligan och Europa. Han var också en sann förespråkare av underhållande fotboll. Lägg därtill att han var med som spelare i Spurs-laget som vann ligan 1951 med den berömda Push and Run- taktiken.
Med andra ord kan man sätta likhetstecken mellan Bill Nicholson och Tottenhams framgångar genom historien. Nu är detta inte en artikel i det nästan outtömliga ämnet Bill Nicholson (en av Old School Footballs nostalgins apostlar). Den kommer senare, men det handlar om hur han faktiskt även efter karriären påverkade Spurs i positiv riktning genom att bidra till lysande värvningar. Och den kanske mest berömda av alla var när han knep de två argentinarna Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa.
Ett oväntat, men viktigt telefonsamtal
I slutet av juni 1978 svarade Bill Nicholson i telefon. På andra sidan luren var Sheffield Uniteds manager Harry Haslam, senare känd för att ha tackat nej till Diego Maradona, men också en person i Bill Nicholsons stora nätverk. Dessutom god vän med Burkinshaw. Haslam frågade om Spurs var intresserad av den argentinske mittfältaren Osvaldo Ardiles? Det var två spelare från det argentinska VM-laget som var till salu, även en Ricardo Villa.
”Oscar Arce, who is on my staff at Bramall Lane, told me about them and I don´t think we could afford the money. They wanted 400 000 pounds and it´s got to be a big club like yours, or Arsenal”, konstaterade Haslam över telefon.
Oscar Arce var argentinare själv och hade satt upp ett scoutingnätverk i Argentina, vilket skulle leda till att Diego Maradona fick provspela med Sheffield United och värvningen av Alejandro Sabella.
Nicholson hade följt VM på tv och var en stor beundrare av Ardiles, en spelare som definitivt skulle förstärka Spurs. Snabb och modig med en mycket god passningsfot, särskilt i pressade lägen. Villa visste han däremot inte så mycket om. Han meddelade Burkinshaw så snabbt han kunde och en förbluffad Spurs-manager gick direkt till ordförande Sidney Whale och mitt under ett pågående möte bad om medel för att lösa Ardiles. Ganska snart satt Burkinshaw och Harry Haslam samt en journalist från vid namn Tony Pritchett från Sheffield Star på ett plan till Buenos Aires. Den senares roll var oklar, förutom att han likt Haslam var en oerhört kul prick. Haslam däremot ville göra sig en hacka på affären, vilket han också gjorde.
Antonio Rattin mötte sällskapet på flyplatsen. En herre som var väl känd i engelska kretsar, då han som lagkapten blivit utvisad efter våldsamt spel i VM 1966 när Argentina förlorade kvartsfinalen mot England och det hade tagit åtta minuter att få honom av plan. Vid ankomsten fanns fortfarande en osäkerhet kring affären, då man visste att Arsenal var intresserade. Även Manchester City lurade i vassen. Rattin – som skulle visa sig vara en ytterst angenäm herre - kunde dock meddela att Arsenal dragit sig ur, då styrelsen inte ville ha utländska spelare i laget. Som sagt andra tider…
Inte förstått att även skäggige Villa ingick i affären
Burkinshaw hade inte förstått att båda spelarna ingick i affären, även den skäggige Villa. Det skulle bli runt 325 000 pund gånger två. Men tanken att få Osvaldo Ardiles namnteckning för 325 000 pund när Manchester U köpt den skotske mittbacken Gordon McQueen från Leeds United för nästan 500 000 pund, var tydligen en extremt angenäm tanke för Burkinshaw som aldrig tvekade att köpa båda, men det krävde ytterligare ett samtal till ordföranden Whale och nu satte han nog sin post på spel. Det var – trots allt – stora pengar på den tiden. Burkinshaw var nämligen med och budade på McQueen, men fick ge upp då prislappen blev för hög.
Nu satt han istället med en världsklasspelare och en landslagsspelare än en skotte som fostrats av Don Revie i Leeds. Det handlade också om att betala cash i kanadensiska dollar på en särskild bank som Rattin ville ha pengarna på. Det blev en bra växelkurs för Spurs del, vilket gjorde affären än bättre.
Tottingham, enligt Ardiles
Villa och Ardiles lämnade ett Argentina i kris. En hård militärdiktatur, där alla fotbollsklubbar i princip var bankrutt skulle senare följas av hyperinflation. De kunde inte lämna fort nog. Spurs var helt enkelt först på plats. Burkinshaw hade väl inga större förhoppningar på Villa, förutom att det kunde bli en bra truppspelare. Ardiles, däremot insåg både Burkinshaw och Nicholson skulle bli något alldeles extra.
Spurs hade varit ned i division 2 och var i en dekisperiod från slutet på Nicholsons era, vilket bottnade först när han lämnat och klubbens ledning gjorde dessutom ett lite tveksamt val i att utse Terry Neill som manager som var förknippad med Arsenal och skulle även bli dess manager något år senare.
Nu var de nyuppflyttade mycket tack vare Bill Nicholsons förmåga att finna nya förmågor. Med Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa marscherade Spurs till en FA-cupfinal mot Manchester City 1981. Argentinarna spelade huvudrollerna. Osvaldo Ardiles inte minst tack vare slagdängan Ossie`s Dream framförd av Chas and Dave samt Tottenhams lag. Ossie själv stod för en intressant soloinsats, vilken inskränker sig till meningen:
”In the cup for Tottingham.”
Tottenham och Ossie i Top of the Pops
Ricardo Villa avgjorde dessutom finalen med två mål i omspelet, varav ett var riktigt vackert. Villa och Ardiles spelade sida vid sida med den elegante Glenn Hoddle och argentinarna stod på toppen av Tottenham-karriären. Året efter vann Spurs FA-cupen igen och var även i en ligacupfinal. FA-cupfinalen fick spelas utan Ardiles. I april samma år hamnade England och Argentina i krig med varandra på Falklandsöarna. Konflikten blev kort och Argentina kapitulerade i juni 1982. Ardiles tog det hårdast och var vid något tillfälle nära att kasta in handduken, men Burkinshaw vägrade släppa sin diamant och under en period lånades han ut till bland annat Paris SG, men återvände till sist och fick vara med och vinna UEFA-cupen med sitt älskade Spurs 1984. Han blev klubben trogen fram till 1988 och skulle även få chansen som manager, vilket dock inte föll ut särskilt väl. Skälet till att han uteblev från FA-cupfinalen 1982 var dock helt andra orsaker, enligt både Burkinshaw och Ardiles. Redan på förhand hade de gjort upp om att Ardiles istället skulle få åka iväg med landslaget för att förbereda sig inför VM i Spanien 1982.
Ricardo Villa var dock kvar i Spurs under kriget och tog det hela med större ro än Ardiles. Han som också var känd för att bära T-shirts med Che Guevara som motiv. FA-cupfinalen 1982 deltog han inte i och karriären ebbade ut och 1983 lämnade han Spurs för gott.
Båda två är idag invalda i Spurs Hall of Fame.
Omspelet i FA-cupfinalen 1981
Källor: Sportingintelligence.com, Wikipedia, Bill Nicholson – Football´s Perfectionist, Scovell, Brian (John Blake Publishing Ltd, 2010)
