Aston Villa: Snedträffar och treenigheter-en kort framgångssaga
Snedträffen har en viss magi inom fotbollen. Oftast är det något man ler snett överseende med när någon som inte riktigt har förmågan försöker toffla till bollen. Ibland kan den leda till att en passning går fram fast det inte var menat. Vissa snedträffar kan däremot, precis som den Peter Withe stod för en majkväll 1982 på Feyenoord Stadium i Holland, innebära kulmen på någonting stort, någonting som en klubb vare sig tidigare eller senare kommer att få uppleva. I detta fall seger i Europacupen.
Birmingham är England och Storbritanniens näst största stad. Vid en räkning år 2016 så hade man lite drygt 1,1 miljoner människor i innerstaden. Ser man till detta faktum så Birmingham till mångt och mycket en ganska hopplös fotbollsstad.
Vid en genomlysning av hur många stora titlar man har tagit i de största Engelska städerna från 1960 och framåt så ser man att London tagit 62 titlar, Liverpool tagit 49 titlar, Manchester 46 titlar medan man i Birmingham mäktat med 10(!) titlar. Nu ska ju inte den största skuggan falla över Peter Withes Aston Villa. Nej, det är snarare grannklubben Birmingham FC som man ibland kan fundera över. Klubben med stadsnamnet har under sin snart 150-åriga historia skrapat ihop 2 ligacuptitlar. Nu var det ju dock inte detta jag skulle fördjupa mig i, men vill ni förkovra er ytterligare i ämnet ska ni läsa min kollega Per Malmqvist Stolts eminenta artikelserie som finns att läsa på www.skribentper.com.
Europacupsegern
Nej, vi återvänder till den 26 maj 1982 på Feyenoord Stadium i Rotterdam. Ett fantastiskt Aston Villa, som sakta och tålmodigt byggdes upp under den något träige men ack så målmedvetne Ron Saunders, står på toppen.
Man bärgar i och med detta Europacupen men efter detta så bär det, trots seger mot Barcelona i Supercupen 8 månader senare, nu raskt utför. Kanske var det detta Ron Saunders visste när han efter en usel ligastart redan i februari 1982 helt enkelt hoppade av. Varför han slutade är än till denna dag helt klarlagt. Själv har Saunders inte velat tala om saken och den officiella versionen var att man inte kom överens om kontraktsdetaljer. I en dokumentär berättar tre av de största stjärnorna Tony Morley, Gordon Cowans och Dennis Mortimer dock att man i truppen aldrig fick veta säkert och att det hela var ett mysterium. Assisterande managern Tony Barton tog över och fortsatte Saunders arbete mot den hägrande Europacupfinalen.
Lagbygget
Vilka spelare var det då som var kittet i detta bygge som så imponerande bärgade ligatiteln 1980-81 och som skulle betvinga Bayern München i den finaste av finaler? Ja, man kan direkt slå fast att det moderna begreppet “rotationssystem” inte var något som fanns i Saunders vokabulär. Han hade handplockat och byggt upp ett lag från scratch. Den rutinerade målvakten Jimmy Rimmer, som för övrigt fick utgå tidigt i Europacupfinalen pga skada, Mittblocket Alan Evans och Ken McNaught, mittfältsdynamon Dennis Mortimer, vars specialitet var djupledslöpningar, den hårdföre gnuggaren Des Bremner samt den elegante speluppläggaren Gordon Cowans var en del av stommen som skulle leda till ära och berömmelse. Saunders använde blott 14 spelare under säsongen 1980-81.
Treenigheten
Men behövs det då inget som är lite utöver det vanliga? Något som kan skapa den där lilla extra magin som får ett lag att plötsligt blomstra? Jo, Ron Saunders byggde sitt lag med en av de mest kreativa och spännande treenigheterna i Old Schoolperiodens England: Gary Shaw, Tony Morley och Peter Withe. Det var tre spelare som fann den där omedelbara kemin som gjorde att de kunde lyfta ett habilt Villa-lag den där extra dimensionen och definitivt visa sig vara en treenighet så kvalar in under “magi-kriteriet”, i alla fall under perioden 1980-1982.
Gary Shaw var den förste av de tre att komma till klubben. Som 16-åring upptäcktes den talangfulle anfallaren när han spelade för den lilla Midlands-klubben Coleshill Town. Han uppvaktade av flera stora klubbar bl.a Queens Park Rangers och Manchester City men i intervjuserien Old Villans berättar Shaw själv att Villa var hans klubb.
Shaw skulle komma att bli den “lille” i ett klassiskt engelskt forwardspartnerskap. Trots detta så var Shaw 1,75 lång och kunde både agera djupledslöpare men också vara en uppspelspunkt då han besitte en fantastisk förstatouch och i kombination med sin rörlighet kunde han ta emot boll och sätta sig själv i läge för att distribuera bollen vidare eller avsluta själv. Han var magisk i rollen som vi i dag kallar länkspelare, dvs han kunde antingen vända upp eller sätta bollen till någon annan på ett tillslag. Lite som svenske Henrik Larssons specialitet.
En spelare som ofta fick dra nytta av Shaws länkförmågor var yttern Tony Morley. Det var bland annat ett sånt ögonblick som skapade Aston Villas absolut viktigaste mål någonsin. Shaw möter ett uppspel från Dennis Mortimer, sätter sig med en förnämlig förstatouch i läge för att mata fram en boll till just Tony Morley. Morley i sin tur vände ut och in på den stackars mittbacken Hans Weiner. Morleys inspel till Withe är exakt, att sedan Withes avslut tar vägen via stolpen istället för att gå rakt i mål(vilket hade varit det logiska) berodde på tidigare nämnda snedträff. Något som för övrigt hela världen såg men som Withe aldrig riktigt velat erkänna.
Tony Morley var som tidigare nämnts den andre i denna magiska treenighet. Ron Saunders hämtade in den talangfulle yttern från Burnley redan 1979 men det tog ett tag innan han hade formats till den pusselbit som Saunders sökte. Morley hade i Burnley varit känd för att ha dribblat för dribblandets skull och Saunders lyckades jobba fram ett mer effektivt spel från den hårfagre ynglingen och under tiden från 1980-82 var han mest troligt Europas allra bästa vänsterytter. Han vann för övrigt någon omröstning gällande just detta.
Morleys konster på vänsterkanten ledde oftast till två saker. Det ena vara att han sökte Shaw som antingen kunde länka vidare till Withe eller avsluta själv. Den andra varianten var att Morley, efter att ha skickat upp högerbacken på läktaren efter korv, avslutade själv. Gick den inte i mål så fanns Withe där för att hugga som en kobra på returen. Bland annat kan ju nämnas det fantastiska mål som Morley gjorde mot Everton säsongen 1980-81, det blev också framröstat till årets mål.
Peter Withe är den sista komponenten i denna treenighet och han var också den sista pusselbiten i Saunders lagbygge. Han hämtades in från Newcastle och hade redan tidigare upplevt stor framgång när han 1978 blev ligasegrare för Nottingham Forest. 500000 pund, vilket var klubbrekord på den tiden, blev den summan som Saunders lade upp. Stora pengar, men det skulle visa sig vara en klok investering då han som delad skytteligavinnare på 20 mål var en av de stora anledningarna till att Aston Villa vann ligan.
Ser man till teknik och förmågan att hantera en boll så var Withe den klart mest begränsade i trion. Han kompenserade dock detta med råge genom att ha en fenomenal näsa för att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Många av hans mål kom innanför sexmeterslinjen och många av dem var antingen på nick eller på målvaktsretur, en ovärderlig pjäs att ha i ett lag. Han kommer dessutom pga målet i Rotterdam att för evigt vara inristad i klubbens stolta historia.
Efterspelet
Ser man till treenigheters tid som just treenighet så var just denna treenighet en av de kortare. Av olika anledningar så slocknade karriärerna lite fortare än det nog var tänkt.
Gary Shaw råkade, redan i september 1983 mot Nottingham Forest,ut för en knäskada, som kom att sätta ett stopp för hans karriär. Han fortsatte spela men kunde aldrig mer komma upp i de höjderna han gjort under de tidiga åren på 80-talet. Han gjorde aldrig någon landskamp för England. Det närmaste han kom var en plats i den 40 man stora bruttotruppen inför VM i Spanien 1982. Idag arbetar Shaw med att coacha ungdomar och han är också inblandad i Aston Villas hospitalityprogram under matchdagar.
Tony Morleys sista säsong i Aston Villa kom att bli säsongen 1982-83 som ju bland annat innehöll ett Supercupguld mot Barcelona. Efter att Saunders lämnat så hittade Morley med få undantag aldrig tillbaka till den svunna formen och han flyttade till West Bromwich inför säsongen 1983-84. Morley hittade egentligen aldrig fotfästet för sin karriär igen utan levde istället som en fotbollsnomad med ett flertal klubbadresser bland annat i Holland och USA innan han avslutade karriären i Hamrun Spartans.
Även Morleys landslagskarriär blev minst sagt modest. Sex landskamper fick han ihop till och även han förbisågs inför VM 1982. Den vänsterytterplats som alla ansåg vikt för Morley gick istället till Arsenals Graham Rix. Detta trots att Morley i de allra flesta kretsar ansågs vara Europas bästa ytter under den här tiden. Idag arbetar Morley som kommentator för Aston Villas egna Tv-sändningar. Detta kombinerar han med diverse affärsprojekt samt att coacha ungdomar.
Peter Withe spelade kvar i klubben till 1985 då han flyttade vidare till Sheffield United. Han var då 34 år gammal och karriären hade passerat zenit. När det gäller landslagsframträdande så var Withe den som fick ihop till flest, nämligen elva stycken. Han kom också med i truppen till VM 1982 men fick ingen speltid då centerplatsen i den upplagan var vikt för Ipswichs Paul Mariner.
Withe har senare försökt sig på en managerkarriär och då främst med uppdrag både som förbundskapten och klubbtränare i olika asiatiska länder. 1991 tog han över styret i Wimbledon men efter 105 dagar fick han lämna klubben då man endast lyckats vinna en match under den tiden.
Summa summarum så kom treenigheten Shaw,Morley,Withe fram under en ganska kort och intensiv framgångsperiod i Aston Villas historia. Anledningarna till att treenigheten slocknade så snabbt kan man såklart diskutera. Shaws skada och Saunders sorti finns säkert med där som faktorer. Villas oförmåga att över tid stabilisera sig som en maktfaktor i engelsk fotboll var säkert en annan. En sak är dock säker och det är de skapade en magi som Aston Villa inte sett maken till sedan dess dagar och idag ser det ju onekligen mörkt ut när det gäller en eventuell återkomst till de allra största scenerna.
Men man ska aldrig säga aldrig. Ibland kan det räcka med en snedträff...
