Avspark: London vs Merseyside 1980
I helgen går årets FA-cupsemifinaler av stapeln. En källa till glädje och traditionsrysningar genom hela kroppen, särskilt som man minns dem från förr.
Old School Football börjar veckans uppladdning inför lördag med att se tillbaka på FA-cupsemifinalerna 1980. Onekligen några av de mest dramatiska någonsin.
West Ham vs Everton FC
Säsongen 1977/78 åkte West Ham United ned i division 2 (nuvarande Championship) och det efter FA-cupsegern mot Fulham 1975 och cupvinnarcupfinalen mot Anderlecht 1975/76 (förlust 2-4).
Managern John Lyall fick dock behålla jobbet och lagets stjärnor, såsom Trevor Brooking och Billy Bonds stannade. Idag skulle det vara en absurd tanke att en storstjärna och landslagsman på Brookings nivå skulle följa med en klubb ned i Championship.
Men det var då och nu är nu.
Lyall lyckades under efterföljande år att bygga ett av West Hams kanske starkaste uppställningar genom tiderna. Spelare som Phil Parkes, Ray Stewart, Billy Bonds, Alvin Martin, Frank Lampard (senior), Alan Devonshire, Trevor Brooking, David Cross, Paul Goddard med flera skulle fullkomligt köra över motståndet i divsion 2 1980/81 och dessutom ta sig till ligacupfinal och pressa segermaskinen Liverpool in i kaklet och omspel efter att straffspecialisten Ray Stewart satte kvitteringen i den absolut sista minuten av förlängningen.
Men 1980 väntade ett Everton på nedgång. Det klassiska Merseysidelaget som efter ligasegern 1969/70 förutspåddes bli dominanter inom engelsk fotboll under 70-talet, men som av många märkliga och ibland oförklarliga anledningar vittrade sönder inför en förvånad omvärld.
Ett 70-tal präglat av toppar och dalar följde samtidigt som rivalen Liverpool FC blev den dominerande faktorn i engelsk fotboll. Dessutom var där en FA-cupsemifinal 1976/77 som Everton hade ett avgörande 3-2 mål i nätmaskorna, men domaren Clive Thomas ansåg att Bryan Hamilton gjort något fuffens, antingen tagit bollen med handen eller så var han offside..? Målet godkändes inte.
Få förstod och i efterhand erkände Clive Thomas till Liverpools dåvarande lagkapten Emlyn Hughes att det nog var ett misstag att inte godkänna målet. Än idag finns djupa sår hos Everton-fansen efter denna händelse.
Därmed hade Everton 1980 gammal ost att göra upp med Liverpool FC och suktade efter en Merseyside final. I så fall den första någonsin (1986 och 1989 blev det dock en verklighet).
I den första matchen tog Everton ledningen genom Brian Kidd på straff. Kidd tappade vid senare tillfälle temperamentet i en närkamp med West Hams Ray Stewart och blev utvisad.
Länge såg det ändå ut som om allt skulle gå vägen för The Toffees, men alldeles i slutet får Trevor Brooking en boll i ett läge där Everton misslyckats med att ställa offside. Brooking spelar in bollen till Stuart Pearson som rakar in kvitteringen.
I omspelet var Kidd avstängd och in kom Evertons gamle skyttekung Bob Latchford.
West Ham tog dock ledningen efter ett makalöst konststycke av den irrationella yttern Alan Devonshire som på något märkligt sätt tråcklade sig igenom Everton-försvaret och gav West Ham ledningen.
Everton kvitterade genom Latchford som rusade mot de höga gallerstaket som på den tiden skilde lag och publik åt. Klättrade upp och skrek ut sin glädje samtidigt som fans försökte omfamna honom genom gallret.
West Ham skulle dock få sista ordet när Frank Lampard (senior, dvs pappa till Chelseas och Man Citys Frank Lampard) i slutminuterna nickade in 2-1 och med nedrullade strumpor rusade han likt en galning av lycka mot hörnflaggan efter att ha tagit divison 2-laget till en cupfinal.
Arsenal vs Liverpool
Liverpool var på väg mot sin fjärde ligaseger på fem år och laget var nu format kring spelare som Phil Thompson, Terry McDermott, Graeme Souness, David Johnson och Kenny Dalglish istället för Emlyn Hughes, Ian Callaghan, Steve Heighway, John Toshack och Kevin Keegan.
Generationsväxlingen hade gått som smort och än idag är det lätt att snegla nostalgiskt mot den stabila uppställning som Liverpool mönstrade. Ray Clemence i mål med en fyrbackslinje bestående av Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen och Alan Kennedy. Mittfältet var såväl spelskickligt som granithårt med Ray Kennedy, Terry McDermott, Graeme Souness och Jimmy Case. Längst fram kamperade David Johnson och Kenny Dalglish. Ja, och så fanns där the super sub David Fairclough som ibland också spelade från start. Visst, det fanns fler spelare, men just dessa var den stabila grunden på vilken managern Bob Paisley byggde ett lag som under sina bästa stunder spelade någon form av totalfotboll och var oövervinnerliga.
Arsenal hade dock andra planer. Efter två finaler på raken ville man givetvis avrunda med en tredje och laget kunde luta sig tillbaka mot en hyfsad fjärdeplats i ligan och var på intet vis underlägsna Liverpool. Eleganten Liam Brady hade året innan varit den store mittfältsmaestron i finalen mot Manchester United. Ja, och så hade ju Arsenal den där Osborne…
David Fairclough minns hur managern Bob Paisley inför den första matchen under taktikgenomgången poängterat:
”You`ll have to keep an eye out for the boy Osborne coming late on the scene.”
Alla spelare såg något förvånat på varandra: “Osborne?”
”Aye,” sa Paisley, ”Osborne. You know the lad from Ipswich.”
Någon viskade, utan att Paisley hörde, att han nog menade Brian Talbot.
Och även om inget mer sades och Osborne var namnet för dagen, så insåg alla att de skulle se upp för Talbot.
Brian Talbot vann FA-cupfinalen mot Arsenal 1978 samt med Arsenal 1979 och såg nog fram emot en trippel. Dessutom fanns en Roger Osborne, vilket var mannen som avgjorde finalen 1978 till Ipswich förmån, men han spelade inte i Arsenal.
Under mindre än tre veckor skulle Arsenal och Liverpool mötas hela fem gånger, fyra i cupen och en i ligan. De fyra första gångerna blev det oavgjort och med i stort sett samma manskap i matcherna blev det en maratonkamp utan dess like.
Men till slut var det en kille som dök upp sent på scenen och avgjorde, precis som Bob Paisley fruktat. Killens namn var Roger Osborne för Paisley, men Brian Talbot för övriga världen. Liverpools dröm om en Merseyside final och som skulle krönas med the Double kom på skam.
Så kan det gå.
London hade besegrat Merseyside. Den gången.
Källor: Soar, Phil and Tyler Martin,The Encyclopedia of Brittish Football, Wikipedia, Liverpool Echo, Tipsboken 1978-79, Tipsboken 1980-81.
