Backar på gränsen: 10 internationella hårdingar
Även på den internationella scenen har det funnits tuffingar. Vi har redan berört Claudio "Khadaffi" Gentile och "Slaktaren från Bilbao" Här kommer en annan lista med 10 historiskt tuffa spelare men som på samma gång var fantastiska fotbollsspelare.
10.Luis Pereira
En mittback av den gamla klassiskt tuffa Sydamerikastammen. Även om det kanske var i Argentina och Uruguay som de mest destruktiva spelarna fanns så var det även de i den brasilianska ligan som inte steg undan. Pereira var just en sådan.
Efter att ha kommit fram i Palmeiras på 60-talet tog han i mitten av 70-talet steget över till Europa och Atletico Madrid. Snabb, kraftfull och med stenhårda tacklingar blev han en publikfavorit i Madrid. Det blev 36 landskamper under en form av “mellanperiod” i brasiliansk lanslagsfotboll. Under VM 1974 blev han utvisad i den ruffiga matchen mot Holland och gjorde provocerande gester mot publiken på sin väg mot omklädningsrummet.
9.Ivan Nielsen
Hur många rörmokare som har en Europacuptitel och 51 landskamper på meritlistan är jag lite osäker på. Men att den långe gänglige försvararen Ivan Nielsen inte tänkte sig en framtid inom fotbollen efter avslutad karriär stod klart tidigt.
Tillsammans med sin parhäst Sören Busk så har han närmarkerat en mängd världsanfallare under 80-talet. Han fick ett rykte om sig att vara hårdför och ibland på gränsen till brutal. Detta stämmer inte alls då han och Busk under sin landslagskarriär tillsammans drog på sig endast tre gula kort. Detta som markeringsspelare.
Inte heller Ivan Nielsen var oäven med bollen och från en utgångspunkt till vänster i sina klubblag följde han gärna med upp i anfall. I straffsparksläggningen i Europacupfinalen 1988 tog Nielsen en av PSV:s straffar med den äran.
Att Nielsen var professionell råder det inget tvivel om. Men trots detta så tog han gärna något gott att dricka och en cigg när tillfälle gavs.
8.Miguel Angel Nadal
Under ett antal år var Miguel Angel Nadal farbror till Rafael Nadal. Det har numera vänt så att det har blivit Rafael som är brorson till den gamle Barcelonabacken, och även om den senare hade en imponerande karriär så är den naturligtvis en västanfläkt i jämföresle med en av världshistoriens bästa tennisspelare.
Farbror Miguel var hård som flinta under de åren han styrde “Blaugranas” försvar. Med smeknamnet “The Beast” såg han till att vara hörnstenen i det lag som såg till att under stora delar av 90-talet var Spaniens bästa lag. Han hade även en mångsidighet som gjorde att det gick att använda honom på defensivt mittfält.
Landslaget blev inte en lika kul historia. 36 år gammal slutade han i “La Seleccion”. Då hade han hunnit med att bli utvisad mot Sydkorea i VM 1994 och missa den avgörande straffen i EM-kvartsfinalen mot Spanien 1996. På pluskontot finns en “Glenn Hysén-insats” Nadal fick efter en VM-kvalmatch mot Irland 1993 betyget 4 av möjliga 3.
7.Paul McGrath
Alkohol,depressioner,knäskador och ett enda stort mörker. Ändå var Paul McGrath en av de hårdaste och bästa mittbackar som skådats.
Med överjordiska smärtor spelade McGrath ändå. Han tränade i princip aldrig, eller bara mycket lätt. Hans knä tillät inget annat än just match på lördagarna. Med facit i hand och hans hälsa i det långa perspektivet så var naturligtvis även det högst tveksamt. Det fanns ingen närkamp eller situation som han backade för och hans prestationer i både Manchester United,Aston Villa och det Irländska landslaget är inget annat än djupt imponerade.
Alkoholen följde McGrath som en mörk skugga under hela karriären och i sin lysande biografi “Back from the Brink” berättar han öppenhjärtigt om hur han varit full på landslagssamlingar,spelat full under matcher och även umgåtts med självmordstankar.
6.Hans Georg Schwarzenbeck
Under en period i internationell fotboll så var ju Tyskland de som ivrigast förespråkade spel med libero och markeringsspelare. För att liberon skulle ha full frihet att vandra fram i planen och kreera så behövdes det hårda, oömma markeringsspelare som inte släppte en jävel över bron. En av de hårdaste var Hans-Georg “Katsche” Schwarzenbeck.
Trots att hans insats att neutralisera motståndarnas striker med tuffast möjliga medel var otacksam så är hans berömda backkollega Franz Beckenbauer desto mer tacksam. “Han var absolut världsklass och det var en ynnest att få spela bredvid en sån spelare.
“Katsche fick smeknamnet “Der Kaisers Bodyguard”
5.Giuseppe Bergomi
Det finns visst fog för att säga att Giuseppe Bergomi under ett år i historien var världens äldsta 18-åring. Anledningarna var två. Dels fick han endast 18 år gammal gå in och spela i en VM-final. Det hade inte hänt sedan Pelé spelade som 17-åring 1958. Den andra orsaken var att på foton har ett betydligt äldre utseende än sina 18 år. Med en rejäl mustasch och en stenhård blick ser han, på lagfotot från finalen, ut som en betydligt äldre och mer rutinerad spelare.
Bergomi blev en institution i landslaget i många år och även i Inter var han under många år en stenhård markeringsspelare som fick många spelare att gå mållösa från planen.
4.Karl Heinz Förster
En stenhård markeringsspelare som ändå var en gentleman såväl på som utanför planen. Även om han hade som uppgift att närmarkera och “skava” på motståndarnas bästa spelare så gjorde han det ändå alltid på ett betydligt mer civiliserat och trevligt sätt än exempelvis italienarnas Claudio Gentile.
På klubbnivå så blev det bara spel i den klubb som han kom fram i som 19-åring, nämligen Stuttgart. Han var med och tog upp klubben till Bundesliga och var även av de absoluta nyckelspelarna då man vann titeln 1984. En av Försters lagkamrater då var svenske Dan Corneliusson. En annan lagkamrat var hans egen bror Bernd Förster, som även han spelade i det tyska landslaget och var en riktig hårding.
Sin första landskamp gjorde Förster, redan som 19-åring, 1978. Han skulle bli en av de riktiga stöttepelarna under lång tid och EM-guld 1980 är, tillsammans med två raka VM-finaler 1982 och 1986, backens största meriter. I VM 1982 spelade han tillsammans med sin bror Bernd.
Han avslutade sin klubbkarriär i Frankrike och Olympique Marseille. Där blev det en dubbel när man vann både ligan och cupen 1989.
Den oömme och tuffe försvararen avslutade sin karriär 1990 och övergick då till att bli agent.
3.Ricardo Ferri
Finns det någon spelare i den internationella närtidshistorien som är urtypen för en man-manspecialist så är det Ricardo Ferri. Få backar hade, i alla fall under 80 och 90-talen förmågan att bo med sina skruvdobbar så nära motståndarnas hälsenor.
Trots sin upräglade defensiva spelstil så gjorde Ferri 4 mål på sina 45 landskamper. Han var en mycket god huvudspelare och hade en spänst och tajming i det spelet som hade få övermän.
Hans stora Interhjärta gjorde honom till en legend som fortfarande är omtalad på San SIros läktare 30 år senare.
2.Jürgen Kohler
Ytterligare en sån där stenhård tysk markeringsspelare som var ett lås och en garant för att de mer spelskickliga liberospelarna skulle få frihet att bygga spel på planen.
Trots att hans huvuduppgift var att bidra med sitt markeringsspel som var av yttersta världsklass så var han en spelare av god offensiv klass. Han var en god passningsspelare med fina uppspel. Hans välutvecklade spelsinne gjorde att han många gånger kunde stå rätt, snarare än tackla hårt.
Hans meritlista är ju också minst sagt imponerande. Bundesligatitlar med både Bayern och Dortmund, Serie A-titel med Juventus, VM och EM-guld samt en Champions Leagueseger med Dortmund talar sitt tydliga språk. Det är inget man har på CV:t utan att vara en förnämlig fotbollsspelare.
1.Daniel Passarella
En förbundskapten som förbjuder homosexuella,långhåriga och spelare med örhängen i landslaget. Ett ufo som aldrig någonsin haft vare sig med människor eller fotboll att göra innan? Inte alls! Det rör sig om Daniel Passarella, av de allra flesta experter ansedd som den bäste försvarsspelaren Argentina någonsin har haft.
Trots sin korta längd på 1,73 var Passarella i sina bästa år i karriären en av världens absolut bästa försvarare och absolut världsklass i luftspelet. Han var en av de målfarligaste försvarsspelarna i världshistorien med 134 mål på 451 matcher. Många av målen kom antingen på nick eller fasta situationer. Passarella var expert både på frisparkar och straffar.
Trots att han växte upp som Boca Juniors-supporter så var det i den eviga lokalkonkurrenten River Plate som Passarella skulle komma att utvecklas till en världsspelare.
Med egenskaper som en enorm vinnarskalle, fantastisk spänst och ett distinkt passningsspel så skulle Passarella bli klippan som Cesar Luis Menotti skulle bygga sitt världsmästarlag kring. Passarella spelade även i VM 1982 och var med i truppen 1986. I det sista VM:et övertogs hans ledarroll i försvaret av José Luis Brown.
Detta var något som gjorde Passarella bitter och han ansåg att det var Diego Maradona, som han inte var särskilt god vän med, som hade intrigerat för att få bort honom ur laget. Maradona hade för övrigt tagit över lagkaptensbindeln efter Passarella.
Sina goda fotbollsegenskaper till trots så var Passarella en mycket kontroversiell spelare som ofta hamnade i konflikter. På planen hade han, trots sina goda egenskaper, en hel del tjuvtricks för sig. Utanför planen så finns det ett exempel från när han spelade i Fiorentina. Då ska han med jämna mellanrum flugit till Monaco för att ha ihop det med en landslagskollegas fru. Han var för många en skräckinjagande ledare, först som spelare och senare i rollen som manager.
Att han inte tillät homosexuella,örhängen eller långhåriga spelare i landslaget när han var förbundskapten gjorde att storspelare som Claudio Caniggia och Fernando Redondo bojkottade landslaget när Passarella var förbundskapten.
