Backar på gränsen: Storbritannien top 10
I den engelska fotbollshistorien så dräller det naturligtvis av "backar på gränsen". Om man ska välja ut tio stycken så handlar det naturligtvis mycket om tycke och smak. Här kommer en högst subjektiv lista över 10 brittiska backar som verkligen spelade på gränsen.
10. Jackie Charlton
Den äldre av de bägge världsmästarbröderna Charlton var en stenhård centerhalv som inte lade fingrarna emellan. Många var de som fick känna på den långe mittbackens hårda tacklingar. Charlton sades föra en liten svart bok över vilka som skulle “märkas”. Passade som hand i handske i Leeds under de framgångsrika åren i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Det finns ett berömt fotografi där Jackie Charlton röker en cigarett under en paus i Leeds träning, gränser var inte alltid något för Charlton den äldre.
9. Neil Ruddock
Att Neil Ruddock någonsin kom att skriva på för Liverpool är en gåta. Visst, Liverpools nära 20 år långa storhetstid var över men man var fortfarande en klubb med karisma. En klubb som värvade spelare som skulle passa in på “The Liverpool Way”. Ruddock var inte nära. Stor och otymplig, problem med att hålla vikten och en begränsad fotbollsspelare. Det var attityden som Graeme Souness ville åt. Han ville bygga ett lag av spelare med rätt attityd. Sen att Ruddock var alldeles för långsam gjorde ju inte saken bättre. Många gånger var han både på gränsen och en bra bit över den, både på och utanför planen.
8. Colin Hendry
En riktigt järnhård skotsk försvarare kan man ju aldrig få för många av. När Blackburn under den ligavinnande säsongen 94/95 tränade i smällkalla vintern så hade spelarna långärmat i lager på lager, underställsbyxor med shorts över, samt mössa och vantar. Hendrys utstyrsel? T-shirt och shorts!
Lika hård som han var med sin träningsklädsel, lika hård var han på planen. Han steg aldrig undan en närkamp och kunde i princip alla tjuvknep som boken kunde tänkas innehålla.
Efter karriären har det varit ett hårt liv för Hendry. Hans fru avled endast 42 år gammal efter vad man tror vara ett misslyckat plastikoperationsingrepp. Efter detta har Hendry gått i personlig konkurs 2010, med bland annat stora skulder hos ett bettingbolag och en skattesmäll på närmare en miljon pund. 2015 blev han dessutom föremål för ett polisärende då han anklagades för att ha trakasserat en före detta flickvän.
7. Willie Woodburn
Woodburn faller utanför det som vi normalt brukar prata om “Old-Schoolspannet “ mellan 1960 och 1992. Hans historia och hur den sammanfaller med epitet “Backar på gränsen” är dock alldeles för bra för att inte berättas.
En framgångsrik och skickligt spelande centerhalv, men hård på gränsen till brutal. Han hade ett blixtrande temperament och skällde ut medspelarna om de inte var med på noterna.
1947 fick han en 14 dagars avstängning för att ha attackerat en Motherwellspelare. 1953 åkte han på 21-dagars avstängning efter att ha slagit Clydes striker Billy McPhail med knytnäven.
Året efter kom det som skulle bli Woodburns sista våldsaktion på planen. Plågad av en knäskada åkte Woodburn på en foul och hämnades hårt och brutalt. Det var en Stirling Albion-spelare som var föremålet för ilskan och straffet blev det hårdast tänkbara, avstängning på livstid. Straffet hävdes två år senare, men då var Woodburn 37 år gammal och orkade inte göra någon nysatsning.
6. Terry Yorath
Leeds hårdföre walesare spelade egentligen huvudsakligen som mittfältare men får ändå en plats på vår “på gränsen” lista. Det han för oss svenskar, som inte är hardcore Leeds eller Coventryfans, är mest känd för att ha sparkat av benet på Björn Andersson i Europacupfinalen mot Bayern München 1975. Efter karriären har Yorath också haft sina incidenter. 2004 körde han rattfull och träffade då den 27-åriga Raziya Aslam med sin Jaguar. Aslam bröt bäckenbenet och Yorath dömdes till 60 timmars samhällstjänst.
5. Stuart Pearce
Bara smeknamnet “Psycho” säger ju oss att här är vi något på spåren. Pearce spelade för Non-League laget Wealdstone när Bobby Gould tog frugan med sig för att scouta vänsterbacken. Gould har själv berättat att han och frun satte sig och efter två minuter kom det en djupledsboll på motståndarnas högerytter. Pearce tacklade då denne så att han flög över reklamskyltarna. Gould kommenterade det hela till sin fru: “Han blir utmärkt för oss. Nu går vi och äter middag”.
Det ska understrykas att även om Pearce spelade på gränsen, och var hänsynslös både mot sig själv och motspelare ,så var han en oerhört skicklig fotbollsspelare och gjorde sammanlagt 79 landskamper för England.
4. Glenn Keeley
“Keeleys gonna get ya” var en vanlig sång på Ewood Park under 70 och 80-talen. Den gänglige mittbacken gjorde närmare 400 matcher för klubben och är omnämnd som en av de stora i klubbens historia. Nu ska det sägas att Blackburn vid denna tid hoppade upp och ner mellan
andra och tredje divisionen och det är i den kontexten Keeley ska bedömas. Sanningen är att han sparkade på allt som rörde sig. Träffade han bollen så var det mest en bonus.
Keeley blev av någon oförklarlig anledning inlånad av Everton 1982 och kastades in mot Liverpool av alla lag. En rejält matchotränad Keeley klarade 32 minuter innan han fick syna det röda kortet efter en professionell foul. Att man fick direkt rött kort för sådana hade Keeley ingen aning om. Det blev mittbackens enda framträdande i Evertons tröja och vid en genomlysning av olika lags värsta spelare någonsin i tidskriften FourFourTwo så gick den föga avundsvärda positionen i just Everton till Keeley.
3. Tommy Smith
När den 17-årige Tommy Smith gjorde debut för Liverpool fick han ett råd av den legendariske managern Bill Shankly: “ Never take any shit from anyone”. Den unge Smith tog rådet och lät det följa honom under den 16 år långa karriären på Anfield. Hans tuffa och kompromisslösa spelstil gav honom smeknamnet “The Anfield iron” och det var järnhård beslutsamhet som han gav sig in i varje ny situation och otaliga var de anfallare som lämnade planen med både blåmärken och sår efter att ha sprungit in i Smith.
Han hade en mångårig fejd med lagkamraten Emlyn Hughes,som Smith inte alls tyckte om. Bland annat så ska Hughes, enligt Smith, ha lyckats övertyga Shankly om att ta lagkaptensbindeln från Smith och ge den till Hughes. Hur det nu än var med det så syntes inget av fejden på planen. Där hade “the Anfield Iron” fullt upp med att mangla motståndare.
2. Ron “Chopper” Harris”
“The Late Ron Harris” var det smeknamn som den hårde backen förärades av managern Tommy Docherty. Nu handlade lyckligtvis inte “late” om att Harris defacto hade gått bort. Det handlade istället om att Harris gjorde det till en konstform att se till att han alltid var lite sen in i varje situation, för att på så sätt kunna sätta in en tackling eller bröstvärmare, som var så kraftfull att forwarden inte vågade sig dit igen.
“Chopper” hade stora ledaregenskaper och var kapten på Stamford Bridge under många år. Han kunde användas som mittback såväl som högerback. Inte sällan fick han uppdraget att flytta ut på högerbacken i andra halvlek eller i ett returmöte i cuper om det var så att vänsteryttern haft en allt för framgångsrik första halva. Det satte “Chopper” effektivt stopp på.
1. Peter Storey
Inte lika allmänt omtalad som “Chopper Harris”, “Bite yer legs Hunter” eller Tommy Smith. Likafullt var han minst lika hård som dem och hade utöver det ett liv utanför planen som också var över gränsen till vad som var tillåtet många gånger.
På planen så hade han, enligt egen utsago, taktiken att sätta in en eller flera tuffa tacklingar bakifrån i början för att få motståndarna osäkra. Detta var en taktik som han frekvent kritiserades för. Öknamn som Storey fick av motståndare och mediefolk under sin karriär var t.ex: assassin,bastard,bully och hatchet man, ingen blyg viol alltså.
Efter karriären fortsatte Storey att befinna sig på gränsen och även över densamma. Efter att han avslutade sin karriär började han umgås i kriminella kretsar och då framförallt med de s.k “Barry-Brothers”. Det slutade med en fängelsedom på tre år för Storey efter det att han hjälpt till att planera och finansiera en falskmyntaroperation. Medan han fortfarande var fri och väntade på att domen skulle verkställas så planerade han att fly till Spanien. Hur skulle han finansiera det? Han startade såklart en bordell...
