Baz Rathbone – en inblick i 80-talets Blackburn, spelarritualer och självförtroende
På 1980-talet rådde en helt annan miljö för spelarna än idag. Deras uppladdning inför match skulle nog får håren att resa sig på varje ansvarsfull dietist. En som inte har så mycket hår kvar är en viss Baz Rathbone, som spelade i ett Blackburn Rovers under 80-talet där sammanhållningen höll dem vid liv. I sin biografi redogör han också för hur spelare förberedde sig inför match på den tiden samt hur sammanhållning stärker ett sargat självförtroende.
Blackburn Rovers är en klubb med en lång och ärorik historia. En founded member av engelska ligan 1888 och med stora framgångar under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Tre ligatitlar, sex FA-cuptitlar och en ligacuptitel. Sedan kom den stora prestationen med ligasegern 1994/95. Men före dess fanns ett lagbygge som aldrig tog hem de stora titlarna, men under en period på 1980-talet hade en stark kärna av spelare som höll ihop och gjorde riktigt bra ifrån sig i andradivisionen, trots klubbens ringa resurser.
Ett självförtroende i spillror
I det laget fanns en viss ytterback med nummer 3 på ryggen - Michael Rathbone. Få har väl hört talas om honom, men 2011 kom han ut med en hyllad biografi som är skriven på ett härligt självironiskt vis. ”Baz”, som han kallades efter den kände skådespelaren Basil Rathbone, som bland annat gjorde en rad tolkningar av Sherlock Holmes, tog sig igenom Birmingham Citys ungdomsled men hade svårt att ta en fast plats i A-laget, då han hade oerhört svårt med självförtroendet. Faktum var att han vaknade stel av skräck på morgnarna före match. Det var inget fel på begåvningen, kanske hade han en av de bättre inläggsfötterna (jo, han kunde slå med både höger och vänster) i laget, men nerverna spelade honom ideliga spratt, vilket han beskriver i samband med att han under en tråning fick den "enkla" uppgiften att slå inlägg till klubbens stjärnor Trevor Francis och Kenny Burns. Helt ohotad, men inte ett inlägg satt och två förvånade herrar stod och väntade samtidigt som de undrade vad den där unge mannen ute på kanten höll på med.
Under en olycksalig match hade han vid ett flertal tillfällen snurrats upp av den walesiske yttern Leighton James, som efter matchen gick fram till Baz och sa:
”Don´t worry son, I have roasted better full backs than you will ever fucking be!”
Knappast något som stärkte ett redan uselt självförtroende.
Hem, trygghet och sammanhållning
Men allt skulle vända när han kom till Blackburn Rovers. Där fann han sig direkt i en familjär klubb som var på uppgång. Ledda av den spelande managern Howard Kendall tog sig klubben upp i andradivisionen och var dessutom oerhört nära att kliva upp i den allra högsta serien. Kendall hade tänt gnistan med sitt ledarskap, men drog vidare till större uppgifter. Lagbygget var dock intakt och en rad år av stabilitet och prestation över penningpungens storlek skulle följa (även om man aldrig tog sig upp i förstadivisionen) tack vare en liten men tight sammanhållen trupp. Baz är idag en physioterapeut på högsta nivå och vet hur det fungerar i dagens klubbar, där han också är ansvarig för att spelarna ska vara hela och i perfekt fysisk form. Ändå efterlyser han en del av det som rådde förr, när det inte var lika noga, men då lagmoralen tack vare kamratskapet gjorde så oerhört mycket för prestationen. Något som i mångt och mycket saknas idag.
”At the risk of sounding simplistic and making the nutritionists choke on their energy bars, a few pints never hurt anybody. The benefits of socialising and bonding over a pint and the camaraderie it produces are worth a million times more than the sterile and almost impersonal atmospheres that pervade som modern clubs.”
Och då talar vi ändå om Baz, han som sägs skrämma bort skador hos spelare, då de är rädda för hans tuffa rehabträning. När Baz själv lirade så handlade det dock väldigt lite om att sköta sig eller äta rätt kost. Filosofin byggde mer på att du skulle vara på plats och prestera när så krävdes, annars fick du göra som du ville, dock inom vissa ramar. Managers hade ofta spioner ute på pubar och nattklubbar, då spelarna på den tiden rörde sig bland vanligt folk. Spårade det ur helt och hållet så riskerade du bli inkallad till The Boss.
Matchritualen
Baz egna ritualer före en hemmamatch säger en hel del om hur det gick till på 80-talet. Ofta vaknade han rätt sent och dagen till ära serverade hans fru frukost på sängen. Nervositeten kom visserligen krypande redan på förmiddagen, men inte så till den grad som när han spelade i Birmingham, då han var skräckslagen. I Rovers kände han sig trygg. Därefter gick han ut med sin hund Max, varefter det var dags för vad han själv beskriver (fast i andra ordalag) som ett gigantiskt berg av omelett. Något som knappast skulle tillåtas idag, men Baz menar att det fick honom att må bra och besvärades inte alls av någon matsmältningsproblematik under matchen.
På den tiden bodde de flesta spelare rätt nära Ewood Park, ja, eller i vart fall inte i lyxvillor eller slott, utan i vanliga hus i lika vanliga bostadsområden, så det handlade om en rätt kort biltur till parkeringen utanför Ewood Park. På promenaden från parkeringen till arenan stötte han ofta på fans som lyckönskade honom, vilket avrundades med ett hej på dörrvakten och så… in i omklädningsrummet där den älskade doften av liniment och läder mötte honom. När han väl hängde av sig slipsen var all nervositet borta och på kroken hängde hans tröja nummer 3. Därefter ett kort snack. Inga taktiska utläggningar utan rakt på sak. Till detta togs en kopp te med massor med socker i, domaren tittade in för att kolla att alla dobbar var okej samtidigt som adrenalinet höjdes. När så klockan ljöd visste alla att det var dags. Full fokus och så den där sista ritualen. Lagkaptenen Glenn Keeley – eller Keels – plockade upp whiskyflaskan ur physions väska, höjde rösten med orden: ”All the best.” Tog en klunk och skickade den vidare till nästa man. Alltid i samma ordning, där de rutinerade stod först i kön. Avslutningsvis sprang de ut på Ewood Park och tog emot jublet från publiken.
Källor: wikipedia.com, YouTube, The Smell of Football (Mick ”Baz” Rathbone, 2011)