Berättelsen om Tony "Bomber" Brown, del 1
WBA under säsongen 1978/79 var inget annat än ett väloljat maskineri, som en fullutrustad Porsche med extra allt. Men även om man har rejält med hästkrafter(Cyrille Regis), en makalös väghållning(Laurie Cunningham) och ett välfungerande bromssystem(Brendan Batson och John Wile) så är ju laget precis som Porschen ingenting utan en motor. Motorn i Baggieslaget som charmade fotbollseuropa under säsongen 78/79 var Tony “Bomber” Brown.
279 mål som mittfältare för en och samma klubb. Spelare av den kalibern görs, med få undantag, inte längre. En del framhåller Frank Lampards målfacit för Chelsea och det skulle väl kunna vara han som når upp till samma höjder när det gäller målfabrikation från mittfältet. En intressant kuriositet i det sammanhanget är att Lampard fick ikläda sig den engelska landslagströjan vid 107 tillfällen. Tony Brown? En enda, mot Wales 1971…
Hur det började
Det andra världskriget hade precis klingat av och ett slitet England var på väg att påbörja återuppbyggnaden av ett land som hade upplevt ett mer än ett halvt decennium av vedermödor. Det var då han föddes, på ett sjukhus i Oldham såg Tony Brown den 3 oktober dagens ljus.
Vid 15 års ålder lämnade Brown skolan och var vid den tidpunkten en stor fotbollstalang. Han hade som “schoolboy” imponerat så till den grad att han hade gjort upp om att gå till Manchester City. Brown var själv en inbiten United-supporter och befann sig ofta på Old Trafford för att se “The Busby Babes” spela. Hans stora idol Denis Law var emellertid Cityspelare och det gjorde ju övergången ännu mer spännande i unge Browns värld.
Nu skulle ödet emellertid visa att det inte skulle bli någon övergång till City. West Bromwich Albions Manchester-baserade scout John Shaw övertygade Brown att komma och spela en testmatch för Albion. Ynglingen tog sin far med sig, åkte ner att spela testmatchen och gjorde hattrick. Brown har själv i efterhand berättat att allt kändes rätt från den stund att han först satte sin fot på “The Hawthorns”.
Kvar återstod problemet med att han hade lovat bort sig till Manchester City. Efter att ha rådgjort med sin far så bestämde sig Brown för att skriva på för WBA. När han skulle berätta om sitt beslut för Manchester Citys manager George Poyser så fick han följande svar:
“För unga killar som ger sig iväg från hemmet för att satsa på sin fotboll så blir det oftast som så att det är hemlängtan som till sist knäcker dem. De vill helt enkelt återvända hem. När det sker så kom inte och knacka på hos oss för här kommer det inte att finnas nån plats för dig”
Hårda ord som dock aldrig kom att betyda något för efter den dagen som Brown skrev på sitt apprenticekontrakt så såg han sig aldrig om igen. Han har i ett flertal sammanhang och intervjuer-med emfas-förklarat att det, tillsammans med när han gifte sig med sin fru, var hans bästa dag och bästa beslut i livet.
Livet som apprentice var på den här tiden ganska liknande oavsett vilken klubb man hamnade i. Det var skrubba omklädningsrum,måla läktaren och putsa seniorernas bollskor som gällde. En tillvaro som danade karaktär och ingjöt disciplin. Han blev placerad i så kallade “digs”, dvs inackorderad, tillsammans med spelare som Bobby Hope och Campbell Crawford. De var något äldre än Brown och tog hand om honom och såg till att han snabbt kom in i livet som Baggies-spelare.
Efter ett par säsonger som ungdomsspelare så började det närma sig ett avgörande om det skulle bli något proffskontrakt eller inte för Brown. Managern Archie Macaulay höll honom på halster och ynglingen började tvivla på sin förmåga och att han skulle klara av att spela på den högsta nivån. När han ändå till sist trodde att det var dags så fick Macaulay hastigt sparken och Brown var rädd att han skulle behöva börja om från början. Det dröjde dock inte länge efter det att den nya managern Jimmy Hagan var installerad förrän Brown hösten 1963 fick skriva på sitt första riktiga proffskontrakt.
Han blev ganska omgående kallad till sin första A-lagsmatch mot Ipswich på Portman Road. När Hagan skulle ha matchgenomgång i omklädningsrummet så stod det en man utanför fönstret och tittade in. Spelarna skulle precis gå ut och med våld köra bort mannen då Brown plötsligt avbröt: “Vänta lite, det är min far!”. Pappa Brown var minst lika nervös som sonen inför debuten. Det slutade dock med succé och Brown gjorde ett av målen i en 2-1 vinst. Nästa vecka var Brown dock petad igen då Eddie Redfearn som han hade ersatt var tillbaka i laget. Tre veckor senare blev han på nytt uttagen och lyckades även i sin hemmadebut göra ett mål i en 4-3 seger mot Aston Villa.
Nu kan man ju tycka att hans plats i laget borde varit klar men även veckan efter den framgångsrika hemmadebuten petades han. Vägen mot stjärnstatus på The Hawthorns var ingen räkmacka på något sätt men snart så skulle Brown inte kunna hållas utanför laget längre...
