Berättelsen om Tony "Bomber" Brown, del 2
Berättelsen om Tony "Bomber" Brown fortsätter. Han hade till sist skapat sig en plats i WBA:s A-lag. Han skulle nu bli en institution under närmare två decennium och hans arv och eftermäle är lika starkt idag som då.
Livet som A-lagsspelare
Det var först under säsongen 1964/65 som Brown fick en helt fast plats i Jimmy Hagans elva. Hans spelade i säsongens tolv första matcher och gjorde sex mål, bland annat ett hattrick mot Sunderland. Under dessa första år spelades Brown huvudsakligen som anfallare, något som han i senare intervjuer har medgett att han egentligen inte tyckte om. Han ville ha gräs framför sig, ytor att springa in i och komma till avslut. Att spela med ryggen mot mål var något som han kände som onaturligt. Han var som bäst i en djupledslöpande roll.
Petad
Problemet “löste” sig temporärt när klubben värvade centern Jeff Astle. Det löste sig på det viset att Brown helt enkelt tappade sin A-lagsplats.
Ganska tidigt under säsongen 1965/66 var Brown emellertid tillbaka i A-laget efter att Clive Clark drabbats av en skada. Han hade under denna period tränat hårdare än någonsin och framförallt det som var ett av hans adelsmärken,nämligen skottstyrkan, lade han mängder av timmar på. “Helvolley,halvvolley,rullande boll. Jag sköt på allt jag kom åt så länge jag kunde få någon målvakt att ställa upp på min extraträning”, berättar Brown i Baggies egen dokumentär “The Tony Brown story. Träningen gav onekligen fantastisk utdelning då många av målen under karriären var exceptionella långskott.
Cupframgångarna
Sextiotalet blev ett “cupdecennium” för West Bromwich. Tre år i rad mellan 1966 och 1968 stod “The Baggies” i stora inhemska cupfinaler och Tony Brown var en instrumental del i framgångarna. Ligacupen 1966 vann man efter att Brown gjort mål i varje omgång av turneringen. Bland annat gjorde han hattrick i både semifinal och final. 1967 blev det en förnedrande förlust mot det då tredjedivisionsspelande Queens Park Rangers. Efter att ha lett med stabila 2-0 i halvlek satte en viss Rodney Marsh igång en show som fullständigt överraskade WBA och vips hade resultatet vänt till 2-3.
1968 var det så dags för “The Holy Grail”, nämligen FA-cupen. I semifinalen så ställdes WBA mot Birmingham och när det stod och vägde vid ledning 1-0 till “Baggies” så avgjorde Brown genom att skicka in en patenterad projektil när han bröt in från sin plats till höger. I finalen så blev det 1-0 mot Everton, Jeff Astle avgjorde under förlängning. Brown berättar i intervjuer att av allt man kunde drömma om som ung fotbollsspelare i England så var detta det starkaste.
Landslagsgåtan
Brown var alltså vid denna tiden en av landets absolut bästa mittfältare och dessutom en av de främsta målskyttarna. Säsongen 1970-71 vann han skytteligan på hela 28 mål. Det var den säsongen han faktiskt fick en landskamp. Han fick spela mot Wales i det som på den tiden kallades “The Home championship” när de fyra brittiska landslagen mötte varandra. Det blev en intetsägande 0-0 match och Brown fick aldrig spela i landslaget igen.
Om man ska försöka hitta orsaker till varför det blev så kan nog den första och största anledningen vara att Sir Alf Ramsey var en manager som hade en klar bild av hur det skulle spelas och ville hitta spelare som anpassade sig till den spelidén. Han var ingen manager som satte de bästa spelarna på planen och hittade ett spelsätt som passade en sådan grupp. I matchen mot Wales var det en hel del relativt nya spelare som inte heller var inkörda på Ramseys spelidéer. Exempel på såna spelare med få landskamper var, förutom Brown, Chris Lawler och Larry Lloyd från Liverpool och Ralph Coates från Tottenham. Även Liverpools hårding Tommy Smith gjorde här sin första och enda landskamp. Förutom en orutin i laget så var spelsättet annorlunda än det Brown var van vid. Ramsey ville att han skulle ha sin utgångspunkt längre upp i banan och han fick då inte utnyttja sin styrka nämligen att ha gräs framför sig att löpa på.
Brown själv är inte bitter över att det blev som det blev men man kan nog tänka att, med tanke på hur hans ligaform och målproduktion var vid den här tiden, han någonstans måste känna att han borde fått fler chanser.
Klubbens kräftgång
Det framgångsrika cup-laget från sextiotalet blev allt äldre och till sist så började “The Baggies” sjunka i tabellen. Alan Ashman som hade lett klubben till FA-cupvinst 1968 fick hastigt sparken. Ashman själv var på semester i Grekland och fick nyheterna via en kypare på hotellet. Ny manager blev Don Howe. Howe var en erkänt bra coach men hade inte riktigt samma förmåga som manager. Hans “man-management” skills var tveksamma och eftersom han identifierade Brown som den som skulle få fart på laget igen så skickade Howe åter upp denne som striker, något han inte gillade.
I takt med att resultaten blev sämre och sämre så blev Brown allt mer desillusionerad. Han var förvisso fortfarande bästa målskytt mer eller mindre varje säsong men med en allt lägre siffra. Klubben åkte ur högsta serien 1973 och två år senare var “Bomber” så trött på alltihopa att han hade för avsikt att lämna för Crystal Palace. Howe godkände transfern medan klubbens styrelse avslog. Det var med högsta sannolikhet så att styrelsen vid tillfället hade bestämt sig för att spaka Howe och ersätta honom med Johnny Giles. Något som skulle kunna få Brown att tända till på nytt.
Återtåget
Pånyttfödelse var ordet när Giles 1975 kom till Hawthorns som spelande manager. Med ett tydligt possessionspel där man skulle komma bakifrån och hota ytor hos motståndarna vaknade Brown till och han gjorde det avgörande målet när klubben säkrade avancemang tillbaka till division 1, 1976. Platsen för avgörandet var Boundary Park i Oldham som inte ligger långt ifrån den plats där Brown fötts 30 år tidigare. Domaren Ray Tinkler gjorde sin sista match i en lång karriär. Han hade även varit domare när Brown 13 år tidigare gjort sin debut mot Ipswich.
Giles fortsatte att utveckla både klubben men även Brown. “Bomber” uppger i dokumentären “The Tony Brown story” att han var en av de absolut bästa spelarna han spelat med och att han räddat hans karriär. Giles blev dock inte långvarig i klubben utan avgick i april 1977 efter att ha varit oense med styrelsen om hur den ekonomiska satsningen sköttes.
Ron Atkinson
Efter en kort sejour med Ronnie Allen vid rodret så anställde West Bromwich i januari 1978 Ron Atkinson. Atkinson, som vid tidpunkten kom från Cambridge, var en jovialisk manager som hade sina stora styrkor i sitt “man-management” och förmåga att motivera. Han förespråkade att man skulle spela med s.k “flair” och attityd. Hans betydelse för det som komma skulle både för klubben och Brown kan inte nog understrykas.
1978-79
Vad var det då som hände den där mytologiserade säsongen 1978-79 och vilken var Tony Browns roll i det hela? Ron Atkinson var en viktig komponent såklart, framförallt i rollen som inspiratör och motivator. Han trodde på hårt arbete och jobb men samtidigt skulle det vara med stil. Han trodde också på att vara ett sammansvetsat gäng och han såg till att den sociala samhörigheten fanns närvarande.
Man hade i efterdyningarna av de framgångsrika cupåren och åren i andradivisionen byggt ett nytt lag. Från de framgångsrika åren fanns egentligen bara Brown kvar. Han var, tillsammans med mittbacken John Wile, åldermannen i laget. Nya spännande spelare som Bryan Robson,Laurie Cunningham och Cyrille Regis lyfte laget till helt nya höjder.
Man skapade en attityd att det var bara vinst som gällde och att allt annat innebar en besvikelse. Som ett vittnesmål till den attityden så uppgav Brown att man “scored goals for fun” under ligasäsongen. Själv gjorde han 18 mål och hamnade återigen bland de absolut bästa målskyttarna i ligan. En annan viktig faktor var draghjälpen från publiken. Många är historierna om den helt elektriska stämningen som folket på “The Hawthorns” kunde frambringa.
Den mest mytologiserade matchen under säsongen är ju matchen mot Manchester United som West Bromwich vann med 5-3. I den matchen gjorde Bomber två mål på den unge Gary Bailey. 15 år tidigare hade han i sin debut mot Ipswich gjort mål på Roy Bailey, Garys far!
Tony Brown kunde mycket väl fått kröna karriären där och då, med ett ligaguld. Men den stränga vintern gjorde att man tappade momentum i takt med att matcher ställdes in. “Bomber” har i intervjuer uppgett att han tycker det är synd att man inte fick chansen att fortsätta på den inslagna vinstvägen. Han vill på samma gång framhålla att ett riktigt mästarlag hade klarat av att hantera en sådan situation. Hans svartaste stund i karriären tycker han istället var när man förlorade semifinalen i FA-cupen 1978 mot Ipswich.
Tony Browns arv
Vad lämnade Bomber då efter sig? Hur är hans status och eftermäle i West Midlands idag? Man kan lugnt säga att klubben valt att vårda hans minne högt. 2014 avtäcktes en staty av den gamle kämpen utanför arenan. I samband med detta var det många av hans 78/79 kamrater som dök upp för att hylla honom.
John Wile som var lagkapten och pådrivare minns Brown som en spelare som utöver en talang var en fanatisk träningsprodukt. Timme ut och timme in stod han och bombade skott på träningarna. Wile vill dock också poängtera att hans förmåga att hitta rätt ytor, både på löpningar men också andrabollsytor efter spelare som Jeff Astle och Cyrille Regis, var något som han bara hade. Det kunde inte tränas fram.
När den gamle, och tragiskt bortgångne, strikern Cyrille Regis skulle ge sitt omdöme om “Bomber” lyfte även han fram vilket exceptionellt föredöme han var och med vilken professionalism han, även som 33-åring, tog sig an varje uppgift. Som allra bäst tyckte Regis att han var under en UEFA-cup match mot Valencia. Hemma på Hawthorns gjorde Brown två mål varav ett på en spektakulär volley efter inspel av Cunningham.
Den siste i dokumentären att ge sitt omdöme var högerbacken Brendan Batson. Han pratar om Brown i termer som “A bottle of pop”. Han bubblade och sprudlade i allt han gjorde. Han hade samma sprudlande och smittande energi genom hela karriären och han jämförde hans sätt att vara med en annan av de stora legenderna på The Hawthorns, Jeff Astle.
Till sist kan man i dessa hyllningssammanhang hitta ett omdöme om Browns defensiva förmågor. Även om han kunde ta för sig offensivt så var han ingen som kastade sig in i några brytningar hemåt. Eller som Brendan Batson uttryckte det: “He couldn´t tackle a fish supper”!
Svanesången
Brown orkade aldrig riktigt ladda om efter 1978/79. Han var förvisso kvar i klubben fram till 1980. Sedan flyttade han över till USA för att spela i NASL. Han kom tillbaka en kort sväng till WBA 1981 men övertalades snabbt att komma och spela för Torquay där han spelade fram till 1983.
Efter avslutad karriär så har Brown under en kortare period fungerat som coach och har även varit i mediasvängen i BBC Radio West Midlands.
I samband med avtäckningen av hans staty 2014 så förärades ceremonin med ett besök av Browns tonårsidol Denis Law. Även Law bedyrade att han var en stor beundrare av de fantastiska förmågorna som Brown charmade West Midlands med. Han poängterade också vikten av att klubbar lyfter fram sina gamla hjältar för att framtida generationer ska kunna förstå. I fallet Tony Brown kommer publiken på The Hawthorns lyckligtvis aldrig få möjligheten att glömma honom. Hans “fotbollslivsverk” är ett verk för all evighet.
