Big Chiv - Mr Awkward och Bill Nicks huvudvärk
Vissa spelare besitter magisk talang och har allt som man kan önska sig, med den skillnaden att de är rätt besvärliga att ha att göra med. Tottenham Hotspurs Martin Chivers var en av dem.
I armkrok går de gemensamt in på White Hart Lane. Den åldrade Bill Nicholson som är Spurs mest framgångsrike manager genom tiderna. Och den inte fullt lika gamla - men numera gråhårige - Martin Harcourt Chivers är den som erbjuder armen. Året är 2001 och Bill Nicks andra Testimonial. Chivers förde sin gamle manager till hyllningens altare och inget kunde väl egentligen kännas mer konstigt.
Chivers var nämligen ett problem för Nicholson, från början till slut. Inte för att Chivers var en dålig spelare, nä det blev 24 landskamper för England och för Tottenham gjorde han 174 mål på 367 matcher. Dessutom var han Spurs bäste målskytt i europeiska cuper i hela 39 år, tills rekordet slogs av Jermain Defoe.
Chivers problem var snarare att han aldrig nådde upp till den nivå Bill Nicholson kunde förvänta sig av den oerhört begåvade forwarden. Det sägs att av all 79 spelare som Bill Nicholson någonsin låtit spela för Tottenhams A-lag, så var det Martin Chivers som gav mest sömnlösa nätter.
Det var i januari 1968 som Chivers köptes från Southampton för ett brittiskt rekord på 125 000 pund plus en spelare vid namn Frank Saul. Bill Nick ville ha en stor, tuff center som kunde ta över efter den briljante Jimmy Greaves, vars problem vid sidan av plan i form av skador och en tilltagande alkoholism var på väg mot ett allt snabbare karriärslut. Dessutom hade varken Greaves eller Jimmy Gilzean varit den target-spelare som Nicholson saknat sedan giganten Bobby Smith när laget vann dubbeln 1960/61.
Chivers var fostrad i The Saints sedan han i tonåren skrev ett brev och bad om att få provspela. Debuten i A-laget skedde som 17-åring i september 1962 och redan säsongen 1963/64 blev han lagets bäste målskytt tillsammans med Terry Paine. Säsongen 1965-66 tog sig The Saints upp till högstadivisionen och Chivers gjorde 30 mål på 39 matcher, men alla mål kom under 29 första matcherna. Kommande säsonger gjorde han en del mål, men fick ofta spela andrafiol bakom den walesiske forwarden Ron Davies, något som gjorde Chivers alltmer missnöjd. I samband med att Bill Nicholson kom med sitt bud, hade Southampton en lovande Mick Channon på väg in i A-laget, vilket gjorde att managern Ted Bates var beredd att sälja Chivers.
Det blev mål i debuten för Spurs 1968, men sedan gick det tyngre. Gilzean och Greaves föredrogs oftast, tills dess att Greaves lämnade för West Ham 1970. Och det var nu Chivers karriär tog fart. Följande tre säsonger gick lysande och han debuterade i landslaget, avgjorde ligacupfinalen 1970/71 med sina två mål mot Aston Villa, men fortfarande ansågs han vara letargisk och lat, men stark och ändå rätt snabb om han var på humör. Ett humör som kunde svänga rätt friskt. Nicholsons assisterande Eddie Baily hatade Chivers och kallade honom för Mr Awkward. Lynnigheten var ett problem, då Nicholson och Baily var rätt van med spelare som tappade humöret, men det gick över när allt var utagerat. Chivers kunde gå och sura i veckor och dessutom var humöret irrationellt och de visste aldrig riktigt vilket humör den store forwarden skulle vara på.
Bill Nicholson var känd för sin ärlighet i alla lägen och hans åsikt om Martin Chivers var inget han dolde i sin biografi.
”He was different from most players. He had had a reasonably good education and could speak German because of his mother; he also had this stubborn streak, which made it difficult for us to advise him. Chivers was probably the only player I found almost impossible to get along with because of his moods. He was the sort of player whose behavior drains the enthusiasm of the manager – he would explode one minute and spend the rest of the day sulking.”
Enligt Nicholson raka motsatsen till Jimmy Greaves med vilken han kunde ha riktiga gräl ena dagen och allt var glömt nästa dag.
I september 1968 åkte Chivers på en knäskada, vilken skulle hålla honom borta från fotbollen i ett år. Hans humör blev allt svartare. Nicholson och hans assisterande fick hela tiden påminna Big Chiv om vilken fantastisk spelare han var, så att han inte skulle gå in i en depression. Den typen av uppmuntran – på gränsen till fjäsk – var extremt ovanlig på den tiden, då spelarna snarare skulle tryckas ned i skoskaften och veta sin plats. Eller allra helst, alltid vara osäker på sin plats.
När Chivers var tillbaka i laget beslutade Nicholson att de behövde stärka tuffheten. Den store forwarden var ju ett kraftpaket som egentligen aldrig gick för fullt. De sa åt lagkamraterna Mike England och Peter Collins att gå på Chivers hårdare under träning. Men när England satte in en tackling, blev Chivers så förbannad att smockan hängde i luften. Taktiken var verkningslös.
Säsongen 1975/76 blev Chivers sista för Spurs. Problem med skador och dessutom petad från engelska landslaget där Sir Alf Ramseys efterföljare Joe Mercer och sedan Don Revie helt uppenbart inte var intresserade av den långa anfallarens tjänster. Trots 13 mål på 24 matcher. Han lämnade för Schweiziska Servette, där han gjorde viss succé innan han avslutade i Norwich City och Brighton and Hove Albion.
Martin Chivers gör två mål mot Skottland 1971 och en assist samt får dessutom ett mål bortdömt för offside. Notera gärna kroppsspråk och rörelsemönster i förhållande till exempelvis forwardskollegan - den notoriskt ettrige - Francis Lee. För övrigt oerhört härliga bilder med idel profiler i båda lagen.
Martin Chivers avgör ligacupfinalen 1971 med sina två mål mot Aston Villa.
Källor: Wikipedia, YouTube, Bill Nicholson - Football Perfectionist; Scovell, Brian (John Blake, 2011).
