Lagbanner
Bill Shankly – en man av folket och en Messias av Anfield
Bill Shankly - en av de stora i Old Schools serie om nostalgins apostlar.

Bill Shankly – en man av folket och en Messias av Anfield

Få namn inom fotbollen klingar så melodiskt kraftfullt som just Bill Shankly. Mannen som tog över ett lag utan riktning i division 2 i en stad där fotboll är större än religion och förvandlade Liverpool FC till en klubb större än deras fantastiska meriter, såsom en fotbollens Messias.

”Come on Ness, I´ll take you to the training ground.”

Bill Shankly var nedstämd. Det gick inte som det var tänkt sedan han anlänt från Huddersfield. Det fanns inga pengar och han hade precis fått nej till att köpa Jackie Charlton, som senare skulle gå till Leeds och vinna VM med Englands landslag 1966. Melwood var en katastrof knappt värd namnet träningsanläggning. Liverpool låg fortfarande i andradivisionen med spelare som inte alls var tillräckligt bra för högre sfärer. Hustrun Ness och barnen hade trivts i Huddersfield, men Liverpool var något helt annat. En stad som andades fotboll, rakt igenom. På samma sätt som Bill Shankly. Fotbollen var hans respirator och när den togs ifrån honom skulle det inte dröja länge förrän livet tog en ände. Men där och då i 60-talets början var han för första gången tveksam om han valt rätt.

Staden Liverpool andas fotboll

Miljön i Liverpool var en helt annan än i Huddersfield. Eller som Evertons och Englands vänsterback Ray Wilson – vilken Bill Shankly lyfte från att harva i Hudds B-lag till att bli en landslagsback – konstaterade:

“He deserved Liverpool and they deserved him. You can´t compare the Huddersfield area with Liverpool. I prefer to live near Huddersfield but for football, you have to go to Liverpool. They´re fanatics. Bill believed everybody should think about football like he did but they don´t around here. In Liverpool, he must have felt like the messiah.”

Shankly såg sig också som en man av folket och pratade med alla och envar om fotboll. Men när Ness och Bill stod mitt i träningsanläggningen och såg sig omkring på allt som saknades, sa Shankly:

”Well Ness, what do you think? Have I made a mistake?”

Reaktionen var olik Shankly, så Ness förstod allvaret och hur mycket hon än längtade tillbaka till vännerna och livet i Huddersfield, var hon less på allt flyttande.

”No, you haven´t. You want to get into the First Division, this is your chance.”

Sedan den dagen såg aldrig Bill Shankly tillbaka. Tvekade aldrig om sin mission.

Det var ett gigantiskt arbete, främst att undan för undan bygga upp Melwood. Han etablerade också en kultur som syftade till att utmana Manchester Uniteds på den tiden unika sätt att bygga en klubb, vilket handlade om att gör klubben till större än dess summa av spelare, ledare och fans– stärka varumärket, bygga myten.

Mödosamt bygge

Tillsammans med en oerhört kompetent tränarstab och outtröttlig energi från Bill Shankly var detta början på tre decennier av framgång och stabilitet.
Nya motgångar följde dock initialt efter besöket med Ness på Melwood. Klubbledningen hade gått bakom ryggen på Shankly och sålt en ung lovande vänsterytter vid namn Johnny Morrissey. Ännu inte redo för a-laget, men en av de spelare Shankly hoppades mycket på. Shanks hotade att avgå, något som hände inte alltför sällan och nog speglade hans temperament och engagemang rätt väl.

Han gick inte alls hem hos klubbledningen, då han steg för steg la under sig allt fler delar av klubbens skötsel, vilket ju också skulle innebära makten att köpa och sälja spelare. En metod hans vän Matt Busby praktiserat i Manchester United och som nu var på väg att för evigt förändra managerrollen mot en mer enväldig härskare över sin klubb. Shankly ansåg dessutom att direktörerna var inkompetenta och drog sig inte för att förolämpa eller göra sig rolig på deras bekostnad.

John Moores blev den som löste knuten mellan Liverpools ledning och Bill Shankly. Moores var grundare av Littlewoods och en oerhört rik och ambitiös person. Det var han som låg bakom rivalen Evertons stora resurser. Liverpool låg på den tiden bra långt efter ekonomiska jättar som Everton och Manchester United. Moores hjärta var visserligen blått och han satt i Evertons styrelse, men hade även en ägarandel i Liverpool FC och ville att båda klubbarna skulle gå bra, då det var bra för staden Liverpool. Moores presenterade en viss Eric Sawyer (finansdirektör på Littlewoods) för Bill Shankly, vilket skulle bli starten på ett lysande samarbete med start sommaren 1961. Sawyer la sig aldrig i vem Shankly ville köpa, men han var en jäkel på att fixa finansiering. Aldrig mer en Morrissey. John Moores skulle senare skämta att ge Liverpool Sawyer var nog det värsta han gjort.

Spela närmaste kille i röd tröja

När Bill Shankly tog över var Everton det stora laget i Liverpool och rivaliteten mellan de tu hade pågått sedan Everton lämnade Anfield Road och Liverpool FC bildades i slutet på 1800-talet. Manchester United var däremot ett lag som Shankly ville komma ikapp och skapa samma anda i Liverpool som Matt Busby lyckats med i Man U. Busby och Shankly var goda vänner sedan länge.

Även om Bill Shankly också – likt Matt Busby - var en track suit manager, det vill säga den nya moderna typen av tränare som faktiskt deltog även i planering av och på träningar, så var han inte sådär jätteintresserad av detaljerna, utan det överlät detta med varm hand till sina assistenter såsom Bob Paisley, Joe Fagan, Reuben Bennett och Ronnie Moran. Istället stod han ofta rastlöst vid sidan av med en boll under armen och väntade på att laget skulle vara klar för avslutande five-a-side-matcher. Shankly var med varje dag och de dagar han var borta eller sjuk, så spelade man inte alltid five-a-side. Men, med den bilden, bör man också poängtera hur tränarteamet från The Boot Room tillsammans på ett mycket detaljerat sätt jobbade med träningarna, vilket också skapade den nödvändiga länken från nötande på detaljer till förståelsen hur det skulle användas på match.

Bill Shanklys syn på fotbollen handlade om att spela närmaste kille med röd tröja och sedan skulle allt lösa sig, vilket det ofta gjorde. Faktum var att Shankly och hans assistenter fick fram (särskilt senare årgångar) fotbollslag som spelade en form av totalfotboll som nötts in på träning efter träning med riktlinjen att spela närmaste kille. Men i bakgrunden fanns givetvis en taktisk metod som låg långt före sin tid. Shankly hade en förmåga att kombinera spelarnas egenskaper så spelet blev flödande och effektivt. En snabb spelare parade han ihop med en långsammare men mer kvicktänkt och så vidare. Bara en sådan sak som att innern med det eleganta nummer 10 – Tommys Smith – sjönk ned i varje match och såg till att lirare som Peter Thompson och Ian Callaghan med flera fick möjlighet att spela fotboll samtidigt som Smith skrämde skiten ur motståndarna. Storheten låg i att för spelarna förenkla taktiken, men bygga pusslet med omsorg på träningar och genom spelaraffärer.

The Great Motivator

Men först och främst var Bill Shankly The Great Motivator. I hans värld fanns inte bättre spelare än de han själv hade och han var en mästare på att få dem att tro på detta. Många gånger insåg de att han nog lurade dom. Men de ville tro på det och den viljan blev så stark att de faktiskt blev övertygade om att de var bäst. Det kanske bästa exemplet som beskriver hur Shankly jobbade var från hans tid som manager i Grimsby. Målvakten Tom Daley satt i bussen mäkta besviken över en förlust där han insåg att två av målen var hans eget fel. Shankly satte sig ned bredvid Daley och konstaterade:

”Those two goals you let in. I saw Frank Swift let seven in like that once.”

När de väl var hemma så var Daley oerhört nöjd over att ha släppt in fem mål färre än den store Frank Swift i Manchester City. I nästan match höll Daley nollan.

Säsongen 1961/62 gick Liverpool äntligen upp till högstadivisionen och redan säsongen därefter tog man en åttondeplats och gick till semifinal i FA-cupen. Samarbetet med Sawyer hade resulterat i flertalet smarta värvningar, där den första och viktigaste var den store centerhalven från Skottland Ron Yeats. En riktig ledare. Men det fanns snart fler kvalitetsspelare i klubben såsom Chris Lawler, Roger Hunt, Ian St John, Peter Thompson, Ian Callaghan och Tommy Smith.

Enda smolket i glädjebägaren var att Everton vann ligan, men redan påföljande säsong 1963/64, var Shanklys lagbygge redo att bestiga tronen och tog den första ligatiteln sedan 1946/47 och kunde därmed för evigt glömma de åtta eländiga säsongerna i tvåan mellan 1954/55 och 1961/62. Bill Shankly hade fört Liverpool från en medioker tillvaro till den finaste titeln av alla. Året efter tog man FA-cupen i final mot Leeds United och 1965/66 var det dags för den andra ligatiteln. Tre titlar på tre år!

Läs om Old School Footballs drömelva från Shanklys 60-tal.

En ny generation

Trots topplaceringar lyckades dock inte Liverpool bygga vidare på framgångarna i mitten av 60-talet och laget behövde ömsa skinn. I en ganska smärtsam process, inte minst för Shankly själv, byttes nu spelare för spelare ut. Kanske drog han på det lite för länge och när Everton vann ligan 1969/70 med ett lag som alla trodde skulle dominera engelsk fotboll i flera år framöver såg det tungt ut för Bill Shankly, men det var också starten på det stora maktskiftet på Merseyside, för samtidigt som Harry Cattericks The Toffees (och hans hälsa) bröts itu på mycket märkliga grunder, så var snart Shanklys andra stora lagbygge redo. 1970/71 tog de sig till final i FA-cupen och förlorade visserligen mot Arsenal, men semifinalen mot Everton har av många betecknats som den match där Liverpool FC för alltid tog över ledartröjan på Merseyside. Året efter blev det en tredjeplats, för att 1972/73 åter lyfta ligabucklan, men också UEFA-cupen efter seger mot Borussia Mönchengladbach. Bill Shanklys lag bestod numera av spelare som John Toshack, Kevin Keegan, Ray Clemence, Emlyn Hughes och Steve Heighway, för att nämna några . Säsongen 1973/74 var laget nära en dubbel, men man hamnade tvåa efter Leeds United i ligan och vann FA-cupen med 3-0 i finalen mot Newcastle.

Bill Shankly hade gjort det igen. Byggt en ny generation. Dessutom ett lag som troligtvis hade större förutsättningar att hålla ut längre. Spelet blev allt bättre och numera hade man lärt sig att behärska tyska, italienska och spanska lag i Europa, något som varit så svårt under 60-talet. Men han var trött och sannolikt insåg han vilket arbete som låg framför honom med att försöka bygga en tredje generation, så han sa upp sig 1974. Denna gång accepterade styrelsen.

I efterhand blev det ett katastrofalt beslut för personen Bill Shankly, han som levde och andades fotboll. Plötsligt stod han inte längre i rampljuset, faktum var att efterträdaren och gamle vapendragare Bob Paisley förbjöd honom att komma till Melwood, då spelarna inte riktigt visste vem som skulle tilltalas boss. Shankly var en person som inte gick obemärkt förbi någon, vilket också i detta fall blev hans öde. Det gick inte att jobba vidare med Shankly i närheten.

Bellefield och arvet

Istället började han hänga hos ärkerivalen Everton. Bill Shankly bodde nämligen på Bellefield Avenue, alldeles bredvid Evertons träningsanläggning Bellefield. Något han under årens lopp gjort sig lustig över med en rad olika one liners, men nu blev det en sista tillflykt för lite umgänge. Under en period badade han bastu och snackade med Evertons forne centerforward Joe Royle, som inte längre spelade i laget, utan i Bristol City, men gick förbi då och då för lite extraträning och umgänge. Evertons nytillträdde manager 1981 Howard Kendall minns att Shankly var där varje morgon för en kopp te, vilket alla vant sig vid det laget och var något som dessutom var välkommet. Ofta slängde han käft med spelarna, men längtade nog till Melwood. Kendall tyckte rätt synd om den gode Shankly vars liv inte var särskilt mycket utan fotbollens hetluft.

Bara några månader senare – i september 1981 - dog en av fotbollens allra största. Sörjd av en stad och en fotbollsvärld.

The Kop och John Toshack sörjer Bill Shankly



Shanklys fotbollsarv skulle dock leva fram till 1990 med ett Liverpool FC som dominerade England och Europa med titlar och fin fotboll. Likt Matt Busby hade Shankly lyckats med uppgiften att göra klubben större än summan av dess spelare, ledare och fans till en mytomspunnen gigant. Ett stort tack bör nog också riktas till hans fru Ness, för vad hade hänt – eller inte hänt – om hon den där dagen på Melwood sagt:

”Bill, this is a mistake, It´s not for us. Let´s go back to Huddersfield.”

Läs även om fler av nostalgins apostlar:
Harry Catterick (Everton)
Stan Cullis (Wolves)
Joe Mercer (Manchester City)
Matt Busby (Manchester United)

Källor: Wikipedia, Howard Kendall – Love Affairs & Marriage My Live in Football, Kendall, Howard (De Coubertain Books, 2013), Shanks – The Authorised Biography of Bill Shankly, Bowler Dave (Orion, 1996), Harry Catterick – The Untold Story of a Footbal Great, Sawyer, Rob (de Coubertain Books, 2014), Encyclopedia of British Football, Soar, Phil and Tyler, Martin (Willow Books, 1984)
 

Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2015-07-10 12:10:00
Author

Fler artiklar om Old School Football