Den enväldige managern
Jag förstod aldrig. På 70-talet när mitt intresse för engelsk fotboll tog fart och på 80-talet när det exploderade. Jag förstod inte att jag missat den generation av fotbollsmanagers som la grunden för allt vi sedan dess känt varit det genuina med engelsk fotboll. Faktum var att alla i den första stora generationen slutade i mitten av 70-talet, nästan samtidigt.
Något generaliserande kan man påstå att managerns roll som den obestridde ledaren, lite som vi såg monarkin i stora delar av Europa på 1600-talet som given av gud och med ohämmad rätt att regera, utvecklades via 1920- och 30-talets Herbert Chapman som ledde Huddersfield och Arsenal till stora framgångar genom att centrera makten och vara betydligt mer engagerad i allt från att scouta spelare till taktiska detaljer.
Riktig fart tog det dock med Matt Busby (Manchester United) och Stan Cullis (Wolves) efter kriget. Busby anses för övrigt vara den första track suit managern som inte bara var med på träningarna utan också la tid på att styra upp och utveckla. Busby och Cullis hade olika taktisk filosofi, men de ville vara med och styra allt och byggde det vi i modernt tal kallar för varumärken, baserat på en klubbtillhörighet som skulle kännas i hjärtat, för pengar fick inte spelarna särskilt mycket av på den tiden. Klubben var större än de enskilda spelarna.
Spelarnas rättigheter fram till 1960/61 var lika med noll. Det fanns lönetak som räckte till mat, husrum och ibland lite till, men ofta var de sämre betalda än de flesta på läktarna, vilka i sin tur inte var direkt några höginkomsttagare. Dessutom fanns en rad regler som – i princip – gjorde spelarna mer eller mindre livegna.
En bra manager kunde styra och ställa likt en patriark och därmed skapa framgång, bara han hade tillgång till ett vettigt spelarmaterial. När så lönetaken släpptes låg managers från lite större klubbar med ambitiösa mål bra till att med en kombination av egna lokala förmågor och lite dyrare spelare som kunde erbjudas bättre lön, bygga riktigt bra lag. För en manager på 1960-talet handlade mycket om att finna rätt spelare i rätt läge och locka honom till klubben, men också att veta när det är dags att sälja en spelare. Genom att ha känsla och agera smart – och ofta osentimentalt – kunde man bygga storlag med modesta resurser. Utöver detta kom saker som bättre träningsmetoder och miljöer, fokus på sammanhållning, taktisk förmåga och en manager vars ord var allt.
Läs mer om George Easthams kamp mot lönetaket och de största övergångarna 1960.
Under vår och sommar följer jag på Old School Football något som kanske lite pompöst kallas för nostalgins apostlar, men det är en grupp managers som främst under 60-talet formade vår syn på engelsk fotboll. Bill Shankly (Liverpool), Matt Busby (Manchester United), Harry Catterick (Everton), Joe Mercer (Manchester City), Don Revie (Leeds), Ron Greenwood (West Ham), Alf Ramsey (Ipswich och England), Bill Nicholson (Tottenham) och i viss mån Stan Cullis (Wolves) och Harry Potts (Burnley) som ändå hade sin storhetstid innan effekterna av det borttagna lönetaket, men jobbade med samma metoder. Arsenals Bertie Mee ligger i närheten ha en plats i det gänget. Brian Clough (Derby och Nottingham) och Bob Paisley (Liverpool) får räknas till generationen därefter, men de arbetade också efter samma principer. Det finns säkert en rad namn jag glömt men borde nämnt.
Metoderna var allsmäktiga och rent av diktatoriska. Många gånger cyniska, men där fanns också stora inslag av rent spel och heder. Exempelvis Shankly, Mercer och Busby skulle kunna anses som karismatiska ledare även med dagens mått mätt. Nicholson och Cullis som gamla stammens ledare där disciplin och heder var allt, vilket också ledde till respekt och fruktan från spelarna. Catterick var ett specialfall av en gåta där nog en terapeut skulle ha en del hel del att reda ut. Men det går inte att komma ifrån att han var på väg att bygga en egen motsvarighet till Barcelonas La Masia, tog titlar och låg visionärt långt framme.
I takt med att lönerna steg mot himlen, individualisering och kommersialisering tog fart, har managers i vår tid ånyo tappat makt. Det var främst under 1960-talet och ett par decennier framåt vi fick uppleva den enväldige managerns storhetsperiod och nostalgins apostlar var den första stora generationen. Personligheter som för alltid påverkat dåtidens såväl som eftervärdens uppfattning av genuin engelsk fotboll. På gott och ont, men väl värt att försöka skildra.
Läs mer om nostalgins apostlar:
Sir Matt Busby
Stan Cullis
Joe Mercer