Don Revies Dirty Leeds
Don Revie tog Leeds United till storhet. Från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet var de inte bara ett av Englands och Europas främsta lag, utan också kanske det mest fruktade. Allt byggde på Revies syn på det starka kollektivet.
Dirty Leeds var en beteckning som användes rätt ofta och de har också fått stå till svars för den brutalitet som satte sina spår i fotbollen på den tiden. Revie själv menade att epitetet möjligtvis stämde i början av framgångseran, men i slutet spelade laget en mer underhållande fotboll.
Revie gjorde om Leeds från grunden. Bara en sådan sak som att han ändrade lagets färger till vita i syfte att etablera samma oövervinnerliga känsla som det mäktiga Real Madrid eller att alla fåglar var bannlysta i emblem och så vidare, då fåglar gav otur enligt den mycket vidskeplige Revie. Men den största förändringen var att han gjorde klubben till en familj. Gemenskapen var alltid nummer ett och det fanns inte plats för några egos överhuvudtaget. Revie la sig i det mesta, så till den milda grad att han kunde se till att spelare gjorde slut med olämpliga flickvänner. Han la också ned oerhört mycket tid på att kartlägga motståndarnas svagheter, vilket inte var så vanligt i början av 60-talet, då de stora klubbarna fokuserade väldigt mycket på det egna spelet. När Brian Clough tog över Leeds under 44 ödesdigra dagar 1974, då Revie utsetts till förbundskapten för England, kritiserade Revie Clough hårt för att inte hälsat på alla i klubben och vikten av att ta hand om spelarna. Exempelvis kunde Revie vara massören behjälplig, något som knappast Clough ansåg som hans jobb.
Sekten Leeds United
Clough hade å andra sidan andra problem med Leeds och Don Revie, vilka var nästan som ett rött skynke för honom under hans tid i Derby County, därför var det kanske ett av de märkligaste besluten någonsin när han fick ta över efter Revie och han inledde också med att samla spelartruppen och konstatera att de skulle glömma sina gamla medaljer och titlar, eftersom de var baserade på fusk. Det sket sig för Clough i Leeds.
Mycket därför att det nästan var som en sekt. Revie hade under en tioårsperiod byggt ett lag på en och samma generation av spelare. De ställde upp för varandra gentemot en omvärld som bara ville dem ont. Det fanns inga medel som var för fula i syfte att kollektivet Leeds United skulle ta poäng.
Clough frystes ut, så även de spelare han tog in, exempelvis John McGovern. En trotjänare som följt Clough från dagarna i Hartlepool. Leeds stjärna Johnny Giles var berömd för sin ackuratess i passningsspelet men la medvetet usla bollar till McGovern. Det gick inte att komma in i sekten om du hade fel bakgrund.
På den positiva sidan kan konstateras att spelarna från Revies Leeds klarat sig riktigt bra efter karriären. Inga spelskulder, alkoholism eller annat som ofta drabbat fotbollsstjärnor. Och de håller fortfarande ihop.
Den kanske första anföraren av Dirty Leeds var en viss Bobby Collins. En kortväxt skotte vars brutalitet och vilja att vinna överskuggade allt annat. Han köptes från Everton 1962 och bara två år senare återvände han som kapten för Leeds i en match som skulle gå under beteckningen ”The Battle of Goodison” och på den tiden ansågs som en praktskandal i dåligt uppförande från spelare och publik.
Collins mantel togs senare över av den egenfostrade Billy Bremner och där fanns också Johnny Giles samt Norman Hunter, vilka alla gjorde extra ont att möta. Ja, hela Leeds gjorde ont att möta, men dessa tre var lite utöver, även om de också var briljanta fotbollsspelare. Nå, kanske inte Norman Hunter, som fick smeknamnet ”Bite Yer Legs”. Hunter var också en ny art av fotbollsspelare som frodades under 60-talet och vars ageranden på plan sannolikt skulle renderat i en fyra-fem gula kort. Redan i första halvlek. Där fanns Arsenals Peter Storey, Chelseas Ron ”Chopper” Harris, Manchester Uniteds Nobby Stiles med flera.
Giles, Bremner och Hunter
När liraren Frank Worthington i en match gjort Johnny Giles till åtlöje genom att vid hörnflaggan flippa bollen över egen axel och Giles huvud fick han strax efter följande budskap:
”If you ever take the piss out of me or Leeds United again, I ´ll break your legs.”
Det existerade inga tomma hot.
Derby Countys kraftfulle mittback Roy McFarland var god vän med Norman Hunter på landslagssamlingarna, där Leeds-spelaren ofta bjöd på te och kex och de kunde sitta och snacka. Dessutom hade Hunter givit McFarland goda råd när Revie tog över England, då McFarland och kompisar ur Derby-kontingenten såg fram emot en helkväll på klubb. Men Hunter var tydlig med att de inte fick lämna hotellet under några som helst omständigheter. Don Revie skulle få nys om det och deras landslagskarriär skulle därmed vara över. Det blev några öl och kortspel istället.
Men i mötena lagen emellan var det kollegialiteten till Leeds som gällde.
McFarland:
”As for Hunter, he was a vicious and nasty person on the pitch, a Jekyll and Hyde character, make no mistake.”
McFarland – som var en stor och kraftfull mittback – fick erfara Hunters onda sida på match och det var alltid när någon tagit sig in i ett område som Hunter ansåg vara sitt revir. Vid ett tillfälle sänkte han McFarland med en fruktansvärd tackling. Nerifrån marken kunde inte McFarland undslippa ett:
”Steady on Norman.”
Varpå Hunter lutade sig ned.
”If you come back, there will be plenty fucking more of that.”
Ingen kom undan och just i en match mellan Derby och Leeds på Baseball Ground 1975 drabbade Francis Lee och Norman Hunter samman i vad som skulle ses som en stor skandal på 70-talet. Hunter var irriterad över en straff som Lee fått tidigare och han väntade på sin hämnd, vilken kom i andra halvlek då de tu började gräla om något, varpå Hunter gav Lee en höger så den ettrige och hetlevrade anfallarens läpp började blöda. Lee blev galen och började veva efter Hunter. Omhändertagna av medspelare hotade Lee att de skulle ses senare, varpå Hunter svarade:
"Looking forward to that."
Spelarna fick separeras och följas ut i omklädningsrummet. Återigen var Roy McFarland med i händelsernas centrum. Som skadad satt han oombytt på Derbys bänk och managern Dave Mackay bad sin lagkapten att följa med in för att se till att inget hände.
Det slutade med att han fick barrikadera omklädningsrumsdörren då Lee – innan läkarteamet hann börja sy – flög upp från britsen och skulle ut och göra upp med Hunter.
"Get out of my way, Roy - I´m going to kill that bastard Hunter."
Det hela slutade med att physion Gordon Guthrie fick ge Lee en björnkram.
Efter matchen, när alla träffades för ett glas, var Lee fortfarande förbannad och sa till Roy McFarland när Hunter kom in i rummet:
"Roy, go and tell Hunter to get out of my sight or I´ll come over and sort him out."
Hunter svarade budbäraren:
"We´re only stopping for a quick one, but make sure Lee gets the message - he doesnt´t frighten me."
Lite barnsligt kan tyckas, men i fotboll rinner känslorna över ibland och de flesta av oss har väl varit med om något liknande, oavsett nivå. Dessutom var Francis Lee och Norman Hunter en riktigt dålig kombination med tanke på deras sätt och humör, även om de varit landslagskompisar i England så var det inte särskilt hjärtligt framöver. Det är också ett bra exempel på hur Leeds drog fram och påverkade motståndarna. Fick dem ur balans. Obrottslig gemenskap inåt, brutalt krig mot omvärlden. Lite som en sekt.
När Alan Peacock skrev på för Leeds i början av 60-talet konstaterade han att det bästa nog ändå var att han slapp spela mot dem:
”… then they won´t be kicking me.”
Johnny Giles summerade inställningen:
"When people talk about Leeds being dirty, they forget that was the culture back then. You had to look after yourself. There were so many players around who would now be suspended all season long. We just made sure nobody ever managed to bully us.”
Norman Hunter och Francis Lee i den omtalade boxningsmatchen på Baseball Ground 1975.
Profil av Norman Hunter (som fokuserar på hans kvalitéer som spelare)
Johnny Giles - sittande bredvid Norman Hunter och Billy Bremner i samband med att Leeds vann ligan 1992 - erkänner att de var rätt "naughty" särskilt i början av eran.
Tacklingsskola med Norman Hunter. En match mot Everton 1968, där han helt enkelt springer över en Howard Kendall som knockas. Tror inte det blev någon varning. Häng med från början, då det går fort.
Match på 70-talet mellan Leeds och Chelsea. I detta exempel är det dock Billy Bremner i Leeds som råkar illa ut efter en besinningslös satsning av Chelsea-backen McCreadie. Chelsea var inga blyga violer på den tiden, men det intressanta är att Bremner befinner sig i Chelseas straffomårde. Domaren står väl placerad och låter spelet gå vidare och Leeds-spelarna protesterar inte... Andra tider. Döm själva.
Källor: Wikipedia, Youtube, Roy Mac – Cloughs Champion; McFarland, Roy,