Drömdebuten
Vissa debuter skapar kärleksrelationer för livet, såsom när en ung centerforward la grunden för en livslång kärlek med West Bromwich Albions fans en sensommarkväll i augusti.
Det är morgon. Den 31 augusti 1977. West Bromwich Albion ska senare på kvällen ta emot Rotherham United i ligacupen. Managern Ronnie Allen är ny på sin post efter att Johnny Giles lämnat klubben. Han är inte ett självklart val, det vet han. Skadorna stör. Två forwards i form av David Cross och Ally Brown kan inte spela kvällens match. Inte heller klubbikonen Tony ”Bomber” Brown, som kan placeras i stort sett var som helst från mittfält till anfall.
Men det finns en kille i reservlaget. En ung man som bara några månader tidigare spelat i ett amatörlag och arbetat som byggjobbare. Ett kraftpaket. Det visste Ronnie Allen, eftersom han var scouten som sett till att Cyrille Regis skrev på för West Bromwich Albion. Men vägen från amatörfotboll till den allra högsta nivån var ju normalt sett lång. Killen hade ju endast varit i stan i någon månad. Men det handlade om en rå talang av sällan skådat slag.
Beslutet var taget och när morgonträningen var över gick Ronnie Allen fram till ynglingen.
”Gå hem och vila lite för du spelar ikväll!”
Ingen var väl mer förvånad än unge Regis själv. Han hade som mest spelat inför 500 åskådare och nu väntade åtminstone drygt 15 000 på en av Englands klassiska arenor – The Hawthorns. Först ringde han sina föräldrar, sedan började nervositeten krypa inpå honom. Han kände ju ingen i A-laget.
Vägen från hans hem i Smethwick till arenan var flera kilometer, men han gick hela vägen. Utanför arenan samlades supportrarna, men ingen av dem la märkte eller kände till den yngling som passerade. Killen som snart skulle stå ute på plan för deras West Bromwich Albion.
Inne i omklädningsrummet fanns några redan på plats. Skotten Willie Johnston som alltid hördes och syntes, den gamle John Wile och så underbarnet som bara anlänt några månader före Regis – Laurie Cunningham. Aldrig hade väl den storväxte unge mannen känt sig så ödmjukt nervös, men det var inombords. Utåt antog han en självsäker attityd.
De joggade ut på plan för lite uppvärmning, vilken de skötte själva. Inte alls samma organiserade variant som i dagens fotboll. Detta var dessutom en ligacupmatch som man räknade med att vinna. Sedan in igen för genomgång av laguppställningen. Tre längst fram. Regis i mitten och på vardera kanten Johnston och Cunningham.
Första halvlek handlade om kamp. Regis sprang – enligt honom själv – helt huvudlöst och utan någon tanke bakom. Det fanns ingen taktik. Allt handlade om instinkt. Han missade några lägen, men fansen tycktes ändå uppskatta honom för arbetskapaciteten. En bit in andra halvlek ledde West Bromwich med 2-0 när domaren blåste straff. Den ordinarie straffläggaren Tony ”Bomber” Brown var ju skadad, så Willie Johnston tog bollen, men av någon anledning började publiken sjunga: ”Cyrille, Cyrille.” Johnston gav Regis en uppmanande blick, vinkade honom till sig med orden ”Go on then” och lämnade uppgiften till en kille som aldrig tidigare lagt en straffspark i tävlingssammanhang.
Han sköt en hård straff på målvaktens vänstra sida och det första målet för Cyrille Regis inför publiken på läktaren the Smetwick End var ett faktum. Och The Hawthorns exploderade! Regis kände sig mest lättad och lite senare kom en crossboll in mot straffområdet, som han tar ned på bröstet och får sedan in bollen ur en svår vinkel. 4-0. Två mål av debutanten!
En hjälte var född.
Tre dagar senare fick Regis göra debut i ligan mot Middlesbrough, vilken han avrundade med ett drömmål, där han tog bollen från mittlinjen och sprang i hög fart mot straffområdet för att avsluta med högerfoten. WBA vann med 2-1. David Cross fick lämna klubben i december 1977 och säsongen 1978/79 frälste Regis och company stora delar av England såväl som Tipsextra-tittarna i ett av 1970-talets kanske mest välspelande lagbyggen.
