Dyrgripen, Quasimodo, Brian Clough och Malmö FF
Englands dyraste spelare genom tiderna sätter dit huvudet på övertid i första halvlek av Europacupfinalen 1979 och Trevor Francis från Birmingham är helt plötsligt inte bara dyrast, utan också en som avgjort den match alla drömmer om att avgöra. Allt tack vare en otränad vänsterytter vid namn John Robertson.
Endast iförd träningskläder, med racket under armen och en squashtid att hålla, släntrar Nottingham Forest karismatiske – men för tillfället otålige - manager Brian Clough in på presskonferensen för att möta journalisterna och svara på frågor om den dyraste övergången någonsin. Köpet av landslagsmannen Trevor Francis från Birmingham City för en miljon pund. Den första spelaren någonsin över ett sexsiffrigt belopp, fast enligt Clough var det fortfarande bara sex siffror, då beloppet stannat på 999 999 pund, vilket senare avslöjades bli nästan 1,2 miljoner efter avgifter och kommissioner betalats.
Ge bollen till Robertson
Det centrala för Clough var dock att den höga transfersumman inte skulle stiga Francis åt huvudet, vilket också speglade de relativt enkla instruktionerna till nyförvärvet:
"Just give the ball to John Robertson – he's a better player than you.”
Francis blev lite upprörd eftersom det ju var han som var det dyraste förvärvet och i Birmingham hade han minsann visat sig vara en mycket begåvad spelare.
Debut redan vid 16 års ålder, fyra mål i en match mot Bolton innan han fyllt 17, därefter flera klassiska mål och framträdanden, bland annat tillsammans med den store centertanken Bob Latchford som skulle bli skyttekung i Everton genom att spräcka den tidens drömgräns på 30 mål i ligan 1977/78. Samma år som Nottingham tog ligatiteln. Francis var också etablerad landslagsman sedan Don Revie kallat honom till första landskampen 1977.
Brian Clough brydde sig inte nämnvärt, för i hans ögon var Francis en alldeles utmärkt fotbollsspelare, men John Robertson var en fotbollskonstnär förklädd till en kedjerökande Quasimodo.
Några citat av Brian Clough angående John Robertson:
"John Robertson was a very unattractive young man. If one day, I felt a bit off colour, I would sit next to him. I was bloody Errol Flynn in comparison. But give him a ball and a yard of grass, and he was an artist, the Picasso of our game."
"Rarely could there have been a more unlikely looking professional athlete... [He was a] scruffy, unfit, uninterested waste of time... but something told me he was worth persevering with."
"[He] became one of the finest deliverers of a football I have ever seen – in Britain or anywhere else in the world – as fine as the Brazilians or the supremely gifted Italians.”
Det finns även en historia om när Clough och Robertson hade ett vad, det vill säga om Robertson slutade röka, skulle Clough sluta dricka. Enligt Cloughs version avgjordes det hela rätt så snabbt, då anfallaren Garry Birtles sökte upp honom i samband med en hotellvistelse och gnällde över att Robbo rökte på rummet.
Birtles ville inte ha Robertsons som rumskamrat överhuvudtaget, då skotten rökte konstant och överallt låg där cigaretter.
Clough knackade på för att konfrontera – på klassiskt Cloughvis – och meddelade att brandlarm gått och det snackades om att någon satt eld på hotellet.
Robertson svarade kvickt:
”It`s not me!”
Problemet var bara att hela rummet var som ett enda stort rökmoln. Det gick inte ens att se sängen, enligt Clough.
Europacupfinalen 1979
Finalmotståndaren Malmö FF och dess manager Bob Houghton hade lyckats skapa ett av de mest disciplinerade kollektiven i svensk fotbollshistoria. Offsidefällor, stenhårt försvarsspel över hela plan, understöd och långa raka bollar var en metod som både älskades och avskyddes. I Sverige gick tudelningen mellan de brittiska demontränarna Roy Hodgsons och Bob Houghtons ibland något cyniska spelidé mot Lars ”Laban” Arnessons och förbundspamparnas dröm om den offensiva fotbollen. Visserligen Skulle "Laban" ta guld med Öster och bli förbundskapten, men det var de kaxiga engelsmännen som genomförde de stora bragderna, där allt handlade om organisation eller att anlägga en offsidefälla i rätt läge. Houghton byggde laget runt benhårda spelare som Roy Andersson och Krister Kristensson, sedan fick Bosse Larsson och i viss mån Staffan Tapper ta hand om resten.
Att ta ett lag som Malmö FF till en Europacupfinal med idel lokala Malmöpågar – ja, förutom möjligtvis Ingemar Erlandsson som kom från Glimåkra tolv mil bort – där ingen var heltidsproffs utan fick gå till vanliga jobb på dagarna, är en fullkomligt makalös bragd. Större än en Åshöjden-historia, för att inte tala om Roy of the Rovers.
Faktum var att Nottingham hade lite samma bakgrund med skillnaden att de var proffs. En familjeklubb utan tunga traditioner som lagen från Liverpool, Manchester och London.
Men 1979 hade Brian Clough samlat ett lag med stjärnor och bara det faktum att man hade råd att köpa Englands dyraste spelare genom tiderna och var regerande ligamästare visade på att de numera var ett storlag. Dessutom ett välspelande storlag.”Keep the ball on the floor”, var ett motto som gällde för Clough, vilket också var Malmö FF:s totala motsats. Det mest förbjudna för Malmö var nog att spela en sidledspassning i den egna tredjedelen av plan.
Ett skadedrabbat MFF vandrade ut på Olympiastadion i Munchen sida vid sida med de brittiska proffsen. Storspelare som Bo Larsson, Krister Kristensson (sedan långt tidigare) och Roy Andersson saknades i truppen, medan Staffan Tapper fick kliva av i första halvlek.
Det blev hård press från Nottingham, men Malmö stod emot. Vid ett tillfälle fick även unge Jan-Olov Kindvall en gyllene chans efter ett misstag av mittbacken Kenny Burns. Kindvall agerade förvånat och borde nog satt huvudet till. Målvakten Peter Shilton hade därmed inga problem att reda ut situationen.
Så kom det. På övertid i första halvlek. Det Brian Clough sagt till Trevor Francis blev en sanning som blev till fotbollshistoria.
"Just give the ball to John Robertson – he's a better player than you.”
Anders ”Puskas” Ljungberg får inte kontroll på en situation på mittfältet. John Robertson får bollen på vänsterkanten och drar iväg. Avslutar med ett perfekt inlägg och Trevor Francis möter med huvudet på bortre stolpen. MFF:s målvakt Janne Möller ligger i luften men kan inte förhindra att bollen hamnar i nättaket.
Malmös dröm var över. Nottinghams fortsatte. Forest lagkapten John McGovern fick höja bucklan.
Året efter var Forest återigen i Europacupfinal. Denna gång mot Kevin Keegans Hamburger SV. Ännu en gång fick de höja bucklan, men denna gång fixade John Robertson allt på egen hand efter en lysande aktion som slutade i matchens enda mål.
Trevor Francis fick därefter återkommande problem med skador och såldes faktiskt vidare redan 1981 till Manchester City, där den dåvarande managern John Bond tvingat igenom ett köp genom att hota att avgå om ordföranden Peter Swales inte la ut summan som krävdes - 1,2 miljoner pund. Därmed blev Francis såld för andra gången för över 1 miljon pund. Tyvärr slutade det illa för City som inte hade råd att behålla sin stjärna, men det är en annan historia.
Dagen efter finalen 1979 så stötte en besviken Bob Houghton på Krister Kristensson. En mittback i engelsmannens smak som i princip skrämde iväg motståndarna. Houghton konstaterade:
”Hade du varit på plan hade Francis inte ens varit i boxen när inlägget kom:”
Enligt Mats Wemans fantastiska bok 1979 – när Malmö FF var näst bäst i Europa, ska Kristensson svarat med ett leende och förstått precis vad Bob tänkte på, då den där Francis var lite feminin i sin spelstil, så nog fan skulle Kristensson kunnat skrämma engelsmannen.
Källor: Weman, Mats; 1979 – när Malmö FF var näst bäst i Europa. Wikipedia, The Telegraph, You Tube, Niva, Erik; Den nya världsfotbollen
