Elland Roads finest- del 3
I denna tredje del får vi följa hur det gick för herrarna Bremner,Giles och Hunter när strålkastarljuset över deras lysande spelarkarriärer slocknat.
Efter Leeds förlust mot Bayern München i Europacupfinalen 1975 så var alltså den magiska treenighet som frälst Yorkshirepubliken i närmare 15 år ett minne blott. Vi ska för en stund försöka reda ut hur deras vidare karriärer inom fotbollen såg ut. Upphöjda platser inom Leeds organisation och ekonomiskt och själsligt erkännande från klubben i deras hjärtan? Inte alls...
Johnny Giles försvann omedelbart och den skilsmässan slutade inte lyckligt då Giles var bitter över att han inte blivit tillfrågad som manager när Clough tog över efter Revie, då det hade varit dennes önskan. Efter Cloughs 44 dagar på posten blev Giles blev tillfrågad men han avböjde då. Han fortsatt som spelande manager i West Bromwich men efter en sejour i Canada och Vancouver Whitecaps så avslutade han sin managerkarriär med ytterligare en sejour i West Bromwich. Han kom senare att arbeta som fotbollsexpert på RTE.
För Norman Hunter var slagsmålet med Francis Lee på något sätt början till slutet i Leeds. Han var visserligen kvar i klubben under ytterligare ett år men den nye managern Jimmy Armfield tillsammans med den assisterande managern Don Howe ansåg att det var dags för yngre krafter och Hunter såldes till Bristol City. Även Hunters uttåg omgavs av en del bitterhet. Han berättar i sin biografi att han, efter över 700 matcher för klubben, inte ens fick ett tack. Efter avslutad karriär försökte även han sig på en karriär som manager. Efter fyra år som manager för Barnsley och tre för Rotherham så avslutade han symboliskt sitt långa fotbollsliv med en kort period som tillförordnad manager för Leeds, cirkeln var sluten.
Billy Bremner var också kvar i klubben under säsongen 1975-76 och även om han gjorde 38 matcher för klubben under den säsongen så blev hans plats och roll i klubben mer och mer marginaliserad. Han fortsatte sin spelarkarriär i Hull City fram till 1978. Bremners managerkarriär startade i Doncaster Rovers och trots att han skördade en del framgångar och trivdes bra så var det omöjligt för den rödhårige skotten att motstå när Leeds kallade.
Hans tidigare lagkamrater Alan Clarke och Eddie Gray hade båda försökt men misslyckats.Under Clarke blev Leeds relegerade och under Gray misslyckades man med att ta laget tillbaka till finrummet.
Nu stod hoppet till Bremner, och hans managertid i Leeds finaste ögonblick var att han 1987 lyckades föra klubben till en Play-Off final mot Charlton. Man lyckades dock inte ta steget upp och fick fortsätta i tvåan och hösten 1988 fick även Bremner sparken.
Han gjorde ytterligare en period i Doncaster innan han avslutade sin managerkarriär 1991. 1997 drabbades han av en hjärtattack och dog hastigt, endast 54 år gammal.
Don Revie, den mytomspunne och legendariske managern i Leeds United, byggde ett lag där utåt sett ingen fick vara för mer än någon annan men där han, precis som alla stora managers, hade spelare som var hans förlängda arm på planen. Att utnämna dessa tre till denna ryggrad känns inte som något kontroversiellt. Om man betänker att alla var fantastiska karaktärer, att man tillsammans spelade en bra bit över 1500 matcher och att man var landslagsmän för varsitt landslag så hade nog till och med Don Revie stilla nickat bifall i himlen om han hade läst detta alster...
