Elvan: 60-talets Everton
Det finns inget lag som vunnit fler ligamatcher och tagit mer poäng under 60-talet än Everton. Ett lag med pengar, stjärnor, framgångar och en mycket komplex personlighet som manager i Harry Catterick. Veckans elva är 60-talets Everton.
En av de mest omtalade incidenterna i början av 60-talet var när Evertons ägare John Moores överraskande sparkade managern Johnny Carey under ett samtal i en taxi på väg till ett gemensamt möte. Moores pengar och attityd gjorde Everton till den tidens Chelsea (relativt sett) och kraven på framgång var stora.
Harry Catterick gör entré
In kom istället en rätt grå, men framgångsrik karaktär från Sheffield Wednesday – Harry Catterick. En gång i tiden centerforward i Everton, men nu värvad för att vinna matcher och titlar. Catterick lyckades med båda, även om Moores nog önskat ytterligare någon titel förutom en FA-cup och två ligatitlar.
Spelarna fruktade Catterick och inte var han populär hos journalisterna, ett förhållande som var ömsesidigt. Catterick ville förbjuda tv-kameror på Goodison Park och lämnade alltid in laguppställningen så sent som möjligt och alltid i bokstavsordning så ingen skulle kunna räkna ut spelarnas positioner.
Han var nästan aldrig närvarande på träningarna, förutom när media eller ägarna var på besök. Spelarna hade han knappt någon relation till alls, förutom när de blev uppkallade på hans kontor (där han hade perfekt utsikt över den exklusiva träningsanläggningen Bellefields entré) för att böta för sen ankomst.
Stor taktiker i skymundan för mer karismatiska managers
Men han var en slipad taktiker och han visste hur man satte samman ett lag, där den enskilde aldrig fick vara viktigare än helheten. Han pressades uppifrån och fick nog fjäska en hel del, vilket han tog igen genom att vara rätt kall och hård gentemot spelarna.
Catterick var antitesen till 60-talets charmiga och mediavänliga managers, såsom Bill Shankly, Bill Nicholson, Don Revie, Matt Busby med flera. Sannolikt också ett av skälen varför Everton – trots att de var så bra under så lång tid – inte nämns lika ofta som Liverpool FC, Tottenham, Leeds och Manchester United när 60-talsnostalgi kommer på tapeten.
Harry Catterick var en gåta och ett ämne som Old School Football kommer återkomma till, då det är en mycket intressant del av 60-talets fotbollshistoria.
The Holy Trinity
Idag ska vi dock fokusera på hans bästa elva under 60-talet, och det har inte varit lätt, då det fanns en uppsjö av mycket talangfull spelare att välja på.
När Everton närmade sig sin bästa fotboll under Catterick från 1968 - 1970, så styrdes allt av en treenighet som hos Everton-fansen också har bibliska proportioner. The Holy Trinity var en mittfältstrio bestående av Colin Harvey, Howard Kendall och Alan Ball. Tillsammans hade de allt.
Lagkaptenen och centerhalven Brian Labone brukade skämta att Everton var det enda tremannalaget som vunnit ligan. Labone själv var dock en av 60-talets allra främsta, och hade nog vunnit VM om han inte tackat nej på grund av familjeskäl. Deltog dock i VM 1970.
Laget är byggt runt Labone och The Holy Trinity samt längst fram den mest mytomsusade av alla Everton-spelare – Alex Young.
The Golden Vision
Om det finns en enda spelare i världshistorien jag skulle vilja uppleva live, så är det Alex Young.
Fans från den tiden blir nästan blanka i ögonen när de talar om den lågmälde skotten. Sublime skill är ett uttryck som nämns, men också många skador och oförklarliga svackor. På Merseyside fanns ingen George Best, men väl en Alex Young, även kallad The Golden Vision.
Det ska ha varit Spurs legendar Danny Blanchflower som myntade uttrycket:
"...the view every Saturday that we have of a more perfect world, a world that has got a pattern and is finite. And that's Alex – the Golden Vision."
Inget mer behöver tilläggas, förutom att det där med en större tv-exponering hade nog inte varit fel för att sprida Youngs förmågor till en vidare krets. Han var dock med i en dramadokumentär som kom ut 1969 (han såldes 1968) och handlade om Everton och dess fans. Filmen gick under titeln: ”The Golden Vision”.
Old School Football har också tagit sig vissa friheter med positionerna och saknar kanske en mittback alternativt en extra halvback. Men istället finns där två yttrar och The Holy Trinity får ta hand om mittfältet både framåt och bakåt.
Elvan
Gordon West, målvakt
En stabil väktare som var med under hela 60-talet och fanns i samma härad av flera begåvade målvakter från den tiden, såsom Ron Springett, Alex Stepney och Peter Bonetti. Dock inte lika bra som Gordon Banks. Westy blev inte särskilt rik på sitt fotbollsspelande. Hamnade dessutom i lite trubbel med lånehajar och på ålderns höst såg Evertons Former Players Ogranisation till att bekosta knä- och höftledoperationer.
Tommy Wright, högerback
George Best lär ha beskrivit mötena med Wright som de allra tuffaste. Engelsk landslagsman och en av Evertons främsta högerbackar genom tiderna.
Brian Labone, centerhalv
Ledaren och den defensiva klippan mot vilket allt kan lutas. The Last of the Corinthians, som Harry Catterick brukade säga. En krigare. Var med under hela 60-talet och en av de främsta centerhalvorna under 60-talet.
Ray Wilson, vänsterback
Vann VM med England och har länge ansetts som den bäste vänsterbacken i Evertons historia. Numera har han dock lite konkurrens från Leighton Baines. Kanske inte lika många assists som Baines, men starkare defensivt.
Alex Scott, högerytter
Lagets kanske främsta skrälluttagning. Scott var en fantastisk ytter som dessutom var med och vann både liga och FA-cup. Saknar nog lite legendarstatus i Everton, men för att balansen i laget ska stämma behövs en naturlig högerytter och jämfört med Alan Whittle och Jimmy Husband, så är nog Scott ett ganska klokt val.
Howard Kendall, mittfält
Den bäste spelaren som aldrig gjort en landskamp för England. Så sägs det om flera spelare genom historien, men Kendall var verkligen en fantastisk fotbollsspelare. Han blev den yngste spelaren i en FA-cupfinal med Preston North End och var en del av den heliga treenigheten. På 80-talet blev han även Evertons mest framgångsrike manager genom tiderna.
Alan Ball, mittfält
I Everton var han världsklass! Bäst på plan i VM-finalen 1966 och motorn på Evertons mittfält. Först med att använda helvita skor och en spelare med obegränsat självförtroende. Har också myntat uttrycket: ”Once Everton touched you nothing will be the same”. Catterick sålde Ball till Arsenal 1971, vilket var spiken i kistan för hans eget lagbygge, om vilket så många trodde skulle dominera engelsk fotboll under 70-talet. Oförklarligt, men Catterick föll på eget grepp i en tid då hans hälsa blev allt sämre.
Colin Harvey, mittfält
The White Pelé. Harvey hade hela spektrat som krävs av en bra mittfältare. Dessutom Evertonian i märg och ben. Har fostrat många talanger genom åren. Men i Cattericks lag var han den tredje länken i The Holy Trinity.
Johnny Morrissey, vänsterytter
Återigen kanske ett lite annorlunda val. Morrissey såldes från Liverpool till Everton bakom ryggen på Bill Shankly. En ganska liten spelare, men stenhård. Känd för att alltid hämnas en oförätt på planen och är den som – förutom att han var en bra ytter – tillsammans med Labone ska hålla lite ordning och reda på saker och ting.
Alex Young, forward
The Golden Vision gjorde kanske inte så många mål, men han var en elegant och ikon. När han blir skadad finns där ersättare i form av mer robusta målgörare såsom Joe Royle och Fred Pickering.
Roy Vernon, forward
Vernon var under flera år radarpartner med Young och har ett målsnitt på imponerande 0,57 mål per match. Royston Vernon var en liten, odisciplinerad kille som kanske inte såg ut som en fantastisk fotbollsspelare. En notorisk målskytt. Spelade för Wales i Sverige VM 1958. Såldes av Catterick till Stoke 1965 efter att managern tröttnat på Vernons liv utanför plan. Catterick gillade varken Vernon eller Young. Den senare ansåg managern var lite för ”lyxig” att ha i ett vinnande lag och det var hans företrädare Johnny Carey som värvat Young. Men i Old School of Footballs lag får de båda plats, då de var de bästa.
Bubblare
Det är en hel del spelare som kanske borde ta en plats, men i knivskarp konkurrens och ibland på grund av överflöd på vissa positioner, har de fått stå åt sidan. Framförallt finns där ett överflöd av mittfältare/halvbackar. Tony Kays borde nog ta en plats, men han spelade för kort tid innan han blev avstängd efter en spelskandal i hans tidigare klubb Sheffield Wednesday. Men där fanns en framtida lagkapten och han hann med och ta hem titeln 1962/63.
Även Pocket Napoleon Bobby Collins hade förtjänat en plats. Den smått brutale lille mittfältaren skulle i och för sig göra sig ett fruktat namn i Leeds. Även Jimmy Gabriel och John Hurst förtjänar ett omnämnande.
Framåt finns där yttrar som Jimmy Husband, Alan Whittle och Derek Temple, vilka definitivt var på högsta nivå. Husband lite ojämn dock och matchade väl aldrig den oerhörda förmåga han egentligen besatt.
Fred Pickering var en notorisk målskytt som dock petades av Catterick i cupfinalen. Istället avgjorde ersättaren – unge Mike Trebilcock – matchen med sina två mål. Joe Royle var en fantastisk centertank under slutet av 60-talet. Namn som Mickey Lill, Billy Bingham och Dennis Stevens förtjänar också att nämnas.
Bakåt saknas kanske ytterbackar som Mick Meagan, Alex Parker och Sandy Brown, men det är svårt att platsa ut Ray Wilson.
Och sedan har vi Brian Harris, som kunde spela på alla platser utom målvakt.
Andra namn värda ett omnämnande: Albert Dunlop (mv), Andy Rankin (mv), Terry Darracott (ytterback), Roger Kenyon (mb) och sedan var ju ytterbacken Keith Newton en jättetalang, men han anlände till Everton i december 1969.
En hyllning till Alan Ball
Smakbit av Alex "The Golden Vision" Young i en trailer inför en dokumentär:
En härlig film om FA-cupfinalen 1966 i Technicolor: