Elvan: 70-talets Arsenal
Arsenal på 70-talet handlar mindre om ett framgångsrikt fotbollslag och mer om något som berörde oss Tipsextra-tittare mer än stora titlar.
Kanonen, Charlie George, det gula andrastället samt förnimmelsen av ett lag som osade tradition. Det var Arsenal för mig och säkerligen flertalet andra Tipsextra-tittare under 70-talet. Laget var många gånger lika frustrerande som Charlie George själv, vilket inte minst Nick Hornby givit uttryck för i sin bok Fever Pitch.
Det handlade inte alltid om skönfotboll a la Arsene Wenger när managern Bertie Mee började få fason på ett lag han tog över 1966. Första tecknen på någon form av framgång visade sig säsongen 1969/70 med ett finalspel mot belgiska Anderlecht i Inter Cities Fairs Cup. Cupen lades ned bara något år senare.
Det stora – och oväntade - språnget mot framgång kom dock påföljande säsong i form av den lika makalösa som överraskande dubbeln 1970/71.
Ligan och FA-cupen på en och samma säsong var det endast Bill Nicholsons Spurs som lyckats med tio år tidigare och efter Arsenals tolfteplacering säsongen innan, var det väl ingen som trodde på The Gunners.
Charlie George var fixstjärnan och hans avgörande mål i FA-cupfinalen är fotbollshistoria, men han var ingalunda helt ordinarie och titlarna var en laginsats av ett kollektiv som helt enkelt klickade under en och samma säsong.
En hyfsad placering och en förlust i FA-cupfinalen mot Leeds 1971/72 samt en andraplats 1972/73 gör ändå att Bertie Mees lagbygge - som leddes av mittbacken Frank McLintock - får ses som en framgångsrik era i Arsenals ärorika historia.
Därefter följde några år av elände och det var först när Terry Neill tog över som manager laget stabiliserade sig på övre halvan av tabellen. Dessutom lyckades man med konststycket med tre FA-cupfinaler på raken 1978, 79 och 80. Enda gången de fick lyfta bucklan var 1979 efter en klassisk final mot Manchester United, där Arsenal bara skulle spela av en 2-0 ledning, men United gick upp till 2-2 i slutet av matchen som såg ut att gå till förlängning. Arsenals Alan Sunderland ville dock något annat och avgjorde i den nittionde spelminuten. Samma gäng förlorade även cupvinnarcupfinalen 1980 på straffar mot spanska Valencia. Liam Bradys radarpartner på mittfältet – Graham Rix – hamnade i historieböckerna som avgörande straffsumpare. Även Brady själv såväl som Valencias agentinske storstjärna Mario Kempes missade sina straffar.
Det fanns en hel del begåvningar i det sena 70-talets Arsenal med Liam Brady i spetsen och Old School Footballs best of kommer att bestå av en blandning av Bertie Mees och Terry Neills bästa spelare från de säsonger de var som bäst. Möjligtvis undantaget Alan Ball som kom till Arsenal efter dubbeln och var med om fallet. Men Ball är en unik spelare som ska ha en plats i laget.
70-talets Arsenal
Pat Jennings, målvakt
Ett oerhört svårt val mellan Bob Wilson och nordirländske Pat Jennings. Först valde jag Wilson, då han ändå var målvakt i dubbelvinnarlaget. Men Jennings är ändå en av världens allra bästa målvakter under slutet av 70-talet. Frågan är om Wilson var det?
Pat Rice, högerback
Spelade nästan 400 matcher för Arsenal från 1967-1980. Den ende på i detta lag som var med i dubbelvinnarlaget såväl som i slutet av 70-talet. Fem FA-cupfinaler på cv:t säger det mesta, där höjdpunkten måste vara när han som lagkapten fick lyfta bucklan 1979.
Frank McLintock, mittback
Lagkaptenen och den obestridlige ledaren. Hans uppgift är att hålla ihop laget. Tillsammans med tre av fyra i dubbelvinnarlagets försvar har Arsenal en fast grund att stå på.
David O´Leary, mittback
En elegant mittback som är strået vassare än dubbelvinnarlagets Peter Simpson. Dessutom en av förgrundsfigurerna i det sena 70-talets Arsenal. Intressant mittlås med McLintock.
Bob McNab, vänsterback
Jag tror helhjärtat på att försöka hålla ihop försvaret med hjälp av dubbelvinnarlagets bas, men också att samarbetet med George Armstrong på vänsterkanten blir mer givande med McNab än exempelvis med Sammy Nelson, som senare blev McNabs ersättare.
Peter Storey, högermittfält
Han började som vänsterback, men så tog McNab hans plats. Sedan blev det högerback, men den platsen togs av Rice, men som defensiv mittfältare kunde Storey blomma och blev en oerhört viktig spelare för Arsenal. Inte minst för dubbelvinnarlaget. Kunde vara en bra bit över gränsen till brutal i sitt spel. Har satt honom på en högermittfältsplats, men som den mer defensiva av de fyra. Kan också skifta plats och smyga upp bakom Ball när han går framåt. Storey ska se till att det är ordning och reda på mittfältet, så Ball och Brady kan lira, medan Armstrong ska stå för inläggen.
Alan Ball, mittenmittfält
Konstant rörelse! Alan Ball hamnade mitt emellan Arsenals två bättre perioder under 70-talet, men är likafullt en kvalitetsspelare. Balls energi, spelsinne och ledarskap bör bilda en fantastisk symbios med eleganten
Liam Brady.
Liam Brady, mittenmittfält
En gudabenådad vänsterfot på en irländare som är ett av få brittiska undantag att också göra gott avtryck i den italienska ligan. Brady är den som ska stå för framspelningarna och länka upp med Alan Ball och Charlie George.
George Armstrong, vänsterytter
Yttern spelade 500 matcher för Arsenal mellan 1961-1977. Användbar både till höger och vänster och en tillgång tack vare outtröttlig löpvilja längs flanken samt förmåga att slå de där inläggen Macdonald behöver. Det rådde hårt konkurrens med Graham Rix på denna plats, mycket därför att Rix och Brady hade ett unikt samspel sinsemellan, men tror ändå att Armstrongs kvaliteter överväger. Framförallt för att ge Macdonald de inlägg han vill ha.
Charlie George, forward
Våndats en del över var, hur och om Charlie George ska vara med i denna elva, men kommit fram till att hans högsta nivå är viktig och att han nog kommer avgöra någon final för laget. Däremot åker han direkt om han underpresterar, då vi har Frank Stapleton, Ray Kennedy och i viss mån John Radford som skuggar. Stapleton var en bättre målgörare och borde kanske ha Georges plats. Generellt sett var Arsenal-forwards under 70-talet inte de vassaste målgörarna i ligan…
Malcolm Macdonald, centerforward
… om man inte räknar in Super Mac! Han gjorde kanske ingen lysande karriär i The Gunners och skadan som förstörde allt ledde istället till Djurgården. Men han har ändå ett snitt på drygt 0,5 mål per match i Arsenal. Dessutom samma snitt i de klubbar han representerat innan. Det går inte att bortse ifrån. Karln var en lysande målgörare. En stor och stark spelare som kan komplettera George som nog vill sjunka ned något bakom. Super Mac leder linjen och inväntar Armstrongs inlägg samt Bradys framspelningar. Näst bäst målsnitt har Frank Stapleton och Ray Kennedy på runt 0,33. Därefter Radford 0,31, Alan Sunderland 0,27, George Graham 0,26 samt Charlie George på relativt bleka 0,23.
Utanför laget
Spelare värda att nämna och som hamnade utanför laget är Bob Wilson (mv), John Devine (hb), Peter Simpson (mb), Willie Young (mb), Sammy Nelson (vb), George Graham (mf/fw), John Hollins (yb, def mf), Alan Hudson (lirare), Graham Rix (mf), Eddie Kelly (mf), Ray Kennedy (mf/fw), John Radford (fw/ytter), Frank Stapleton (fw), Alan Sunderland (fw) och Brian Talbot (mf).
Alan Hudson och John Hollins bildade exempelvis ett intressant mittenmittfält i Chelsea, men framförallt Hudson lyckades inte göra samma avtryck i Arsenal. George Graham är användbar på många platser, men jag kan inte riktigt se vem han ska platsa ut i elvan.
The Gunners skulle i vart fall med denna elva säkerligen ta hem en och annan pokal och det vore oerhört intressant att ställa dem mot George Grahams upplaga från 1989 och 1991. Frank McLintock mot Tony Adams.
